Förlåta igen och igen och...

... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

Som hund och katt

(De där stod "sedan alltid" i mormors köksfönster ihop med några andra. Numer bor de hos mig.)

Det här inlägget är kanske lite mer inom kategorin "dagboksanteckningar" än många andra men så använder jag ju bloggen också. Den som läser vidare är "varnad"!

Jag har nämnt här att jag mår oerhört dåligt av att numer vara utan hund, för första gången i hela livet faktiskt. (Familjens första var 8 månader äldre än jag.) Jag har varit öppen med det också i andra sammanhang och bl.a. på facebook fått kommentarer typ "Ja men du har ju katten!". (För att inte tala om alla "Du har ju Jesus!" men det är ett annat inlägg i huvudsak...)

Nu ska jag direkt säga att jag givetvis är oerhört glad jag har siamesen! Inte tal om annat. Men...

Mina funderingar kretsar sedan 7 månader mycket kring varför saknaden efter Assar, hunden, är så förlamande enorm. Vad är det som gör att katten inte är allt jag behöver så att säga. (Ja ja ja, men nu talar vi om hund och katt och inte teologi!)

Jag lever ensam. Inte bara i meningen jag inte har egen familj utan i mycket även i andra bemärkelser. Jag är övervägande introvert men har i många sammanhang försökt öva mig på att vara mer sällskapsmänniska. (Direkt gruppmänniska blir jag aldrig.) Tyvärr lärde jag mig nog väldigt tidigt i livet, innan den ålder när man inser mycket är ett spel, att det inte spelade så stor roll vad jag gjorde, det blev inte bra nog ändå. Ser mig inte som ett offer dock! Det är så livet kan vara bara.

Hundar däremot.... De tar dig för den du är, accepterar dig som du är, blir din vän hur du än är.

Jag skaffade min första egna när jag var 16. Idag tror jag att det var mycket för att äntligen få någon som garanterat stod på min sida. Och SOM han gjorde det! Var dag under det tyvärr korta liv han fick. Men det kom efterträdare. 8 stycken av samma ras.

Nu kan någon säkert tänka att om jag inte haft hundarna hade jag sökt mig mer mot människor och gjort det lättare för mig. "Lättare..." tänker jag då och suckar lite. Jag såg ett TV-program i veckan om hundar och deras olika användningsområden, lite om historiken hund-människa. Där var en ung kvinna diagnosticerad med aspebergs med. Hon hade fått en s.k. servicehund, mycket för att komma ut mer, för att veta att hon alltid hade en vän med sig, någon som stöttade henne och garanterat stod på hennes sida o.s.v. Jag känner igen mig mycket i hennes berättelse, även om hennes framtid ter sig ljusare än vad min blev. Hon hade svårt att gå ut innan hunden kom, jag sitter idag inne för jag har ingen anledning gå ut. (Finns fler anledningar där men det är en.)

Var kommer då katten in?
Helt enkelt (eller "enkelt") i skillnaden mellan hund och katt. Jag har min 3e katt nu och har aldrig ångrat jag skaffade första. (Alla 3 siameser.) Katter är underbara om än ibland rätt knäppiknasiga djur, precis som hundar. Katt är naturligtvis ett mycket gott sällskap. Men... När jag tänker på mitt eget och varför livet utan hund känns så tomt även fast jag har katten kvar kommer jag fram till en sak - katten blir inte, för mig, vän på samma sätt.

För mig har promenaderna, även när jag muttrat om väder, huvudvärk eller brist på lust, med hund varit så oerhört viktiga och då inte minst i den vänskap/sammanhållning de skapar. Hunden och jag har upplevt saker tillsammans. Sett saker, mött andra, råkat ut för saker. I mycket det många gör med andra människor men som jag har "använt" hund till, p.g.a. vad jag upplevt och därmed lärt (av människor) eller kanske för att jag delar diagnos med kvinnan jag såg. (Ej utrett och det är inte lätt få göra vid min ålder.)

Varför skriver jag detta? Vem tror jag har intresse av det så pass att jag t.o.m. publicerar det?
Svaret är väl att jag dels gärna vill beskriva något om varför jag mår som jag gör, dels att jag gärna ville skriva något om hur viktigt det kan vara med hund för många, många av oss. Alla vi som inte riktigt lyckas passa in och bli accepterade som vi är, vi som av olika skäl kan ha svårt lita på människor - en hund accepterar, går att lita på.

För mig har det varit rent livsviktigt att kunna ta med mig hunden och gå ut och gå när jag blir alltför frustrerad, mått alltför dåligt, givetvis också när vi bara gått ut för att trivas ihop. Tyvärr kan jag inte göra detsamma med katten hur glad jag än är att jag har honom. (Med människa? Det är faktiskt inte ett alternativ alls, där kommer alltid kraven in, de man slipper med hund där man bara kan vara.)

Jag önskar så att fler skulle vilja förstå hur, faktiskt, livräddande det kan vara med hund och kanske är förståelsen större numer. Själv funderar jag vidare på hur jag ska överleva utan för för mig är det verkligen som jag skrev i en kommentar på ett socialt media - "No dog, no life".

Allt gott!
Eva

Corona-gott...

(Nyhittade favoriter här. Småsmå typ nonstop. Precis lika "nonstoppiga" vad gäller ätande.)

... och kanske något mindre gott också, vi får se.

Visst finns det ändå en hel del gott som den i övrigt föskräckliga pandemin dragit med sig?

Nu är jag inte sådan att jag deppar ihop över jobbiga nyheter (det gör jag så bra över annat...) och vägrar se och höra mer. Snarare tvärtom, jag vill gärna se, läsa, höra mycket för att kunna bilda mig egna uppfattningar. Jag vill gärna veta, inte för trygghet kanske för den kan väl ibland svaja, men kanske lite så. Dessutom vet jag efter flera upplevelser att jag är relativt bra på katastrofer. Ska givetvis inte säga för mycket men jag har en tendens bli "kall och tänkande" snarare än panikslagen.

Men ändå - givetvis vill även jag gärna se det som är gott i allt elände! Och det finns faktiskt en hel del. En hel del och kanske framför allt mycket som jag hoppas att vi kommer ta med oss ur detta, för mycket tänkvärt händer.

Jag listar några saker, utan någon egentlig ordning, som jag reagerat lite mer på:

- Omtankar 
Visst ser och hör man människor som verkar strunta i alla andra och kräva att få trava på som de vill men mitt intryck är att de är i minoritet rätt klart.
Jag tycker vi ska se mer på de som ställer upp för andra:
De som är i telefonkontakt med isolerade äldre.
De olika konstnärer, musiker, dansar och andra, som åker till äldreboenden och fixar liten föreställning utanför fönstren.
Barnen som jag såg om igår, som skriver brev till de äldre på närmaste äldreboende. Barnens stolthet (de jag såg från 7 till 10 år) och de äldres glädje i att få breven. Den äldre mannen som med grumlig röst pratar om hur han tänker på sin egen barndom när han läser brevet han fått får även mina ögon att tåras.
Alla grannar och andra som handlar åt dem som inte bör gå ut själva. De som på många ställen åker mil för att göra det.
Restauranger och fik, pizzerior och sushibarer, korvkiosker och godisbutiker som överraskar sjukvårds- och annan personal som sliter med mat och annat.
Alla som håller avstånd, stannar hemma om de är sjuka och tvättar sönder sina händer.
Den givmildhet som visas på så många håll. Här hos mig mest representerad av den engelske gentlemannen som väl de flesta sett och hört nu. Kapten Tom som nu blivit hedersöverste, som hoppades samla ihop 1000 pund inför sin 100-årsdag genom att gå 100 gånger fram och tillbaka på sin bakgård. Innan han hann fylla 100 (i torsdags tror jag) fick insamlingen ihop över 30 miljoner pund om jag läst rätt.
Med mera.

- Naturen
Det är fascinerande att se hur djurliv uppenbarligen förändrats när människan håller sin aktivitet på en lägra nivå!
Jag är väl rätt miljötänkande men inte i paritet med en del förmodligen. När jag nu ser från Bombay där rosa flamingor samlas i tusental där de inte brukar våga vara annars p.g.a. ljud och mänsklig rörelse...
När en man från Libanon (lite osäker på land där) förtjust berättar att han hör och ser fåglar nära staden, I staden, som annars aldrig är där.
Bara det att människor upptäcker att de faktiskt inne i staden alls hör fåglar.
Kängurun som skuttar på folktomma gator i Australien.
Det faktum att människor faktiskt SER sin stad och kan andas lättare.
Sköldpaddsungarna som mer frimodigt kan kravla mot havet över strand som annars är full av människor.

- Eftertanke
Eller kanske vad jag hoppas kan bli det i alla fall.
Jag tyckte lite synd om föräldrar till två barn som intervjuades i TV för någon vecka sedan. En liten tjej, 10-12 kanske, som sa' att på ett sätt tyckte hon detta var bra ändå. Hennes föräldrar som annars reste så mycket i sina arbeten var mer hemma och det var ju SÅ mysigt. Den lille killen som också tyckte det var rätt bra på sätt och vis för livet blev mycket mindre stressigt när man inte fick göra det och det och det hela veckorna. (Det var inte skolan han talade om utan fritiden.)
Det faktum att vi nu närmast tvingats tänka mer på vårdpersonal, på sjukhus, äldreboenden och inom hemtjänst tänker jag främst. Kan det komma rejäla eftertankar om hur vi annars har värderat deras arbete? Mycket som kunnat göras mycket bättre har visat sig i detta, inte minst just hur vi ser på deras så viktiga arbete. Och det arbetet är alltid viktigt, inte bara i pandemitider.
Samma sak gäller säkert många yrkesgrupper. Själv har jag länge förundrats över hur det närmast kan ses ner på städare och sophanterare. Två yrken som är oerhört viktiga för att ett samhälle ska fungera och vi, t.ex., ska kunna hindra sjukdomar att bryta ut.

Jag hoppas att vi kan ta med oss många lärdomar ur detta. Att det inte blir så att våra längtan tillbaka till "normala" liv förtränger det. Lite "mindre gott" är det kanske att vara kristen när sådana önskningar dyker upp dock... Bibeln är full av goda föresatser, löften från människan till Gud, föresatser och löften som glömts bra fort varenda gång. Alltså.... Det kan säkert sägas finnas flera "röda trådar" i Bibeln men en mycket tydlig är just det. Människan ropar till Gud i sitt elände (fast de ropen är rätt tysta nu tycker jag, i alla fall i kyrkan... det är ett annat inlägg dock), lovar bot och bättring. Gud hör och i Sin kärlek hjälper Han. Människan tackar och glömmer och börjar om. Och ropar och ber om Guds ingripande igen...
Jag hoppas att det inte blir så denna gång men vi får väl se.

Allt gott!
Eva