måndag 24 januari 2011

Synden - finns den?

(Får representeras av en spricka helt med flit...)

Ja, finns det något som ska kallas synd? Eller är det bara något "de religiösa" försökt genom alla tider att lägga på människor för att hålla dem nere i någon sorts ödmjukhet?

Det har förekommit några inlägg på debattsidan i Kyrkans Tidning de senaste veckorna, om att man borde ändra texten i syndabekännelsen för att "inte trycka ner människor och få dem att känna sig värdelösa".

Jag måste erkänna att det förbryllar mig lite! Visst vet jag att många har växt upp i en kristen kontext där man talat alltför mycket om synd och att den gamla läsningen som löd ungefär "Jag fattig, syndig människa..." har satt djupa spår hos en del.

Men om vi ser det mer "allmänt"? Är det så väldigt fel och "farligt" om vi någon gång ibland påminns om att vi inte är perfekta? Att vi faktiskt kan göra fel, om än i det lilla?

Vad är då synd?

I Bibelns orginaltext används ordet "hamartia" som ordagrant betyder "att missa målet". I kristen mening ses det naturligtvis som att missa det "mål" Gud har velat med våra liv. I en sekulär mening skulle man väl kunna översätta det med att missa målet att försöka vara bra för varandra och inte göra varandra illa.

Helt och hållet tror jag inte att någon kan leva upp till det! Vi säger saker som vi inte förstår kan såra. Vi kan inte göra allt någon ber om och kanske blir den andre ledsen. Vi gör något så enkelt som att släppa en dörr nära på i ansiktet på den bakom. Ingen av oss menar något ont med sådana saker och ska inte heller gå omkring och ha dåligt samvete för det!

Men vi kan vara medvetna om det så att vi minimerar de tillfällen det händer! (Så kan det naturligtvis vara så att man helt enkelt inte kan göra det någon ber! Eller att man själv blivit ledsen och säger saker i "stridens hetta".)

Så finns det ju tyvärr människor som verkligen gör andra illa.

Jag har de senaste dagarna tänkt en hel del på de 5 unga killar som står åtalade vid en tingsrätt här i Stockholmstrakten nu. De är åtalade för våldtäkt. 15 år gamla utsatte de en 14-årig tjej för den oerhörda kränkningen som en våldtäkt innebär. I tillägg filmade de övergreppet och visade filmen på hennes skola.

Jag funderar mycket på vad som kan ha fått dem till detta. Och till en del tror jag faktiskt att det beror på att de aldrig fått lära sig om begreppet "synd". Men då måste ni förstå att jag inte alls menar att de skulle fått en uppfostran, vare sig hemma eller i skolan, som innebär att de skulle huka under ett ständigt dåligt samvete och en rädsla för att synda! Däremot skulle de kanske behövt få lära sig mer om det med att "missa målet" i att försöka vara bra för andra.

Och att vara bra för sig själva! För det tror jag är en väldigt viktig sak i detta.

Jag tror faktiskt att vi har blivit så rädda för att tala om att det finns det som är rätt och det som är fel att vi till sist har kommit att göra mer skada med det än motsatsen. Jag tror att vare sig det handlar om att ha begått en våldtäkt, en misshandel, kört rattfull och orsakat en olycka eller "bara" medvetet sårat någon med ord så är det i slutänden så att den som gjort detta mår dåligt lika väl som offret. (Om än på väldigt, väldigt olika sätt!) Jag tror inte, hur "tuff" man än försöker verka utåt, att man mår bra av att veta att man har gjort en medmänniska så illa.

Därför tror jag att vi ska våga tala om synd! Kanske behöver vi använda andra ord för att nå fram till de som är rädda för allt som verkar "religiöst", men ändå. (Och detta är något som kan omfamnas även av judar, muslimer, hinduer mm mm)

Så finns en väldigt viktig sak att minnas: efter att syndabekännelsen lästs av församlingen (inklusive präst!) kommer förlåtelsen! Vi får en ny chans att "göra bättre ifrån oss". Det måste vi också ge varandra! Jag förstår väl om tjejen som blev offer för de här killarna inte kan glömma, det vore närmast konstigt om det gick. Men vi andra måste trots allt ge dem en chans, efter straff/behandling eller vad det nu blir, att bli människor som inte missar målet igen. (Den som sårats kan ha all rätt att inte vilja ha med förövarna att göra - försoning är nog det svåraste "kristna kravet" som finns och inget man kan begära av någon annan!)

För om vi bara dömer och inte är villiga att ge varandra chansen att träffa det där målet tror jag att vi missar vårt eget mycket grovt! Men jag är väl medveten om hur svårt det kan vara...

Allt gott!
Eva

Inga kommentarer: