Ibland blir jag närmast generad över hur "dåligt" jag tänkt, hur lite jag uppmärksammat, hur slarvigt jag måtte ha läst o.s.v. Suckar över mig själv o grälar rätt rejält på mig.
Men i o för sig.... När det gäller bönen Fader Vår (jag föredrar den framför senare Vår Fader ja, den sitter ju i sedan barnaår liksom.) är det kanske lite förståeligt, förklarligt o ursäktningsbart ändå. Fast ändå inte faktiskt för det jag ska berätta om tyder på alltför mycket slentrianbedjande för att jag ska tycka det är ok.
Bönen Fader Vår kan sägas vara uppdelad i "delböner" som vartefter avhandlar olika saker: Lovsången till Gud, önskan om Guds rikes utbredande, bön om försörjning (lekamligen o andligen), bön om frälsning o så bön om förlåtelse. O det är den där sista som landade som ett mindre klubbslag i hjärnan på mig för inte alltför länge sedan.
Så här lär ju Jesus att be om just förlåtelse:
"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."
(Svenska Folkbibeln 1998 är just denna översättning från.)
Jag har skrivit förut om det där med förlåtelse o hur svårt jag ofta haft med det. (Skulle någon bli nyfiken så går det att klicka på ordet "förlåtelse" i den lilla ordgruppen i högermarginalen.) Idag tror jag mig veta rätt väl varför.
Länge o från många har jag fått höra ungefär "Men GLÖM det där nu! Älta inte! Det är ju så länge sedan!" o liknande. Det går sällsynt illa ihop med en analyserande personlighet som min. För mig handlar mycket om att försöka förstå, särskilt andra människors handlande o bevekelsegrunderna för detta handlande. Att då bli mer eller mindre tystad i det som egentligen bara var funderingar, inte hade mycket med förlåtelse eller ej att göra, har nog ställt till det. Jag tror att det att jag inte kunde sluta fundera så länge jag inte hade en någotsånär klar idé om varför andra gjorde/gjort på visst sätt så tänkte jag att jag inte hade förlåtit.
Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om hur o när jag fick hjälp förstå att förlåtelse inte hänger på att glömma. Det tog jag med stor glädje till mig men kanske, kanske behövdes också det där klubbslaget som alltså drämde till nu under vårvintern. (Väldigt sent tycker jag alltså själv då...)
Vi läser igen den där delbönen ur Fader Vår:
"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss"
Och så betonar vi det som var klubban i min hjärna:
"... dem som står i skuld till oss."
TÄNK om jag sett det ordentligt tidigare!
Sett att (t.o.m. skulle jag vilja säga) Gud säger att de faktiskt står i skuld!
Vad Gud säger här är ju faktiskt "Du har all rätt att vara arg! Du har all rätt att vara besviken, sur, ledsen, bedrövad över vad annan/andra gjort! Du behöver inte glömma!"
Nu är det ju rent hypotetiska funderingar men jag undrar om jag inte haft lättare med mina egna tankar o, ffa, mitt eget samvete om jag förstått detta tidigare. Om jag sett att även Gud säger att "Jo, det där var fel, Den/de skulle inte gjort så!" så tänker jag att jag kanske haft lättare genom livet att lägga de händelserna o de personerna i Guds händer o låta Gud ta hand om det för att själv gå vidare. Inte osårad men i visshet Gud är med. Inte sägandes "Allt är väl o vi kan visst umgås precis som vanligt." (det går ju inte alltid o det är ok) men avståendes hämnd, hat, risk för bitterhet o ältande i dess riktiga betydelse. (Nu har jag i o för sig inte ägnat mig åt hämnd o hat annat än i tankar men ändå, jag skriver trots allt inte bara för mig själv utan i hopp någon mer läser.)
Jag undrar, o det är ju därför jag skriver detta, om det inte kan vara lite "förlösande" för fler än mig att lite mer uppmärksamma den där meningen o fundera över den.
För förlåtelse, i meningen släppa hat, hämnd, bitterhet o.s.v., i meningen överlämna ansvarsutkrävandet till Gud, är faktiskt den allra starkaste av helande krafter. Kan du förlåta i meningen lägga saker i Guds hand o inte själv gå o tänka "onda/dumma" tankar har du så mycket mer tid o energi till det som får dig att växa o verkligen leva. Du behöver inte glömma! Du behöver inte säga det var ok, det var du som var lätt sårad/kränkt! Du behöver "bara" (Tro mig, jag vet väldigt, väldigt väl det inte är helt enkelt alla gånger!) lämna det bakom dig, se framåt o kanske använda de erfarenheter du fått till annat i livet än mörka tankar.
Gud är med dig! Han ser din sårighet o tycker (minst) lika illa om den som du gör, men han vill också att du ska leva fullt ut o det går faktiskt inte om inte "ryggsäcken" av gamla oförrätter töms då o då.
Allt gott!
Eva
