Gömma sig bakom Jesus?

(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Jesus - förlåtelsebankomaten?

(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva

Maktmänniskor -

(Tanke: Jag väljer en ros för att den vid en första anblick är bara vacker och väldoftande men sedan kan taggarna upptäckas. Den kan representera maktmänniskans person men också Jesus. Jesus då som så god och kärleksfull men inte utan skärpa, vilket tyvärr en del har fått för sig.
En gul eftersom gult i blomsterform (egentligen rätt fånigt enligt mig, men ändå...) representerar svek. DET stämmer bara på maktmänniskan då.)


- vad är det egentligen? Är det ett nytt påfund eller uppmärksammades de redan på Bibelns tid? Hur känner man igen och vad gör man?

Det är väl vad den bok av Edin Lövås, "Den farliga maktmänniskan" (Libris 1989 och 1999) handlar om, den som jag lite recenserade i förra inlägget. Vad som inte kom med i det förra i någon högre grad är de klara och goda referenser till Bibeln som Edin Lövås (EL) bistår med. Jag ska försöka utveckla det lite. Kan bli lite långt men läsning är ju frivillig.

Först bara: Som jag skrev i förra så har förlaget i ett eget förord förklarat varför man genomgående valt benämningen "maktmänniska" i översättningen istället för att som EL skriva det omväxlande med "psykopat". Det var (är fortfarande?) så att förståelsen av begreppet psykopat/psykopati tydligen skilde mellan Sverige och författarens hemland Norge. Som jag tänker då kan det vara så att svenskar mer tänker "galen seriemördare i deckare" om man säger psykopat och  då inte kan/vill se den typ av psykopati, den mer vardagliga, som boken handlar om. Det blir helt enkelt för lätt bortförklara och slå ifrån sig. Jag håller helt med om det.

För att få ett första svar på om Bibeln har något att säga om dessa maktmänniskor går vi till Psaltaren kap. 36, vers 2-5:

"I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige. Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
Han förringar inför sig själv att man skall upptäcka och hata hans brott.
Hans mun är ondska och svek, han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
Ondska tänker han ut på sin bädd, han går den väg som inte är god, han skyr inte något ont."

Jag tycker de verserna sammanfattar maktmänniskor väldigt väl.

Kanske protesterar någon mot ordet "ogudaktig" och tänker att då finns ju inte maktmänniskor i kristen kontext i alla fall, för där finns ju ingen ogudaktig? Väl? ELs svar, liksom det från oss som mött dem just i församling, är "Det gör det visst! Och kanske har de det än lättare just i kristna sammanhang!". Jag tänker man måste se till andra meningen och det om "ingen gudsfruktan", att den delen är väldigt viktig för förståelsen.

En sak måste slås fast direkt tror jag - maktmänniskan kan (verkligen kan) inte se något fel hos sig själv. Hur ska man då kunna känna gudsfruktan? Om man ser sig själv som ofelbar och alla andra som dumma, nervösa, lättlurade o.s.v., hur ska man då kunna tänka sig att Gud skulle kunna tänka något annat om en? Det här handlar då inte om ett uppblåst ego, sådana brukar kunna fås till en rimlig nivå av t.ex. en skicklig psykolog, det handlar om att verkligen tänka allt man gör, säger och tänker (ffa mot/om andra) alltid är rätt.

Här kommer det då in varför en maktmänniska kanske har lättare ta sig fram i kristet sammanhang än på många andra ställen. Det kan mycket väl vara en människa som bekänner Jesus så som man förväntar sig, som kanske har en något egen teologi (om inte annat väljer mycket noga vilka bibelcitat som "kan" användas, för egna syften) men kan strö Bibelord ikring sig vid behov. Det är en person som kan ofta kan mycket om den kärlek, förlåtelse och nåd vi kristna förväntas ära men det gäller ju bara när h*n själv behöver kärlek, förlåtelse och nåd. Att andra skulle förvänta sig detsamma i gengäld "finns inte på kartan" och ses som helt orimligt.

I mycket handlar det om just makt och maktrus, därav beteckningen maktmänniska. Är det något Bibeln varnar för både i GT och NT så är det väl makthunger? För att ta en känd text så tänk på Jesus som frestas i öknen efter sitt dop, vad tas där som exempel på den värsta frestelser vi kan utsättas för? Jo, just makt. "Böj dig bara för mig så ska du få härska över hela världen!" säger djävulen. Och ungefär detsamma säger han till maktmänniskan. "Men hallå!!! Innebär det då att maktmänniskan är ond? Har h*n försvurit sig till fienden?" Författaren tar givetvis upp det. Han hamnar i en tanke att maktmänniskan inte behöver vara ond i sig själv men dock, och det är han rätt klar med, förmodligen beskyddas av det onda. Maktmänniskans mål, det som oftast blir resultatet av en sådans framfart, är splittring orsakad av anklagelser och djävulen är anklagaren och splittraren, det är betydelsen av själva namnet.

Att tala om ondska i kristna sammanhang får ofta människor att helt enkelt sluta lyssna. Jesus är ju bara kärlek! Finns ingen ondska bland kristna! Då påminner jag gärna om vad Jesus själv säger om att goda människor bär fram det som är gott, onda människor det som är ont. (Luk. 6:45) Jesus talar även om "ormyngel" i meningen barn till den stora ormen Satan. Och Efesierbrevet kapitel 6 vers 12 är väldigt klar:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna."

Ondskan är en klar realitet för Jesus men även för Paulus och andra. Vi måste också våga se det.
(Författaren påpekar starkt han inte förordar någon sorts andeutdrivning dock! Han talar inte om besatthet utan "endast" påverkan av det onda.)

Vi måste våga se att ondskan finns om inte annat så för de som blir offer för maktmänniskan. Men hur ska vi då upptäcka de här personerna, helst upptäcka dem i tid, innan skadan är för stor och för många mår för dåligt? Jag tror att god hjälp finns att hämta i 3 Joh vers 9-10 där aposteln är väldigt rak:

"Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.
Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen."

Jag har intresserat mig lite extra för dessa maktmänniskor (lutande åt psykopater) ffa sedan jag hade en chef som var en mycket klar sådan för nu många år sedan, men trots en del läsning i böcker om psykologi har jag aldrig sett en bättre beskrivning än den aposteln Johannes ger i de verserna.

De säger vad det handlar om: en maktmänniska vill vara den främste, ha makt. En maktmänniska sprider förtal (EL påpekar maktmänniskan är mästare på att plocka fram småfel som förstoras in absurdum) om de h*n ser som hot, eller bara som stöd åt den h*n har lust förtala bara för att det roar. H*n vägrar givetvis ta emot och lyssna på sådana som kan tänkas komma för att tala vad rätt är, vilket kan låta underligt med tanke på det jag skrev om att maktmänniskan inte anser sig göra minsta fel - då skulle väl inte motståndare skrämma? - men det bottnar då i tanken de som vill tala rätt skulle "lura" (enligt maktmänniskans sätt se) andra att tro annat än maktmänniskan vill.

Och maktmänniskan arbetar på tills de som vågar och orkar stå emot lämnat.

Vad kan man då göra, om något alls?
Edin Lövås misströstar. Han har när boken skrivs 40 års erfarenhet som förkunnare och själavårdare och har mött otaliga offer för maktmänniskor som plågat församlingar, familjer och andra sammanhang och han misströstar.

Eftersom maktmänniskan inte ser något som helst fel hos sig själv (EL tar upp en del förskräckande exempel, som mannen som äter på restaurang var dag trots att fru och flera barn då inte har pengar till mat, men inte förstår varför det skulle vara fel.) Jag tänker på min gamle chef. Det var en kvinna (maktmänniskor är otast män men kvinnor finns det en hel del av också) som verkligen älskade att få folk att gråta, jag råkade själv ut för flera försök men var väl dum nog att inte förstå då anklagelserna gick så lätt motbevisa. Hon hade under många år skrämt slag på ack så många anställda. Vi som kanske var lite "tuffare" blev inte kvar länge, fler än jag såg till att skaffa andra arbeten och säga upp oss. Långt senare lär denna kvinna ha sagt förlåt till den personal som var när hon slutade. Jag funderar fortfarande på om det var ett inlärt eller ett ärligt förlåt.

Maktmänniskan är ju sådan - det blandas vin och vatten verkligen. Ena stunden kan berömmet hagla över en person som då slappnar av och tänker allt nu är ok, bara för att i nästa stund få allt annat än beröm och självkänslan knäckt igen. Just så vill maktmänniskan ha det - helst ska alla runt omkring vara oroliga, smyga på tå, vakta sina ord o.s.v. Det kan komma lugnare perioder men om maktmänniskan anar sin ställning försvagas kommer det att sätta igång igen.

Vad gör man?
Ett svar är givetvis den lösning som jag och flera andra tog till med den chef som bar sig hemskt åt - man flyr. EL är noga med att tala om det rätt ofta kan vara enda lösningen om än den kan vara mycket jobbig. (Tänk hustrun som skiljer sig från sin maktmänniska/tyrann till man och får höra från församlingen att hon gör SÅ fel för hennes make är ju SÅ fantastisk. I det sociala livet ja men hemma...?)
Vad man ffa måste tänka på är vad som skyddar offren, de som redan skördats och de som kan bli! Offren måste alltid vara första prioritet och därför måste maktmänniskans ränker och illistighet stoppas med alla medel.

Och vi måste våga se...
Vi måste våga se att kristna sammanhang kan vara extra sårbara. Extra sårbara eftersom vi fostras i en anda där vi ska visa varandra kärlek, nåd och förlåtelse. Det utnyttjar maktmänniskan hänsynslöst!
Vi måste våga se att ondskan faktiskt finns och att den kan dyka upp även i kristna sammanhang. Det är inte bara människosmugglare, våldtäktsmän, mördare och sådana som är onda, de som av t.ex. maktbegär går det ondas ärenden finns i många skepnader.
Vi måste våga ställa oss på offrens sida. Både de offer som maktmänniskan förstör, med självkänsla nära noll och annat, och de offer som fallit för och manipulerats av maktmänniskan. (Glöm inte att det inte är enkelt leva med att ha blivit lurad, förd bakom alla ljus tillgängliga!) Vi måste påminna oss  om att det ibland är absolut nödvändigt säga ifrån.
Vi måste våga påminna oss om Guds vrede över det onda, EL tar som exempel när Jesus renar templet från försäljare men det går ju att hitta fler.
Det kan bli oerhört jobbigt och ensamt (inte alla orkar stå kvar med den som säger ifrån, den kan rätt ofta offras om maktmänniskan har för starkt grepp) att se och säga ifrån men vi måste våga försöka.

Författaren tar upp det viktiga i att minnas Jesu ord i Luk 22:27:
"Men jag är mitt ibland er som en tjänare."
Om någon snarare vill bli tjänad (och det kan ju visa sig på många olika sätt, bl.a. genom att alltid få medhåll och slippa kritik) än att själva tjäna kanske vi ska se upp? En maktmänniska kan se ut som en tjänare men avslöjar sig alltid som skådespelaren som inte har sitt hjärta med i det h*n gör.

Jag avslutar med Edin Lövås sista meningar i boken:
"Låt oss värna om detta liv, (det sant kristna, min anm.) både i oss själva och i församlingarna. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp."

Allt gott!
Eva