Funderingar kring nattvarden.

(Tanken är ju given. Broderiet gjorde jag för ett år sedan till ett gratulationskort vid en prästvigning.)


De senaste veckorna har jag haft anledning fundera mycket kring nattvarden. Av skäl som inte behöver tas upp här känner jag att jag just nu helt enkelt inte kan dela nattvardsbord i min egen församling, trors försök till övertalning av mig själv. Så, var gå i nattvard vilket jag tycker är viktigt.

Först kanske jag ändå ska säga att det är rätt svåra tankar det där om att inte kunna dela nattvardsbord. Det borde man väl alltid kunna? Hos mig och nu har dock funnits ett så genuint motstånd att jag faktiskt varit tvungen att lyda. (Senast satt jag verkligen och talade med mig själv om att jag nog var dum, okristen, löjligt envis o.s.v. men det hjälpte inte.) Nattvarden i sig är då inte problemet, den kan jag närmast längta efter. Prästen var heller definitivt inget problem. Många goda människor och vänner deltog. Men där är annat.

Så var jag i veckan i en annan församling på en veckomässa. Mycket fin mässa med allt jag önskar av en sådan utom en enda sak, eller två kanske - inget vin, inte ens avalkoholiserat som i min församling, och påbjuden intinktion. (Alltså att doppa brödet/oblaten i, i detta fall, druvjuicen, i motsats till att dricka direkt ur kalken.) Jag gick fram och tog emot men det kändes inte riktigt bra.

Jag var tidigare i en församling där druvjuice används och nu minns jag att jag då väl i och för sig var relativt ok med det men att något ändå inte kändes riktigt, riktigt, riktigt. Vad kunde jag då inte sätta fingret på, numer har jag läst debatter och en del annat och förstår mer vad jag måste ha reagerat på.

Nu måste sägas att jag har stor förståelse för att t.ex. en församling som S:ta Clara väljer att ta bort allt som kan tänkas mer vinliknande. Visserligen har jag hört f.d. alkoholister med väldigt olika åsikter om farorna för sina olyckssyskon men min respekt för beslutet finns där. Det är bara det att druvjuicen uppenbarligen inte passar mig. (Jag dricker inte alkohol annars. Kallar mig inte nykteriskt, ser mig nog inte som det, men jag dricker ingen alkohol.)

Funderingarna kring det här, min känsla/inre övertygelse eller vad det ska kallas, har alltså pågått rätt länge och därför har jag då och då läst det jag sett som pläderat för det ena eller andra. En sak som jag insett är viktig för mig är likheten med den sista måltiden, när Jesus och lärjungarna delade bröd och vin där i det där rummet på andra våningen när Jesus visste att det var dags lämna. Ett argument jag sett som fastnat i mig är att det var vårtid (man vet ju när judiska pesach firades så där behöver inte funderas kring dagar) och då måste det ha varit riktigt vin. (Det lär ha funnits både mer alkoholsvagt och starkare vin på den tiden.) Druvorna skördades längre fram på året och det var helt enkelt det sätt man kunde bevara dem på, genom att jäsa.

För mig är sådant av någon anledning rätt viktigt, att gå så nära vi kan det som skedde då. (Jo, jag kan hålla med i tankar om oblater också ;) ) En av de mest fantastiska nattvarder jag har upplevt var i Sigtuna. Där hade man den gudstjänsten tagit fram en mycket gammal kalk, jag minns inte exakt men ett antal hundra år gammal. Känslan att dricka ur den kalken som så många under så många, många år delat var... Nej, det hittar jag inte ord för, inte annat än att det gav en oerhörd känsla av samhörighet med kristna genom tiderna. Lite som tanken att altarrundeln ska stå där den står eftersom den antas fortsätta ut genom väggen för att länkas ihop med andra altarrundlar runt om i världens alla kyrkor. (Jag gillar alltså inte när man tar bort och kanske bara ersätter med ett kort knäfall nej...)

Nattvarden är något av det finaste vi har i kyrkan. Den sätter oss verkligen i närhet av Jesus, genom hans kött och blod men också genom den tradition av att dela bröd och vin som genom tiderna via så många kristna hållits vid liv från den där sista kvällen med vännerna i Jerusalem. Då blir, för mig, smaken av "barnsaft" fel.

Nu är jag ändå i behov av en "andningspaus" från min egen församling så där kommer jag inte sitta och försöka tvinga mig att ändra uppfattning kring annat. (Vi har alltså avalkoholiserat vin.) Det har dock visat sig inte vara alldeles lätt hitta församling i Stockholm som har vin i nattvardskalken. Några förslag fick jag dock i en facebookgrupp och efter att ha insett jag faktiskt lite känner en präst i en av de församlingarna så togs kontakt för kontroll. (Jag har dessutom varit där på en del föredrag och den ligger bra rent transportmässigt för en utan bil.)

Jag vet att rätt många, även präster, tycker att jag är smått fånig med detta. Mitt svar till dem är att de får tycka så, för mig är det en känsla, en s.k. inre övertygelse. Den ställer till det då och då men jag tror mycket på att man inte ska gå emot sådana när de är så starka.

Se'n har jag en del andra tankar om just nattvarden också men det kanske kommer en annan gång.

Allt gott!
Eva

Ord!

Ord har alltid roat mig. Inte så att jag är direkt nörd när det gäller t.ex. grammatik men jag är väldigt road av ord, ords betydelse och numer mycket intresserad av hur olika vi kan tolka ord. (Något som ju märks än mer nu när så många fler kan kommunicera i alla nätets kanaler och missförstånden ibland haglar och stormar.)

Senaste månaden är det särskilt två ord-/begreppspar som sysselsatt min hjärna när den haft tid för sådana funderingar, ord som dessutom ofta förekommer och är viktiga i en kristen kontext. (Mina funderingar kring orden hör ihop med skeenden i kristen kontext ja.)

Att lita på i jämförelse med tillit.
Att säga ursäkta i jämförelse med att säga förlåt.

Förstår ni hur jag menar?

Om jag konstaterar att jag litar på en viss person innebär det för mig att jag t.ex. litar på att den andre inte "snackar runt" om jag berättar något som jag inte skulle berätta för riktigt vem som. Jag litar på den personens omdöme som jag då tänker säger "Detta ska stanna hos mig.".

Om jag istället säger jag har tillit till någon så innebär det för mig att jag dessutom litar på att den personen inte "dömer ut" mig, oavsett vad jag kan ha att berätta om felsteg jag tagit t.ex. Tillit är för mig något mycket dyrbart och jag har nog inte känt det för mer än kanske 4 personer i mitt liv. Det finns betydligt fler jag litar/litat på.

(Jo, förutom fysiska personer har jag naturligtvis tillit till Gud. Tror jag... Vi är rätt osams för tillfället. Eller jag är i alla fall osams med Gud. Tilliten är kvar men just nu litar jag inte på Gud.)

Det andra ordparet, ursäkta respektive förlåt, har på sätt och vis kanske än mer relevans i kristna sammanhang. Jag har det senaste året (och även i tidigare perioder) hört människor komma med ofta ordrika och "fina" ursäkter men väldigt sällan be om förlåtelse.

Nu vet jag ju inte vad eventuella läsare tänker men för mig blir "ursäkta" ofta lika med det ibland rätt slarvigt och hastigt uttalade "Ursäkta då!" som ofta kan sägas i lite småsur ton. "Förlåt" är för mig ett betydligt "tyngre" ord. Säger jag förlåt så menar jag att jag inser jag gjort fel och är ledsen om jag sårat dig. "Ursäkta" använder jag nog mest i situationer typ om man behöver komma förbi någon i en matbutik eller så.

Det finns säkert många andra exempel på hur orden faktiskt blir viktiga, hur det faktiskt finns nyansskillnader som kan behöva tänkas på. Jag funderar på om det kan vara så att många vant sig vid att lite slarva med språket i och med internet? Man reagerar och skriver så snabbt, man har vant sig vid så många förkortningar som används för att det ska gå ännu fortare att få ur sig sin åsikt o.s.v. Jag tror då att det dels utarmar språket, om vi inte använder ord rätt med tanke på nyansskillnader, dels att vi riskerar alltför många missförstånd, sårande eller ej.

Jo, lite nördig är jag kanske...
(När det gäller "ursäkta" - "förlåt" handlar det för mig mycket om hänsyn mot varandra. Det får jag återkomma till tror jag....)

Allt gott!
Eva

"Avstå sex också???"

(Ingen särskild tanke alls, tycker bara mycket om dessa flox som jag fotograferade för några år sedan.)


Ungefär som rubriken säger sa' också en bekant för några år sedan. Med ren fasa i blicken faktiskt. Precis som nu var den kristna fastetiden i sin början och som kanske den enda kristna den här personen kände fick jag frågor om just fastan. Bra samtal med frågor som väl i mycket bottnade i att min bekant tyckte sig veta mer om muslimska ramadan än kristna fastan trots sin "helsvenska" bakgrund och även faktiskt konfirmationsläsning.

Vi kom ju rätt snabbt fram till att mycket är likt även om kristna inte har riktigt lika specifika regler av typen bara äta efter mörkrets inbrott och så. (Jag är själv inte särskilt insatt i de muslimska reglerna.) Tänka lite extra på de som har det svårare i livet t.ex. ingår i båda religionerna. Den kristna motsvarigheten till att bara äta vissa tider kan väl sägas ligga i att man ofta avstår viss mat, godis eller liknande.

Så berättade jag att många kristna numer t.ex. fastar från sociala medier, TV, inte går på bio och så och där dög frågan upp: "Men de avstår väl inte sex heller???".

Så var vi då in på det ämnet som många tänker kristna är närmast besatta av då det ju ofta är i samband med olika sexuella frågor (abort, HBTQ, unga kvinnor i USA som lovar vara oskulder när de gifter sig t.ex.) som media blir intresserade och det alls skrivs om kristna. Det som ofta blir mer skandaljournalistik alltså

Jag chockade min bekant rejält genom att berätta att jag vet ett antal par där ingendera parten haft sex innan de gift sig samt, än mer förskräckande tror jag, att jag själv lever i celibat sedan ett antal år. (Numer närmare 15 men det har varit långa perioder innan också.)

Nu är ju detta inget jag går omkring och basunerar ut till höger och vänster (även om jag nu bestämde mig för att, lite "äntligen", skriva om det här) men jag har inte heller dragit mig för att berätta det om det känts relevant.

Bland icke-troende/sekulära vänner och bekanta kan det väcka lite löje nästan. "Tokiga kristna som begränsar kvinnans liv!" liksom. Bland kristna vänner har det ofta väckt en som det verkar oemotståndlig lust att "hitta någon" åt mig... Att jag skulle välja ett liv som ogift? Nej, det kan de inte tänka sig! Jag har kopplats ihop med x antal män bara för att någon sett mig säga mer än "Hej!" till en man om jag ska ta i lite, men inte mycket.

Tyvärr har det i många kristna kretsar kommit att bli så att en kvinna har sitt värde i att vara maka och mor. Det handlar då inte om att kvinnan inte skulle kunna vara präst t.ex. utan just om att hon förväntas vara maka och mor också. För en gångs skull "rekade" jag lite mer innan jag skriver detta och jag måste citera Svenska Evangeliska Alliansen som i detta skriver att "äktenskap ju faktiskt inte betyder 0.5+0.5=1 utan att 1+1=1", ungefärligt citat. Kvinna och man har fullt ut värde även som ensamstående, även om man givetvis måste respektera och ära det faktum att kvinna och man tillsammans ger en bild av Gud. Jag tänker då ändå att det går att uppnå på många sätt ändå, genom umgänge med båda könen t.ex. även om det sexuella då inte ingår. (Jag tror inte heller att just den biten särskilt visar på likhet med Gud.)

Visst talas det en del om äktenskap i Bibeln. Det framhålls givetvis som gott och är ju en nödvändighet för släktets/människans fortlevnad i form av nya generationer. Men t.o.m. Jesus talar om att inte alla människor gifter sig, utan att nedvärdera. I Matteus evangeliums 19:e kapitel, vers 12 står det:

De finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig."

Exakt hur den versen bör tolkas ska jag inte ge mig in i några tankar kring. Jag har fått det om "...människor gjort dem sådana..." förklarat med att det skulle kunna gälla eunucker (alltså kastrerade män) men jag tror det gäller fler. T.ex. mig av skäl som jag inte kommer att ta upp här och nu.

Jag blir fortfrande lite fnissig när jag tänker på min bekants reaktion. Det fascinerande är att vi i dagens samhälle ser sex när, hur, var, med vem som helst som något så självklart att det närmast blir chockerande att höra att någon som jag valt bort det av helt fri vilja. Jag är ju inte ens nunna! Naturligtvis hade även jag väl en förväntan på livet som innebar man och barn. Nu blev det inte så och då blev detta med celibat faktiskt en ren befrielse. Jag står utanför allt det "spel" som ofta pågår och kan ägna mig åt annat. Visserligen får jag stå ut med att vissa människor fortfarande (de värsta, ivrigaste äktenskapsmäklarna har jag tystat faktiskt) tror att jag är förälskad i varenda man jag talar mer än två ord med. Jag får stå ut med att en hel del tror att en ensamstående och dessutom kristen kvinna alltid är "på jakt". Att stå ut är trots allt rätt enkelt när man själv vet.

Vad jag möjligen har lite svårt att faktiskt stå ut med är den lägre status jag ser att jag har i vissas ögon i och med att jag inte är maka och mor men inte heller svurit detta celibat inför Gud på något mer organiserat sätt. (Hmm.... Det kanske skulle göras?) Därför har jag valt att skriva detta som ändå är relativt personligt.

Alltså - jag skulle så gärna vilja uppleva att en ogift kvinna, en kvinna utan barn, kunde ses med samma respekt som jag tycker att män som inte är makar och fäder ändå gör. (Och då talar vi i båda fallen om personer över den ålder där det fortfarande kan tänkas bli både äktenskap och barn.)
Det vore den stora befrielsen och, som jag tror, helt i Jesu anda.

Allt gott!
Eva

Renhet, i församling och annars.

(Tanken är att många tankar, känslor och annat kan behöva malas för att bli renare i hjärta, själ och sinne.)


Då och då kan det läsas om anställda i församling någonstans i landet som råkat väldigt illa ut. Blivit utsatta för ren mobbning antingen från arbetsledare, kollegor eller av styrande i församling.

Jag har ett antal gånger blivit lite inblandad, mest som stöttning för den utsatte. Hittills inblandad på avstånd och ofta gällande någon som jag, i starten, inte känt eller ens vetat existerade. Mitt engagemang har var gång bottnat i min stora avsky för allt vad mobbning heter. (Där finns egna erfarenheter bakom ja.) Det har börjat med att jag skrivit några rader personligen till den utsatte eller ibland numer med att jag kommenterat något i sociala medier.

Kanske har de tillfällena varit bra, en sorts förberedelse för denna tid när en sådan här situation har kommit väldigt nära. Alltför nära om man ser till vad jag önskat och även trott skulle kunna ske.

Varje gång jag stött på sådant här har jag funderat mer kring detta med "kristen renhet" och då ffa i församling givetvis. Varje gång kommer jag också fram till samma svar - mobbning borde vara helt omöjligt i varje kristet sammanhang.

Det är orättfärdigt. Det är sannerligen inte att vare sig "gå i Jesu fotspår" eller att "ta rygg på Jesus". (Två i många kristna kretsar ack så vanliga talesätt att svänga sig med.)
Det är rent ut sagt orent.

Nu ska jag säga att jag kan ha lättare förstå (om än inte överse med) sådant här när det sker i en församling i "vanliga" Svenska Kyrkan där de styrande är valda i hög grad via sina politiska partier, alltså politiskt tillsatta, och som alla ärliga vet inte alltid bekännande kristna. Men när det sker inom EFS (i och för sig är EFS del av SvK men med egen organisation, eget styrsätt.) eller annan församling organiserad liknande, med förtroendevalda utsedda av eget årsmöte, rakt ur den gudstjänsfirande församlingen? Då blir det faktiskt än värre. Jag har nu då ett sådant "fall" nära och ett i nära minne sedan en tid.

Men "Vi är bara människor! Vi gör alla fel!" säger då många. Så är det, men... Jag tänker att samtidigt som jag håller med, respekterar, kan ta hänsyn till o.s.v. just det att det är så så är min tanke att vi har församlingen mycket för att hjälpa varandra att inte göra så stora fel ändå. Att vi enskilda gör fel - så är det sedan syndafallet, men just därför har vi församling/gemenskap för att hjälpa varandra att vandra så rätt och rent vi kan. Att då en församlings ledning på ett antal personer inte "styr rätt"...

Jag gör själv fel givetvis. Jag är dessutom oerhört envis och kanske inte alltid den bästa på att lyssna på kritik. Jag kan bli alltför arg, sur och tvär åtminstone tills jag får tänka igenom ordentligt på egen hand. "Grejen" är att jag då, även om jag inte alltid skulle bli så glad, förväntar mig att något kristet syskon eller, än hellre kanske, präst där talar om för mig att jag går fel.

Det talas ofta om att vi ska vara "Jesus-snälla", att vi ska förlåta (och helst också glömma, vilket alls inte är samma sak faktiskt och blir helt fel), bara se framåt och liknande. Jag tror det skapar betydligt djupare sår i en redan sårig situation. Och det är faktiskt inte heller bibliskt rätt. Jesus var visst snäll och talade mycket om förlåtelse men han sa också ifrån, rejält, när det behövdes. Likaså har flera av Nya Testamentets författare nämnt om hur församlingen ska leva och att man faktiskt kan behöva tillrättavisa varandra. Så är ju inte heller tillrättavisa lika med döma... Döma ska vi absolut inte. I kränkthetens tidevarv sätter ju dock alltför många = mellan de två sakerna. Helt fel i bibliskt mening.

Jag tänker att en av församlingens uppgifter är att visa på renhet och hur sådan kan gestalta sig. Jag menar alltså att väldigt få av oss klarar att leva så på egen hand och att församlingen där måste vara till hjälp.

Men då måste församlingens ledning (förtroendevalda) också visa på den renheten. Då kan inte, FÅR inte, mobbning förekomma utan måste motarbetas och aldrig någonsin bortförklaras oavsett om vi har olika åsikter, gör olika tolkningar av Guds ord eller annat.

Hur ska vi kunna vara saltet i världen om vi inte gör något åt denna orenhet som faktiskt verkar sprida ut sig mer och mer? Hur ska vi kunna vara ljuset som visar på ett annat, bättre, levnadssätt när vi tydligen tar till oss mer och mer av världens moral där mobbning p.g.a. t.ex. skilda åsikter närmast ses som ok i jakt på makt, karriär, berömmelse och "likes"?

Vi är ju i fastan och kanske kunde den ge hjälp åt tankar kring detta? Mina tankar kretsar där. Mina tankar kretsar faktiskt kring vart jag ska vända mig när det sammanhang jag trodde aldrig skulle förfalla till något sådant som mobbning visat sig göra just det. Mina tankar kretsar kring hur vi strävar efter mer renhet tillsammans istället för att släppa in dess motsats. För orenheten finns tyvärr helt klart här och där i svensk kristenhet.

Låt oss tilsammans be för renhet men låt oss också agera när vi ser dess motsats. För om inte vi som enskilda agerar vem ska då göra det, det ligger på allas vårt ansvar som medlemmar i församlingar, SvK likaväl som EFS, pingst, EFK eller andra.

Allt gott!
Eva

Fastetid

(Tanken är: Att avstå från inköp av garnnystan kan vara en väl så god faste-utmaning för mig...)


Igår var det Askonsdag och fastans "startskott". 47 dagar till påskdagens firande av Jesu uppståndelse efter offer-/försoningsdöden på långfredagen. (Vars engelska namn "good friday" klingar betydligt bättre och mer sanningsenligt i mina öron.)

"Men fastan är väl 40 dagar?" frågade en bekant. Jo, men söndagar räknas bort eftersom söndag, Herrens dag, aldrig är fastedag.

Jag tycker det är både kul och intressant att läsa och höra hur människor ser på fastan idag. En del som inte själva är kristna tänker att det måste handla om att avstå mat, kanske att äta bara på vissa tider så som muslimer gör under sin Ramadan. Andra har uttryckt att de ser det som att vi kristna skulle späka oss på alla möjliga sätt och gå omkring dystra och tänka "Korsfästelsen!!!" i en dryg månad.

Visst är fastan en tid för reflektion och insikter. Visst är fastan en tid när Kyrkoårets texter gräver lite djupare i vad det var Jesus faktiskt gjorde (vilket verkligen är allvarligt!). Men behöver tid för reflektion och insikter nödvändigtvis vara tråkigt och dystert?

Det har hänt otaliga gånger att jag fått höra jag är så allvarlig, närmast genomtråkig. Jag vågar påstå att man inte känner mig särskilt väl då i och för sig men visst - jag har ofta rätt svårt för samtal som inte alls tillåts djupna och handla om det viktiga i livet. Jag är urusel på att diskutera kändisar, mode, heminredning, tv-serier och liknande, det kan jag gott erkänna. Börjar du tala samhälle, politik, tro, hundfostran eller liknande kan du däremot få hejda mig för att skydda dina öron.

Av den bekännelsen kanske förstås att jag gillar fastan.

Men hur ska man då fasta idag?
Jag har läst lite här och där och naturligtvis sett alla de vanliga förslagen om inte äta godis, avstå sociala medier, ställa undan TV:n, inte flyga, bara äta vegetariskt och liknande. Lite nytt för i år, i alla fall för mig, är förslagen om klimatfasta, att tänka mer på hur man handlar, äta mer närodlat (kan ju betyda svensk-odlat "bara"), tänka på hur man reser o.s.v.

En del av det där gör jag redan normalt. Annat, som att stänga av sociala medier är inte lika aktuellt för just mig. (nej, skäl ges inte...) Jag lever så klimatsmart som jag har möjlighet till utan bil/körkort, köper i princip bara svensk frukt (utom när banan- eller apelsinsug sätter in), använder inte mycket ny plast, återvinner, handlar second hand och liknande.

Bilden och tanken med den har dock sin plats och anledning i detta inlägg...
Ett av mina favoritgarner ingår i kampanj just nu och normalt sett skulle jag förmodligen köpa till några omgångar sockor åtminstone. En kaffemugg sågs i en affär i sta'n nyligen, till väldigt överkomligt pris. Jag såg att mataffären annonserar extrapris på "bra-att-ha-i-frysen"-varor.

Men nej.

Jag var igår och lyssnade på ett panelsamtal kallat "Gud eller mammon?" och ställde en fråga om det att faktiskt vara nöjd och tacksam över det man har. Inte att inte sträva efter mer kunskap t.ex. men faktiskt vara lite nöjd att ha det man behöver och inte alltid sträva efter att köpa, köpa, köpa. Nu kan jag visserligen inte handla hur som oavsett fasta eller ej, vilket stör mig oerhört när det gäller böcker, garn då och då, en mugg som ser SÅ trevlig ut för kaffe. (Ja, den där muggen jagar mig, en verklig övning i avstående är det...) Men jag har helt klart det jag behöver.

Min fasta kommer att handla om tacksamhet att ha det jag behöver, när det gäller mat är frysen bra full - den ska ätas ur innan nytt köps, garner finns att plocka fram för sysselsättning - plocka ur hyllorna och köp inte mer, kaffemuggar lider jag ingen brist på heller - en kaffemugg mer ger icke lycka.

Jag tror att vi i den rika världen skulle må väldigt väl av att vara mer tacksamma. Givetvis ser också jag att det finns brister, i samhället i stort liksom i att enskilda personer (och rätt många numer) faktiskt inte har det de behöver, inte ens i Sverige. Jag saknar också en del sådant som andra ser som självklart (kan gnälla rätt rejält ibland) men mycket har jag ändå. Men jämfört med oerhört många i världen är många av oss väldigt rika.

Oavsett vad vi väljer att fasta ifrån, vad vi tänker kan ge mer tid för eftertanke, insikter, medvetenhet om Jesu gärning för oss alla så tänker jag att tacksamhet kan vara en grund, en start för fastetanken.

Kanske passar det också dig?

Allt gott!
Eva