Ninaninaninanna...

Den här boken, "Den farliga maktmänniskan" av Edin Lövås, fick jag tips om av en god vän nyligen. Ett mycket bra och gott tips för den är mycket läsvärd och informativ, rentav själavårdande delvis, trots att den nu är rätt gammal då andrautgåvan kom redan 1999. (Första 1989. Båda på Libris förlag.) En del känner kanske igen författarens namn men för andra är (var?) han pastor som ägnade mycket tid åt själavård, retreater och förkunnelse.

Nu är jag sedan länge intresserad av psykologi. Har inte läst så oerhört mycket kanske men intresserat mig för det jag fått syn på ofta. Jag hade också turen att på KomVux ha en mycket duktig lärare som själv var psykolog och som hade arbetat i skilda delar av psykiatrisk vård/omsorg, från vanlig mottagning över ungdomsmottagning till fängelse/rättspsykiatri. Av den läraren fick vi som ville en hel del fördjupningsmaterial, tips om sådant om vi ville.

Och det här med just maktmänniskor har åtminstone periodvis intresserat mig extra, de stöts ju på då och då genom livet och det finns kanske få jag har svårare att förstå.

En förklaring här: i ett förord skrivet av förlaget förklaras att Edin Lövås omväxlande använder orden "maktmänniska" och "psykopat" men att man i den svenska upplagan genomgående valt "maktmänniska" då Sverige och författarens hemland Norge tydlilgen hade lite olika förståelse av "psykopat" åtminstone då boken skrevs. För egen del ser jag nog "maktmänniska" som ett bra ord för att inte leda fel; "psykopat" tror jag alltför lätt avfärdas av många då människor klassade av psykiatrin som "äkta" psykopater ändå är relativt få. Det finns "grader i helvetet" så att säga.

En stor fördel med denna bok i min tanke är det faktum att den är skriven av en kristen man som ser detta med kristna ögon. Jag tror nämligen det är mycket viktigt att ta upp det här även i kristen kontext, om inte annat så för att jag tror (är bra säker på) att många kristna tänker att församlingar och kristna gemenskaper närmast är "vaccinerade" mot maktmänniskors beteenden. Vi är ju så snälla och omtänksamma, älskar varandra och lever i Jesu kärlek!

Så är det. Och det är just det som gör församlingar och kristna gemenskaper så sårbara för dessa människor...

Det här handlar om människor som inte drar sig för att framställa sig som de godaste av kristna samtidigt som de sprider "onda ord", kanske inte lögner men oerhört uppförstorade saker, om andra. Det är människor som gärna citerar Bibeln, talar sig varma om Jesu kärlek och budskapet om kärleken mellan kristna syskon samtidigt som de ägnar mycket av sin tid åt att konspirera och tänka ut hur de själva ska komma till makten, oavsett vilka "lik" de behöver kliva över. Det är människor som, trots (eller kanske på grund av?) sin egen brist på ödmjukhet och förmåga till verklig förlåtelse/försoning kräver sådant av sin omgivning. Det är människor som, fullt medvetet, härskar genom att söndra men då redan utsett de som ska beskyllas för splittring.

Det är människor som inte är ute efter något annat än personlig makt, kosta vad det kosta vill - de räknar inte ens in det vi andra skulle se som risk för "kostnad" i form av risk för sämre renommé för det kan de inte ens tänka sig den risken finns. Förmågan till självinsikt och därmed följande ödmjukhet är faktiskt noll. (Och det är alltså fastslaget vetenskapligt att den förmågan faktiskt är noll.)

Det vore konstigt om dessa personer inte då och då hamnade i kristna sammanhang faktiskt. Jag ser det nog som lika givet som att en pedofil söker sig till sammanhang där det finns barn. Det för att kristna just är snälla. Kristna fostras till kärlek, fostras till att tro väl om sin nästa, fostras till att alltid se de goda i varje människa. Och den fostran är god! Men den lämnar också kristna väldigt skyddslösa om en maktmänniska kommer in i sammanhanget och börjar härja. Kan det bero på att vi inte längre talar om ondska ens i kristna sammanhang som det gjordes förr, utan att ta tillbaka "svavelpredikningar"? Kanske. Edin Lövås vill inte kalla maktmänniskor onda men resonerar kring en möjlighet de ändå är beskyddade av det onda - med den splittring och förvirring, det förstörande av enskildas självkänsla och frimodighet och annat som dessa människor orsakar så blir det ändå ofta så att de faktiskt går det ondas ärenden.

Jag tror att det är mycket viktiga insikter som kommer ur denna bok. (Tyvärr slut på förlaget men jag skrev faktiskt ett mail med ett förslag om en tredje upplaga...) Edin Lövås skriver att det mellan de båda utgivningarna, alltså 1989 till 1999, har kommit en del nya insikter inom kristneheten som givit mer skydd men jag undrar hur han skulle tänka nu? Jag tänker att dagens samhälle/kultur där bekräftelse, att "jobba på sig själv och sin egen berömdhet" och liknande blivit så viktigt gör att en sådan här bok, åter, kan göra mycken nytta.

För hur många förstår (och vill förstå, jag skulle gärna slippa) att dessa maktmänniskor kanske inte går att "omvända" eller bota? Lövås berättar om ett fall där en psykolog behandlat en man i 15 år och tycker sig se en "eventuell" förbättring! Som sagt så tänker jag att det kan finnas olika grader av detta som faktiskt måste kallas fel hos människan. Det finns säkert de som kan fås att inse de gjort/gör fel, fås att förstå vad verklig medmänsklig kärlek och empati är men det är alls inte säkert med alla. Vad detta än beror på, medfött eller som förf. också talar om förvärvat av erfarenheter (dock då förmodligen med en grund i personligheten, en som förstärks genom åren) så måste det ändock ses till presumtiva offer i första hand.

De här människorna förstör andra! Oavsett det är i församling, arbetsliv eller i familj (många hustrumisshandlare är maktmänniskor, liksom kvinnor som plågar man och barn) så måste man våga se att deras framfart aldrig slutar väl för andra. Faktiskt aldrig. I deras spår finns alltid människor som mår dåligt, många gånger mycket, mycket dåligt och för deras skull måste kristna ibland kliva ur det som kan ses som lite naivt kanske. Vi måste våga se att alla människor inte vill alla väl, inte ens inom våra kristna gemenskaper alla gånger.

Nu ska jag dra iväg detta inlägg lagom men jag återkommer om detta för det är särskilt en sak med denna bok som gör mig så tacksam - Edin Lövås är mycket noga med att visa på det bibliska i att mota de här personerna. Han kommer med tänkvärda bibelcitat, både av Jesus själv men också Paulus, Judas och Petrus t.ex., som visar på att redan då var man väl medveten om det här problemet, att kristna kan vara lätta offer och att kristna då faktiskt har rätt försvara sig mot maktmänniskornas attacker.

Men det tar vi i senare inlägg!

Jag lånade boken på bibliotek och jag hoppas verkligen du som är intresserad av dessa frågor kan få tag på den den vägen eller annan. Själv kommer jag kolla mer noga om den kanske är möjig köpa någonstans, för den vill jag mer än gärna ha i hyllan.

Allt gott!
Eva

Ökenvandring.

(Tanke: Ja....Öken är det ju inte då men kan ändå symbolisera mitt tillstånd just nu. En stig som visserligen finns där men som det inte går att se vart den leder. Inte helt enkel att gå med rötter, stenar och annat och p.g.a. det inte heller särskilt lockande alla gånger.)


Jag har nog skrivit om det med s.k. ökenvandringar förut men det är väldigt aktuellt just nu. För många skulle mitt mående nog närmast "avskrivas" som depression. Punkt. Men då är det ju det att för mig (liksom för många andra kristna, just kristna, i min situation) tilkommer den andliga dimensionen, utöver den "vanliga psykiska" tänker jag då.

För mig här och nu handlar det om att det jag och många andra uppfattar som ren orenhet, rent okristligt, har dragits in och tillåtits härja i det sammanhang jag sett/delvis fortfarande ser (om än med tvekan) som mitt.

Att skvaller, rykten, mobbning, positioneringar och kotterier förekommer här och där är ju som det är. Vi lever i en fallen värld och vi människor beter oss som vi gör efter syndafallet, men... När det sker i en kristen kontext är det faktiskt värre. Som jag skrev i ett inlägg rätt nyligen så ska, verkligen SKA, vi kristna leva på annat sätt, bättre om man så vill, än den sekulära "världen". Vi SKA vara ett ljus för andra, likaväl som vi ska vara ett salt och därmed kunna påtala när andra behandlar varandra illa. Hur kan vi det när samma/liknande saker tillåts ske i våra egna sammanhang? Jag förstår den icke-troende som kallar kristna hycklare och annat av lika betydelse.

När sådant här då också sker i det sammanhang man (jag) vill kunna kalla hemma....
Jag är ensamstående. Har inte nära vän att tala med och inte heller familj/släkt. För mig är församlingen/det kristna sammanhanget familj. (Den egna? Ni kristna förstår det Jesus säger om svärd som ska gå genom familjer. Den där versen som Migrationsverket älskar att feltolka...) Nu har jag en själavårdare (väl insatt i detta) men det finns ju faktiskt gränser för vad man kan "kräva" av en sådan så jag sitter mycket ensam med funderingar, tankar och tårar.

Jag har varit med om dessa (själsliga) ökenvandringar förut. Idag vet jag att Gud finns där någonstans bland sanddynorna. Jag vet också att jag måste se till att sänka blicken och inte skälla Gud för allt. Det är lätt att, som jag gjort även denna gång, gräla med Gud om varför Han inte gripit in och stoppat dem som faktiskt förstört så mycket för så många, gjort så många så oerhört ledsna, vilsna och lämnat dem med en känsla av hemlöshet vad gäller församling. (Jag vet ju att vi är fler som är djupt berörda, lika förtvivlade, ledsna och faktiskt med ångest.) Det är människors val som ställt till detta. Några har gjort det av vad som ser ut som makthunger, andra har "hängt på" och lyssnat på rykten, skvaller och liknande för det har kanske varit det enklaste för att slippa bråk, slippa att själv råka illa ut på det sätt de fått se andra drabbas av. Att kristna människor gör valet att bete sig som skett nu.... Det kommer jag aldrig att förstå! (Vilket jag då på ett sätt kanske är glad för.)

Ökenvandringar är inte vad jag skulle kalla "trevliga". Min oro denna gång är om jag alls kommer ur den i det här livet. Det är inte lätt för alla att byta församling hur som, av teologiska skäl, och förutom det är min situation lite speciell (men där skulle det bli för privat och närgånget så det hamnar inte här). Jag har helt enkelt inte vare sig lust eller ork att börja om. Jag vägrar också att bli bortkörd på det sätt som vissa tydligen önskar. Böja mig under en kultur av mobbning, rykten och skvaller är givetvis lika omöjligt. På ett sätt blir det intressant se vad som sker men till stor del är skadan skedd och frågan är i vilken mån "folk" är beredda till omvändelse, för det är det som krävs. Inte de rop om "Allt är väl! Allt är väl!" och "Nu ska vi bara se framåt!" som hörs just nu. Tack och lov finns goda och kloka människor också som gör vad de kan. Men jag är ärligt talat rejält orolig för att verkligen stå hemlös vad gäller kristen församling/familj.

Just nu är öknen ändlös från min horisont. Jag har, förutom 2 söndagar framöver, ingenting att se fram emot. Det låter säkert "överdeppigt" men det är faktiskt sant. (Där är vi på det för privata igen.) Jag hoppas kunna göra åt någon timme då och då här men det ska finnas inspiration och något att skriva om också.

Se nu till att protestera - högt och ljudligt och envist - om ni ser mobbning, hör rykten och skvaller och dyl. i eget sammanhang! Jag (och fler givetvis) gjorde det men mötte tyvärr för envist (för att vara snäll...) motstånd. Jag hoppas och ber så att inte andra ska få uppleva detsamma som jag och så många andra gör nu.

Allt gott!
Eva