söndag 14 december 2014

Den omodernaste i Nya Testamentet?






(Jesu dop. Målningen finns i Betelkyrkan i Umeå.)

Jag sitter här och surar lite över att förkylning gör mig så trött att det efter en rätt hektisk vecka bara inte orkas att åka till kyrkan. (Församlingen slipper därmed även höra min hosta....)

Idag handlar ju kyrkoårets texter om en av mina favoriter, Johannes Döparen.

Denne man, som av många i sin samtid säkert ansågs som osedvanligt stökig och besvärlig och med en sällsynt dålig talang för att hålla tyst och bara "flyta med".

Johannes talas ju om som den som skulle bana väg för Jesus, därav "hans" söndag strax före jul givetvis.

Han föddes av Elisabeth som var släkting till Maria, Jesu mor. Bibeln berättar att Maria och Elisabeth träffades när Maria var tidigt i sin graviditet. När Elisabeth (som själv egentligen var för gammal för att få barn) och Maria möts berättas det att den ännu ofödde Johannes spritter av glädje.

Johannes är den som talar om för de religiösa ledarna att de är huggormsyngel. Han predikar bot och bättring och omvändelse för folket som kommer ut till den plats i öknen där han lever. Han är väl vad många skulle kallat en "svavelosande" predikant. Man brukar ju ta till sådana ord om dem som säger saker man helst inte vill höra.....

Johannes är också den som får döpa Jesus. Han protesterar visserligen över att han ska göra det, men så blir det ändå.

Och ändå....

När han har fängslats av Herodes Antipas för att han, Johannes, har protesterat och lagt moraliska hinder ivägen för Herodes förhållande till sin svägerska gör han något som får mig att bli än mer förtjust:

Trots allt han "borde" veta efter dopet av Jesus mm så ber han några av sina efterföljare och vänner att gå till Jesus och fråga om denne verkligen ÄR den utlovade Messias eller om han ska fortsätta vänta. Jag tycker mycket om att evangelisterna berättar även om tvivel!

Johannes halshuggs för "brottet" att ha visat på härskarens omoraliska leverne....

Varför är jag så glad i Johannes? Han är inte så mycket omskriven. Han hör inte till dem som följer Jesus på nära håll (han dör rätt tidigt i Jesu offentliga gärning om jag förstått rätt). Han är rätt "gapig och bråkig" och ställer moraliska krav som är bra höga. (Men det gör Jesus också faktiskt....)

Jag har funderat mycket på det där. Jag har fått höra för länge sedan av en präst att jag kanske själv är "moralistisk". Jo, om man med det menar att hålla väldigt hårt på saker som jag ser som oerhört viktiga i vårt liv med varandra så hade hon rätt....

Jag vet nog egentligen rätt väl vad det handlar om....

Jag gillar helt enkelt de människor som vågar "stå på sig"! De som vågar tala om vad de tror på även om en majoritet eller överhet helst vill tysta dem. Det behöver inte alltid vara så att jag håller med, min respekt är ändå betydligt större för den som vågar säga som de innerst inne känner är rätt hellre än att hålla med i vad alla andra säger bara för att det är bekvämast.

(Nu undantar jag en del mer privata situationer i detta, jag tänker mer på vad som sker i den offentliga debatten. Lite "socialt smidig" i personliga möten försöker även jag vara! Oftast.....)

Jag gillar en sådan som Marcus Birro även om jag kanske tycker att han gör fel ibland. Jag är med i Svenska Evangeliska Alliansen för att den organisationen till viss del är "en röst som ropar i öknen". Jag tycker mycket om den satsning som kallas "pannkakskyrkan" och som började med att unga kristna gick ut på helgkvällar, gräddade pannkakor åt festande människor samt erbjöd förbön eller bara samtal och samtidigt mycket tydligt talade om vad de tror på. (Finns visst på ett antal ställen i landet numer, jag har ännu bara läst om det.)

Kanske är också ett svar att jag är lite "kaosbenägen"? Jag tycker om när det blir debatt, när åsikter kan brytas mot varandra och allt inte bara är "gullegull" och samförstånd. Jag tycker det är mer än otäckt när det mer och mer blivit så att alla förväntas tycka likadant i många saker och den som inte gör det blir utmobbad, utfrusen och nertystad.

Johannes blev nertystad, t.o.m. avrättad. I Sverige är ju avrättningen mer av symbolisk art men runt om i världen finns människor som faktiskt dödas för sina åsikter, sin tro. Det finns många, många som liksom Johannes vill bana väg för Jesus men där överheten tar till grövsta våld för att stoppa det.

Vi behöver påminnas om Johannes! Som Döparen men också för att tänka på vad dessa "sanninssägare" som vi så gärna tystar egentligen står för. Vi måste ta debatter istället för att döda, vare sig det är verbalt eller rent faktiskt ta livet av. Just i dagsläget tänker väl många då på den politiska situationen i Sverige och det gör jag också, men jag tänker också på andra mer "allmänmoraliska" frågor som inför julen t.ex. det faktum att så otroligt mycket pengar används till sådant som kanske kan diskuteras.

Jag tror att vi behöver Johannes Döparens exempel för våra ögon i mångt och mycket, i mina ögon verkar han ha varit en härlig människa.

Allt gott!
Eva