(Tanken är att bären mycket sällan är till nytta ett och ett, ett ensamt bär är inte så mycket att bry sig om. Är det Guds tanke också - att bara i flertalet finns nyttan, rikedomen, användningen?)
Nu har det varit uppehåll här igen och jag muttrar över mig själv. Och visst - jag skulle gärna ha bloggen mer ständigt igång, få mig själv till att skriva regelbundet och så, men jag fungerar inte på det viset. Den här bloggen är väl inte riktigt tänkt att fungera så heller. Visst vill jag rätt ofta "nå ut" som det heter men allra mest är den för egna funderingar, att få ner en del i skrift.
Sedan jag skrev senast har jag drabbats av vad som för mig är ren katastrof, mentalt/psykiskt sett. En förlust som för mig är så stor och faktiskt livsförändrande att jag inte tror jag kommer tillbaka. (Och det är fakta faktiskt.) Det kom dessutom som "påspädning" till en annan mycket tärande sak som pågått nu 1.5-2 år.
Mitt liv är allt annat än lätt just nu och det väcker naturligtvis många tankar, tankar om människors göranden, och våra levnadsvillkor och, besvärligaste funderingarna, om Gud.
Vem är Gud egentligen? Vilken är Guds natur, egentligen? Har jag, Eva, alls något värde för Gud?
Det sista där, om mitt värde, där är mitt svar numer ett klart nej.
Det här väcker många funderingar kring detta med "jag" naturligtvis. Är "jag" i meningen den enskilda personen, alls viktig? Nu visste jag inte att jag skulle hamna i dessa funderingar när jag köpte en bok som jag nu läser, läser i korta stycken för den sträckläsning jag brukar ägna mig åt klarar jag inte nu. Boken heter "Utan västerländska glasögon. Nya perspektiv på Bibeln" och är skriven av E. Randolph Richards och Brandon J. O'Brien (Argument förlag 2013) och jag hittade den via Bibelbutiken. Jag köpte den utifrån mitt intresse för "back to basics" när det gäller evangelierna. (Min tanke är att vi i mycket kommit alldeles för långt ifrån t.ex. bemötandet av varandra jmf med de första kristna.)
Jag kan verkligen rekommendera boken! Nu är pastorerna som skrivit båda amerikaner och har då ett lite annat utgångsläge än vi i Sverige men vi står ju inte så långt ifrån varandra i mycket ändå. Den ene av dem har varit missionär bl.a. på Sulawesi och gör många och intressanta jämförelser med den kulturen. Den andre är kyrkohistoriker. Om inte annat så väcker boken tankar om vad vi alla faktiskt kan behöva som förförståelse, hur vi skulle förstå så mycket mer av Bibelns berättelser om vi kunde lite mer om kulturen som rådde där och då historierna utspelade sig.
Boken kommer då in också på detta med "jag" - hur ffa vi i västerlandet är så jag-fixerade, så uppväxta med/uppfostrade till att i första hand tänka i jag-termer. Bl.a. berättar de att Jeremia kapitel 29 vers 11 "Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren, välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp." ofta ges till studenter i USA som ett löfte - Nu går du ut i livet på egna ben men oroa dig inte för Gud kommer se till allt går bra!
Men handlar den texten om enskild person? Nej, inte i oginal för där talas till Israel som folk när de står inför fångenskap och slaveri (bortförandet från Jerusalem). Att skriva den så, som ett löfte till enskild person... Jag tänker det kan ge oerhört mycket ångest om inte allt går bra i livet!
Och det är väl där någonstans jag står idag, även om den versen aldrig getts till mig på samma sätt. (Men jag kan ju säga att Rom. 8:28, som lyder ungefär citerad ur minnet: För den som älskar Gud går allt väl. kan ge ack så jobbiga funderingar...)
I Jeremia talar Gud till Israel/judarna som folk. De ska föras bort, många kommer att dö eller lida på andra sätt men Israel, folkstammen, kommer att överleva och komma tillbaka till Jerusalem. Det går egentligen inte att göra om detta till att gälla enskild person.
Är det då alltid så med Gud blir min fundering. Bryr Han sig någonsin om oss som enskilda personer eller är vi bra bara "i flock" eller som bären på klasen?
Idag är det där mina tankar landar.
Mina tankar kan gå så långt som att det där med att leta efter det enstaka fåret har mer att göra med att vilja kunna räkna in 100 får istället för 99, att det snarare är en fråga om rikedom än omtanke om det enskilda fåret.
Det går så långt som att när jag tänker på hur jag faktiskt känt Gud använt mig (särskilt vid en händelse så sent som för ett år sedan) då var jag "nyttig budbärare" för det och se'n spelar jag ingen roll.
Kanske är det så det ska vara? Vi ska lyda Gud, det är jag helt med på, men innebär det då också att vi ska acceptera att Han tillåter våra liv att gå i kras när vi visat oss villiga att lyda? Jag gissar så.
Nu kan jag nästan höra alla "Men Gud ÄLSKAR dig visst!", "Du får din belöning i himmelen!", "Allt ordnar sig alltid!" och det, för mig, värsta - "Vi lever i en fallen värld! Det är människors göranden bara, inte Guds! Han vill inte detta!".
Nu vet ni för lite om mitt liv då men jag kan säga att det är då väldigt mycket som Gud inte sägs vilja med som Han ändå tillåter... Visst är det människors göranden i mycket, även kristna människors, men jag lever idag med tankar om att Gud gläntat på dörren när jag bultat men ständigt, igen och igen och igen, slår igen den i ansiktet på mig.
Tron har jag givetvis kvar, frågan är väl snarare om jag helt missförstått Gud och Hans natur.
Är detta hädiska tankar? Skrämmer jag kanske någon som läst ända hit? Möjligt, men då får det vara så. För mig är det djupt andliga funderingar, mycket, närmast oerhört, viktiga funderingar. Jag har inga svar. Jag vet inte var jag ska hitta ens delsvar för Gud är tyst.
Oavsett vad ni anser om mina tankar - jag tror att de bottnar i något vi skulle behöva tala mer om, vår jag-centrering även i många kristna sammanhang, för jag undrar om det inte är därifrån funderingarna kommer; ur att vi, kanske i huvudsak i västerländska samhällen, ser/sett för mycket till känslor och jaget och för lite till Gud och gudsbilden som den presenteras i Bibeln.
Får "jag" plats alls eller behöver jag arbeta mer med mig själv för att komma bort från mig och mitt helt? Aldrig bry mig om mig själv för jag är så oviktig i "det stora hela"? Jag är inte säker på att jag klarar det. Var står jag då i förhållande till Gud?
Allt gott!
Eva
