onsdag 22 juni 2016

Ni na ni na ni nanna....


Hur gammal behöver man vara för att förstå direkt på rubriken vad detta kommer att handla om? 30? Jag minns faktiskt inte när den där signaturen figurerade. För er som inte minns kan jag berätta den signaturen sjöngs för ett barnprogram om böcker/boktips.

Och boktips är precis vad det blir här o nu!

Först dock lite om anledningen till just dessa boktips:

Om jag säger apologetik, vad säger du då? Verkar tråkigt? Svårt? Man måste ha läst en MASSA teologi för att syssla med det! Helt onödigt! Säg åt folk att läsa Bibeln istället!

Jag tror jag har hört alla de argumenten för att "slippa" apologetiken, o många mer därutöver. Som ni förstår håller jag då inte med något av dem.

Vi börjar med vad apologetik är, försvaret av den kristna tron. Behövs det idag? Inte i Sverige väl i alla fall, kanske i en del länder i Mellanöstern, möjligen? Kristna har väl inga problem, egentligen?

När jag hör eller läser sådant går alla "debattbatterierna" igång.... Jag tror nämligen att apologetiken är viktigare än någonsin nästan just nu. Kanske mer i Sverige dessutom än i många andra länder, o även inom svensk kristenhet faktiskt.

Därför vill jag slå ett slag för att lära sig mer om apologetik, mer om att faktiskt förklara o försvara den kristna tron. Protester kan givetvis komma om mina bokval, typ "Men det där är ju bara EN tolkning!", o då är mitt svar att jag givetvis väljer litteratur att tipsa om som jag själv tycker om o tycker ger mycket att läsa. O jag är då uttalat s.k. klassiskt troende kristen som bygger min tro helt på Bibeln, att jag ska försöka förstå Gud o inte bara tvärtom.

De böcker på bilden jag läst senast o har allra lättast säga något om är Stefan Gustavssons "Behöver tron försvaras? Manifest för kristen apologetik", "Domen. Evangeliets bortglömda dimension" av Olof Edsinger o "Ett år med Jesus" av Bo Brander o Göran Skytte.

Både Stefan o Olof är högt utbildade teologer o jag vet att det kan skrämma en del. (Förlåt vänner S o O men så är det.) När det gäller just de 2 är det tokigt. Båda är vana vid att undervisa o skriver så att, vågar jag påstå, alla som vill kan förstå. (Jag har själv bara 8 år i grundskola o förstår då jag....)

Stefans manifest är upplagt på ett sätt som också gör den lättläst. Han startar med att gå igenom varför vi faktiskt behöver apologetiken i del 1 o fortsätter i en i mitt tycke väldigt intressant del 2 med en genomgång av hur Jesus var en av de första apologeterna själv. Del 3 handlar om "Vad gör vi nu då? Ska jag verkligen syssla med detta själv o i så fall varför?" (Jo, det ska du!)
För mig var nog det allra mest givande att få en sådan sammanfattning av Jesus som apologet. Att han är det är ju ingen nyhet (det är ju inte bara en gång han debatterar med de skriftlärda t.ex.) men att få det så "i ett svep" var väldigt lärorikt. Likaså när Stefan radar upp HUR Paulus lägger upp sitt försvar av tron. ATT en stor del av Paulus gärning var just apologetik kommer ju inte som en överraskning men det är inte alltid man ser alla delar själv så tydligt.

"Domen" av Olof Edsinger då.
Också en stor favorit, tillsammans med föregångaren "Krigen i Gamla Testamentet:ett försök att förstå.".

Det här tycker jag är ett oerhört viktigt ämne att inte "springa förbi"! Idag finns många, även djupt in i kristenheten i Sverige (o andra länder) som gör allt vad de kan för att slippa prata om dom o synd o straff. De vill mest bara prata om "gullige Jesus" (som jag var inne på i förra inlägget) o plocka bort alla tankar på att Gud kanske kan ha en del åsikter om hur vi lever o beter oss.

Men.... Eftersom samma personer ofta talar om Jesus som så förlåtande o nåderik (vilket han ju är!) så blir min ständiga fråga - förlåtande för vad? Om man utesluter Gud o Guds tankar/åsikter om att vi kanske faktiskt gör fel/syndar - vad ska man då med Jesus till?

Det är inga lätta texter Olof tar upp! Det kräver en del egen vilja, verklig vilja, att ta till sig kanske ffa Guds helighet för att tillfullo uppskatta det han skriver. Men det väcker många tankar o det är faktiskt en omistlig del i vår kristna tro att även ha med det om Domen. Boken är alls inte svårläst (inte heller "Krigen...") men åtminstone jag läste i något kortare stycken än mitt vanliga sträckläsande för att den väcker en hel del tankar om Guds helighet o vad som faktiskt förväntas av oss.

Bo Branders o Göran Skyttes "Ett år med Jesus" är apologetik i praktiken!
Det är en alldeles suverän idé till bok!

Göran Skyttes namn är väl känt för många. Skjutjärnsjournalisten som blev kristen o nu ställer sitt kunnande i Guds tjänst (Tack Herre för det!). Bo Brander är sedan många år präst inom Svenska Kyrkan, konservativ/klassiskt troende.

Boken följer kyrkoåret med ett kapitel per vecka. Varje kapitel börjar med söndagens evangelietext o så följer först Bos predikan (avskrift av bandad) o sedan ett samtal mellan de båda om text o predikan.

Först kan ju sägas då att Bo är en fantastiskt predikant! Det är en fröjd att läsa hans utläggningar. Det som dock får mig allra mest att rekommendera den här är samtalen mellan dessa båda herrar. Det är lärorikt o faktiskt rent fascinerande att läsa Görans frågor som jag tänker präglas både av hans kunnande som journalist men också mycket av hans då relativt nyfunna tillvaro som kristen. Det ger en del "Ja men det fattar du väl!" från oss "gamla" kristna men också en hel del "Aha!" om sådant man aldrig tänkt på.

Kort bara om Lee Strobels "Fallet Jesus - fakta o indicier, en reporters personliga granskning": Vad jag förstår var L.S. fortarande ateist när han började sin undersökning. Berömd journalist på Chicago Tribune. Han är inte ateist längre....

Stefans "Gör som Gud - bli människa" är en av de böcker jag tänker läsa om i en nära framtid. Det är ett tag sedan jag läste den o den kom med här till stor del för att det nog var den som fick mig att förstå att det var just apologetik jag nog sysslat med ett tag o var så intresserad av.

God läsning, i hängmattan, på badstranden, inomhus (föredras här i sommarvärme....) eller var du än håller hus!

Just det! Jag tror (hoppas) att alla dessa går att få tag på fortfarande! Stefans böcker kan du i första hand söka via Svenska Evangeliska Alliansen eller Credo. Olofs söker du via hans blogg t.ex. klicka på "Böcker" i överkanten. I övrigt hänvisar jag till vännen google.

Allt gott!
Eva

lördag 18 juni 2016

"Jag håller mig till Jesus, Gud känns....







....så jobbig ofta! Jesus är snäll o dömer inte. Han kräver inte en massa så som Gud verkar göra."

-Jaha.... Men vad ska du ha Jesus till då, om du inte tror på Gud? (Jo, jag vet också det blir heltokigt. Återkommer till det!) Hur tänker du kring Jesu korsdöd? Kring Jesus som försonare, frälsare m.m.?

-Jag tänker bara att Jesus är bra! Jag är ju kristen så det tycker jag ju!

Och vad är nu detta? Har jag fått "spunk" alldeles?
Nej då, det där är ett försök att sammanfatta hur rätt många samtal jag haft genom åren kan låta på ett ungefär. Och mer o mer så verkar det bli, tyvärr långt in innanför kyrkans väggar.

Det här tycker jag faktiskt är ett stort problem för det är sannerligen inte kristendom. Särskilt problematiskt blir det att många, även präster, inom SvK (Svenska Kyrkan) faktiskt inte protesterar märkbart över att människor bekänner denna tro.

För det första är det ju faktiskt inte möjligt att särskilja Jesus från Gud på det sättet. Jesus är en av de 3 delarna i treenigheten Gud (får återkomma till treeningheten....). Han är själv Gud, fullt ut Gud o fullt ut människa.

För det andra....
Visst kan man tänka Jesus "bara" som en juste person som sa' en massa bra saker om att vara snälla mot varandra o.s.v. men då förminskar man honom väldigt. Jesu uppdrag här mitt ibland oss kan väl sägas vara åtminstone tvådelat: att visa oss på hur Gud har tänkt att vi ska leva med varandra o Honom samt att vara det försoningsoffer som vi så väl behöver.

Den försoningen behövs för att vi människor vänt oss ifrån Gud så plockar du bort Gud ur tron så är Jesus faktiskt "ute ur bilden" också, i alla fall om vi pratar kristen tro o du inte bara rent allmänt samlar på dig kloka ord från kloka personer. Vilket naturligtvis är helt ok, men det gör dig inte kristen.

Jag satte mig för lite sedan o läste evangelierna, alla fyra rakt igenom utan minsta sneglande på hänvisningar eller fotnoter. Det har jag gjort förut men det började bli länge sedan o det är faktiskt bra att göra även så o inte bara läsa de delar man ändå får till sig via kyrkoårets texter eller att man söker särskilda avsnitt.

Gör du liknande så tror jag att du precis som jag kommer att förvånas över hur mycket "stränghet" det faktiskt finns i Jesu ord! Visst är han snäll. Visst är det många gånger han hjälper, tröstar, helar, kommer med goda ord. Men det är också väldigt ofta en stramhet i hans predikningar o andra samtal. (Vill du inte läsa som jag nu gjorde så kan du välja Bergsspredikan, Matteus evangelium kapitel 5-7 för att se en del av det jag menar.)

Jag blir rätt upprörd när människor talar om att "Jesus är så snäll, han dömer aldrig! Han älskar alla!" o därmed ofta menar att om man bara tror på Jesus Även om det med Guds Son i reell betydelse brukar verka falla bort där) så spelar det mindre roll hur man lever o är. Inte blir jag mindre upprörd när jag vet att det ofta är kyrkan själv som, mer eller mindre, sprider eller i vilket fall inte protesterar särskilt högljutt mot detta som faktiskt är en villolära.

Självklart ÄR Jesus snäll o rar o en "bussig grabb" men han är också så mycket mer. Han ÄR försonaren o det försoningsoffer som vi människor behöver, oavsett vad t.ex. Jonas Gardell hävdar. (J.G. hävdar att synd inte finns, att Gud inte tänker så, o att det därmed aldrig behövts ett försoningsoffer som Jesus.) Han ÄR Guds son o en del av den treenighet vi kallar Gud (Fader, Son o Ande). Vi kan helt enkelt inte bortse från sådant o ändå kalla oss kristna.

Det finns många ställen i evangelierna där Jesus också talar om just dömande. Visst, han säger på flera att han inte dömer men påpekar då ofta också att han inte dömer som människor/världen dömer. Ofta talar han också om att de som tillhör honom o följer honom också följer hans exempel o följer Faderns ord/bud. Det är faktiskt inte så att Jesus på något sätt kommer o suddar ut alla bud från tidigare o bara säger "Älska varandra så blir allting bra!". Faktiskt snarare tvärt om...

Jesus är bra tuff med att vi ska följa Faderns ord så gott vi kan. (Han själv är ju den enda människa som levt helt utan synd.) Det han kom för att försona är ju allt det som förstördes i.o.m. syndafallet i Eden i tidernas begynnelse.

Jag blir rent ledsen när Jesus inte får vara allt det han är! När man förminskar honom till någon sorts allmän mysgrabb som det kan vara trevligt att umgås med (för många särskilt när man är lite nere, för då talar han ju om vilken fantastisk människa man ändå är....). Särskilt ledsen blir jag när detta är en tro som faktiskt sprids i många av våra kyrkor där man verkar rent livrädd för att predika/tala om att Jesus faktiskt också ställer krav.

Åter - Jesus ÄR en "hyvens kille"! Han älskar oss alla mer än vi någonsin kan förstå (i denna världen). Han vill oss alla väl på alla sätt, vilket han sannerligen bevisade genom döden på korset. Men.... Att han älskar oss som personer innebär inte att han älskar allt vi gör.... Det innebär inte att han säger "Lev du som du vill, är du glad är jag glad!"... Det innebär inte att han inte ställer krav på oss att omvända oss o verkligen försöka "betala tillbaka" det han gjorde för oss.

Jag vill inte alls ha (tillbaka) den sorts "domedagspredikningar" som väl var vanligare förr, tro för all del inte det! Vad jag vill är däremot att hela Jesus o hela hans gärning ska få större plats. Det som faktiskt är ett stort allvar i Jesu gärning måste också predikas.

Jag är väl medveten om att många protesterar för att de tänker att det skulle skrämma bort många. Mitt svar blir då "Men förklara då! Evangeliet om Jesus ÄR ett underbart glädjebudskap! Predika nåd o förlåtelse! Förklara!". Se'n finns det där som faktiskt är rätt skrämmande.... Det står ingenstans i Bibeln att vi lovas att "Alla kommer med!" till evigheten. Men det är nog ett annat inlägg, det att Gud faktiskt sätter upp en del förutsättningar för oss.

Låter det hårt? Kanske. Jag hör ju då till dem som vill att vi kristna faktiskt läser vår Bibel o tar till oss vad som står där utan att vända o vrida allt till vår fördel. Tolkar Guds ord efter vad Han kan tänkas vilja o inte efter vad vi själva vill eller tycker är bekvämast. Och kristen tro är faktiskt ofta allt annat än just bekväm...

Allt gott!
Eva

fredag 3 juni 2016

Gud som längtar gemenskap







Jag försöker hänga med i bloggen Ge o du ska få som hör ihop med en FB-grupp med samma namn o också en FB-grupp för läsplaner som för tillfället går under namnet Vem är den mannen?.

För några dagar sedan läste jag ett inlägg som bl.a. citerade Jesajas 43 kapitel 25 versen:"Det är jag, som för min egen skull stryker ut dina överträdelse, dina synder kommer jag inte mer ihåg." Jag slog upp o läste då även vers 26:"Påminn mig, låt oss gå till rätta med varandra, tala så att du kan få rätt.".

De verserna har nu snurrat i min hjärna några dagar. Läs igen: "Det är jag, som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.  Påminn mig, låt oss gå tillrätta med varandra, tala så att du kan få rätt."

Så markerar vi de ord som mina ögon fastnade mest på:" Det är jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser. Påminn mig, låt oss gå tillrätta med varandra , tala så att du kan få rätt."

Det är Gud som talar via Jesaja.....

För många som kan tänkas hitta hit är det ju ingen nyhet att vår Gud vill gemenskap med oss. Det börjar väldigt tidigt i Bibeln, i 1Mos.3:9 när Adam o Eva ätit av den förbjudna frukten o gömmer sig i skam över sin nakenhet. Gud kommer, hittar dem inte o undrar "Var är du?". Det fortsätter genom hela Bibeln bl.a. genom gemenskapsoffer o genom Guds oupphörliga försöka att få till en god gemenskap med sitt folk. Kulmen är givetvis Jesus. Gud kommer själv i mänsklig gestalt för att leva med oss på ett mer påtagligt sätt.

Det här vet många av oss som sagt, men hur ofta tänker vi på det? Visst, många av oss tänker på Jesus som ett bevis för Guds vilja till gemenskap men hur tänker vi på att hela historien visar på samma sak?

Den här längtan efter gemenskap, från Guds sida, är något som gör mig oerhört ödmjuk! Tänk - alltings Skapare, den som velat alltings existens, den som har all makt över allting, den vill ha gemenskap med mig! Vilken fantastisk tanke det är!

Där kommer också in något som gör att jag är mycket glad o tacksam att jag är just kristen. För ett antal år sedan hörde jag berättas om en teckning någon sett (jag tror den figurerat en del men har inte letat) som ville beskriva olika religioners tro. Nu minns jag inte vilka de andra religionerna som tagits som exempel var men det spelar nog mindre roll. Teckningen visade 3-4 stegar upp mot himlen. På 2-3 av stegarna klättrade människor o kämpade för att ta sig högre o högre upp mot en tänkt gud/himmel. På den sista stegen klättrade också en människa men där kom även någon (Jesus då) klättrande neråt för att möta människan.

Det är en fantastisk Gud vi har, på många sätt men ffa i detta att Han vill gemenskap med oss! Det är något att bära med sig, idag, i närmaste söndags gudstjänst, i resten av livet.

Tack käre Herre för att du vill gemenskap. Tack för att Du aldrig håller Dig undan från oss även om vi ibland försöker gömma oss för Dig. Tack Herre för Din oerhörda kärlek till oss. Tack Herre för att Du är.

Allt gott!
Eva