söndag 21 juli 2019

Bibel-marinerad


(Tanken är väl övertydlig kanske... De här 3 är de som för tillfället används mest: Studiebibeln med alla sina fotötter kan ibland ta väl lång tid läsa i för mig som kan nörda en del och då är Svenska Folkbibeln, den svarta, som är så gott som utan fotnötter bra. Den röda, engelska New Living Translation, fick jag nyligen av generösa vänner då jag vill läsa mer på engelska för chans till att se lite nytt på de texter man nästan kan bli väl van vid och därmed slarvläsa.)


Det är lite en strävan/önskan hos mig att bli just "bibel-marinerad". Nu finns ack så många som är djupare ner i "nörderiet" kring teologi än jag, många som har en kunskapsnivå jag bara kan drömma om, men rätt "nördig" är jag nog.

Givetvis finns i botten på det en längtan efter att lära känna Gud närmare, det är det första, största och grunden i intresset, men också en vilja att kunna debattera/diskutera med mer "ordentligt på fötterna".

Så då läser jag duktigt, efter läsplan eller eget skön, varje dag och säkert flera gånger per dag då?

Näe....

Jag är vad som nog kan kallas lite "periodare".
Nog är det bra många dagar jag öppnar en Bibel men det kan vara för att leta reda på något särskilt jag funderar kring just då och inte nödvändigtvis för att läsa mer organiserat något helt kapitel t.ex. Sedan är det perioder när jag läser hela böcker (Bibeln är ju faktiskt egentligen ett bibliotek, om än i en volym), antecknar, letar fakta/andras tankar om visst, läser med kommentar/guide och så. Relativt ofta letar jag också texter om något särskilt ämne. Renhet (andlig då, inte fysisk...) har jag lagt mycket tid på senaste 14-15 månaderna. Nu är jag på väg att "forska" (" " eftersom detta är helt på amatörnivå/oakademiskt) mer om kärlek, hur det grekiska grundordet/begreppet "agape" egentligen beskrivs och om det inte blir lite tokigt när svenskan rätt stolpigt översätter både "agape", "filio" och "eros" (som visst aldrig förekommer i NT har jag lärt) med "kärlek" och vad det kan tänkas göra för vår förståelse av bibeltexter. (I svenskan/Sverige idag är ju ofta kärlek=sex och det blir oerhört fel ofta om man ser till vad Bibeln vill säga om man inte kan se kärlek annat än som en fysisk relation.)

Vad vill jag med det här då?

Egentligen vill jag väl mest bara slå ett slag för läsning av Bibeln.
Nu tänker jag ju inte att alla behöver bli så nördiga som jag kanske ses som. (Minns det där att det finns de som är värre också!) Det verkar ändå ofta som om bra många kristna väldigt sällan läser Bibeln själva. Man kanske t.o.m. nöjer sig med att höra texterna som läses i kyrkan på söndagen, alltså några verser ur Gamla respektive Nya Testamentet och, om man har tur, hör prästen predika och då mer förklara/utlägga någon av dessa. Jag tror, eller är nog övertygad om, att om man vill lära känna Gud närmare så behöver man också läsa själv.

Men om man är ovan - hur börjar man?

Jag tror det finns hur många ingångar som helst, det gäller att hitta den som passar en själv bäst. Nu tänker jag just här och nu på redan kristna men berättelserna om hur någon icke-troende fått t.ex. Markus evangelium i händerna och via det kommit till tro är ju inte helt ovanliga. Kanske är just Markus en bra start om du aldrig läst igenom ett helt evangelium "på raken" förut? (Det är kortast och anses väl av många också lättast förstå, inte lika "teologiskt" som Matteus, inte lika långt och ingående (ordrikt...) som Lukas och inte lika "andligt" och teologiskt som Johannes kan uppfattas som.) Eller kanske börja med något av Paulus brev? de är ju skrivna till församlingar för att fördjupa förståelsen av den kristna tron och ger mycket. Så även breven skrivna av Petrus, Jakob och andra givetvis.

Kanske skulle det passa dig att börja med ett särskilt ämne? Det finns något som heter konkordans och som är en ordbok över Bibelns ord med hänvisningar till verser. Jag är glad jag har en i bokhyllan men det går ju också att googla sig fram numer. (Ibland är jag lite gammeldags/konservativ och vill ha bok hålla i. Har inte heller "fån" och datorn ska inte vara på riktigt 24/7 trots allt.)

Jag ska inte dra iväg men vill ge ett tips. Bibeln Idag. Där finns en podd som är lite av en guldgruva av avsnitt med många olika teman, t.ex. de "Resväske-avsnitt" där man talar om olika s.k. storord i Bibeln men också intervjuer om enskilda bibelböcker och annat. Bibeln Idag ger också vartefter ut utmärkta guider till Nya Testamentets böcker (har väl kommit 10 tror jag, jag har inte riktigt alla) skrivna av unga teologer. Inte särskilt dyra alls (t.o.m. jag har haft råd med en del alltså, det säger en hel del) och inte svårlästa alls. Bibeln Idags hemsida hittar du här. In och botanisera!

Bibel-marinad är god! Bibel-marinad gör gott för själ och ande. Läs mer Bibel, oavsett vilket sätt du gör det på. Men läs då också för att försöka förstå vad Gud vill, läs i exeges (att försöka läsa ut vad Gud vill ha sagt ur Bibeln) och inte i eiseges (att försöka läsa in det du själv vill se i Bibeln).

Själv ska jag nu ta nya tag med Jeremias bok i Gamla Testamentet (lite mer "petnogaläsning") och Johannes evangelium (mer läsa-rakt-igenom).

Allt gott!
Eva

lördag 29 juni 2019

Gömma sig bakom Jesus?


(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

lördag 15 juni 2019

Jesus - förlåtelsebankomaten?


(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva

lördag 8 juni 2019

Maktmänniskor -


(Tanke: Jag väljer en ros för att den vid en första anblick är bara vacker och väldoftande men sedan kan taggarna upptäckas. Den kan representera maktmänniskans person men också Jesus. Jesus då som så god och kärleksfull men inte utan skärpa, vilket tyvärr en del har fått för sig.
En gul eftersom gult i blomsterform (egentligen rätt fånigt enligt mig, men ändå...) representerar svek. DET stämmer bara på maktmänniskan då.)


- vad är det egentligen? Är det ett nytt påfund eller uppmärksammades de redan på Bibelns tid? Hur känner man igen och vad gör man?

Det är väl vad den bok av Edin Lövås, "Den farliga maktmänniskan" (Libris 1989 och 1999) handlar om, den som jag lite recenserade i förra inlägget. Vad som inte kom med i det förra i någon högre grad är de klara och goda referenser till Bibeln som Edin Lövås (EL) bistår med. Jag ska försöka utveckla det lite. Kan bli lite långt men läsning är ju frivillig.

Först bara: Som jag skrev i förra så har förlaget i ett eget förord förklarat varför man genomgående valt benämningen "maktmänniska" i översättningen istället för att som EL skriva det omväxlande med "psykopat". Det var (är fortfarande?) så att förståelsen av begreppet psykopat/psykopati tydligen skilde mellan Sverige och författarens hemland Norge. Som jag tänker då kan det vara så att svenskar mer tänker "galen seriemördare i deckare" om man säger psykopat och  då inte kan/vill se den typ av psykopati, den mer vardagliga, som boken handlar om. Det blir helt enkelt för lätt bortförklara och slå ifrån sig. Jag håller helt med om det.

För att få ett första svar på om Bibeln har något att säga om dessa maktmänniskor går vi till Psaltaren kap. 36, vers 2-5:

"I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige. Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
Han förringar inför sig själv att man skall upptäcka och hata hans brott.
Hans mun är ondska och svek, han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
Ondska tänker han ut på sin bädd, han går den väg som inte är god, han skyr inte något ont."

Jag tycker de verserna sammanfattar maktmänniskor väldigt väl.

Kanske protesterar någon mot ordet "ogudaktig" och tänker att då finns ju inte maktmänniskor i kristen kontext i alla fall, för där finns ju ingen ogudaktig? Väl? ELs svar, liksom det från oss som mött dem just i församling, är "Det gör det visst! Och kanske har de det än lättare just i kristna sammanhang!". Jag tänker man måste se till andra meningen och det om "ingen gudsfruktan", att den delen är väldigt viktig för förståelsen.

En sak måste slås fast direkt tror jag - maktmänniskan kan (verkligen kan) inte se något fel hos sig själv. Hur ska man då kunna känna gudsfruktan? Om man ser sig själv som ofelbar och alla andra som dumma, nervösa, lättlurade o.s.v., hur ska man då kunna tänka sig att Gud skulle kunna tänka något annat om en? Det här handlar då inte om ett uppblåst ego, sådana brukar kunna fås till en rimlig nivå av t.ex. en skicklig psykolog, det handlar om att verkligen tänka allt man gör, säger och tänker (ffa mot/om andra) alltid är rätt.

Här kommer det då in varför en maktmänniska kanske har lättare ta sig fram i kristet sammanhang än på många andra ställen. Det kan mycket väl vara en människa som bekänner Jesus så som man förväntar sig, som kanske har en något egen teologi (om inte annat väljer mycket noga vilka bibelcitat som "kan" användas, för egna syften) men kan strö Bibelord ikring sig vid behov. Det är en person som kan ofta kan mycket om den kärlek, förlåtelse och nåd vi kristna förväntas ära men det gäller ju bara när h*n själv behöver kärlek, förlåtelse och nåd. Att andra skulle förvänta sig detsamma i gengäld "finns inte på kartan" och ses som helt orimligt.

I mycket handlar det om just makt och maktrus, därav beteckningen maktmänniska. Är det något Bibeln varnar för både i GT och NT så är det väl makthunger? För att ta en känd text så tänk på Jesus som frestas i öknen efter sitt dop, vad tas där som exempel på den värsta frestelser vi kan utsättas för? Jo, just makt. "Böj dig bara för mig så ska du få härska över hela världen!" säger djävulen. Och ungefär detsamma säger han till maktmänniskan. "Men hallå!!! Innebär det då att maktmänniskan är ond? Har h*n försvurit sig till fienden?" Författaren tar givetvis upp det. Han hamnar i en tanke att maktmänniskan inte behöver vara ond i sig själv men dock, och det är han rätt klar med, förmodligen beskyddas av det onda. Maktmänniskans mål, det som oftast blir resultatet av en sådans framfart, är splittring orsakad av anklagelser och djävulen är anklagaren och splittraren, det är betydelsen av själva namnet.

Att tala om ondska i kristna sammanhang får ofta människor att helt enkelt sluta lyssna. Jesus är ju bara kärlek! Finns ingen ondska bland kristna! Då påminner jag gärna om vad Jesus själv säger om att goda människor bär fram det som är gott, onda människor det som är ont. (Luk. 6:45) Jesus talar även om "ormyngel" i meningen barn till den stora ormen Satan. Och Efesierbrevet kapitel 6 vers 12 är väldigt klar:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna."

Ondskan är en klar realitet för Jesus men även för Paulus och andra. Vi måste också våga se det.
(Författaren påpekar starkt han inte förordar någon sorts andeutdrivning dock! Han talar inte om besatthet utan "endast" påverkan av det onda.)

Vi måste våga se att ondskan finns om inte annat så för de som blir offer för maktmänniskan. Men hur ska vi då upptäcka de här personerna, helst upptäcka dem i tid, innan skadan är för stor och för många mår för dåligt? Jag tror att god hjälp finns att hämta i 3 Joh vers 9-10 där aposteln är väldigt rak:

"Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.
Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen."

Jag har intresserat mig lite extra för dessa maktmänniskor (lutande åt psykopater) ffa sedan jag hade en chef som var en mycket klar sådan för nu många år sedan, men trots en del läsning i böcker om psykologi har jag aldrig sett en bättre beskrivning än den aposteln Johannes ger i de verserna.

De säger vad det handlar om: en maktmänniska vill vara den främste, ha makt. En maktmänniska sprider förtal (EL påpekar maktmänniskan är mästare på att plocka fram småfel som förstoras in absurdum) om de h*n ser som hot, eller bara som stöd åt den h*n har lust förtala bara för att det roar. H*n vägrar givetvis ta emot och lyssna på sådana som kan tänkas komma för att tala vad rätt är, vilket kan låta underligt med tanke på det jag skrev om att maktmänniskan inte anser sig göra minsta fel - då skulle väl inte motståndare skrämma? - men det bottnar då i tanken de som vill tala rätt skulle "lura" (enligt maktmänniskans sätt se) andra att tro annat än maktmänniskan vill.

Och maktmänniskan arbetar på tills de som vågar och orkar stå emot lämnat.

Vad kan man då göra, om något alls?
Edin Lövås misströstar. Han har när boken skrivs 40 års erfarenhet som förkunnare och själavårdare och har mött otaliga offer för maktmänniskor som plågat församlingar, familjer och andra sammanhang och han misströstar.

Eftersom maktmänniskan inte ser något som helst fel hos sig själv (EL tar upp en del förskräckande exempel, som mannen som äter på restaurang var dag trots att fru och flera barn då inte har pengar till mat, men inte förstår varför det skulle vara fel.) Jag tänker på min gamle chef. Det var en kvinna (maktmänniskor är otast män men kvinnor finns det en hel del av också) som verkligen älskade att få folk att gråta, jag råkade själv ut för flera försök men var väl dum nog att inte förstå då anklagelserna gick så lätt motbevisa. Hon hade under många år skrämt slag på ack så många anställda. Vi som kanske var lite "tuffare" blev inte kvar länge, fler än jag såg till att skaffa andra arbeten och säga upp oss. Långt senare lär denna kvinna ha sagt förlåt till den personal som var när hon slutade. Jag funderar fortfarande på om det var ett inlärt eller ett ärligt förlåt.

Maktmänniskan är ju sådan - det blandas vin och vatten verkligen. Ena stunden kan berömmet hagla över en person som då slappnar av och tänker allt nu är ok, bara för att i nästa stund få allt annat än beröm och självkänslan knäckt igen. Just så vill maktmänniskan ha det - helst ska alla runt omkring vara oroliga, smyga på tå, vakta sina ord o.s.v. Det kan komma lugnare perioder men om maktmänniskan anar sin ställning försvagas kommer det att sätta igång igen.

Vad gör man?
Ett svar är givetvis den lösning som jag och flera andra tog till med den chef som bar sig hemskt åt - man flyr. EL är noga med att tala om det rätt ofta kan vara enda lösningen om än den kan vara mycket jobbig. (Tänk hustrun som skiljer sig från sin maktmänniska/tyrann till man och får höra från församlingen att hon gör SÅ fel för hennes make är ju SÅ fantastisk. I det sociala livet ja men hemma...?)
Vad man ffa måste tänka på är vad som skyddar offren, de som redan skördats och de som kan bli! Offren måste alltid vara första prioritet och därför måste maktmänniskans ränker och illistighet stoppas med alla medel.

Och vi måste våga se...
Vi måste våga se att kristna sammanhang kan vara extra sårbara. Extra sårbara eftersom vi fostras i en anda där vi ska visa varandra kärlek, nåd och förlåtelse. Det utnyttjar maktmänniskan hänsynslöst!
Vi måste våga se att ondskan faktiskt finns och att den kan dyka upp även i kristna sammanhang. Det är inte bara människosmugglare, våldtäktsmän, mördare och sådana som är onda, de som av t.ex. maktbegär går det ondas ärenden finns i många skepnader.
Vi måste våga ställa oss på offrens sida. Både de offer som maktmänniskan förstör, med självkänsla nära noll och annat, och de offer som fallit för och manipulerats av maktmänniskan. (Glöm inte att det inte är enkelt leva med att ha blivit lurad, förd bakom alla ljus tillgängliga!) Vi måste påminna oss  om att det ibland är absolut nödvändigt säga ifrån.
Vi måste våga påminna oss om Guds vrede över det onda, EL tar som exempel när Jesus renar templet från försäljare men det går ju att hitta fler.
Det kan bli oerhört jobbigt och ensamt (inte alla orkar stå kvar med den som säger ifrån, den kan rätt ofta offras om maktmänniskan har för starkt grepp) att se och säga ifrån men vi måste våga försöka.

Författaren tar upp det viktiga i att minnas Jesu ord i Luk 22:27:
"Men jag är mitt ibland er som en tjänare."
Om någon snarare vill bli tjänad (och det kan ju visa sig på många olika sätt, bl.a. genom att alltid få medhåll och slippa kritik) än att själva tjäna kanske vi ska se upp? En maktmänniska kan se ut som en tjänare men avslöjar sig alltid som skådespelaren som inte har sitt hjärta med i det h*n gör.

Jag avslutar med Edin Lövås sista meningar i boken:
"Låt oss värna om detta liv, (det sant kristna, min anm.) både i oss själva och i församlingarna. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp."

Allt gott!
Eva


fredag 31 maj 2019

Ninaninaninanna...



Den här boken, "Den farliga maktmänniskan" av Edin Lövås, fick jag tips om av en god vän nyligen. Ett mycket bra och gott tips för den är mycket läsvärd och informativ, rentav själavårdande delvis, trots att den nu är rätt gammal då andrautgåvan kom redan 1999. (Första 1989. Båda på Libris förlag.) En del känner kanske igen författarens namn men för andra är (var?) han pastor som ägnade mycket tid åt själavård, retreater och förkunnelse.

Nu är jag sedan länge intresserad av psykologi. Har inte läst så oerhört mycket kanske men intresserat mig för det jag fått syn på ofta. Jag hade också turen att på KomVux ha en mycket duktig lärare som själv var psykolog och som hade arbetat i skilda delar av psykiatrisk vård/omsorg, från vanlig mottagning över ungdomsmottagning till fängelse/rättspsykiatri. Av den läraren fick vi som ville en hel del fördjupningsmaterial, tips om sådant om vi ville.

Och det här med just maktmänniskor har åtminstone periodvis intresserat mig extra, de stöts ju på då och då genom livet och det finns kanske få jag har svårare att förstå.

En förklaring här: i ett förord skrivet av förlaget förklaras att Edin Lövås omväxlande använder orden "maktmänniska" och "psykopat" men att man i den svenska upplagan genomgående valt "maktmänniska" då Sverige och författarens hemland Norge tydlilgen hade lite olika förståelse av "psykopat" åtminstone då boken skrevs. För egen del ser jag nog "maktmänniska" som ett bra ord för att inte leda fel; "psykopat" tror jag alltför lätt avfärdas av många då människor klassade av psykiatrin som "äkta" psykopater ändå är relativt få. Det finns "grader i helvetet" så att säga.

En stor fördel med denna bok i min tanke är det faktum att den är skriven av en kristen man som ser detta med kristna ögon. Jag tror nämligen det är mycket viktigt att ta upp det här även i kristen kontext, om inte annat så för att jag tror (är bra säker på) att många kristna tänker att församlingar och kristna gemenskaper närmast är "vaccinerade" mot maktmänniskors beteenden. Vi är ju så snälla och omtänksamma, älskar varandra och lever i Jesu kärlek!

Så är det. Och det är just det som gör församlingar och kristna gemenskaper så sårbara för dessa människor...

Det här handlar om människor som inte drar sig för att framställa sig som de godaste av kristna samtidigt som de sprider "onda ord", kanske inte lögner men oerhört uppförstorade saker, om andra. Det är människor som gärna citerar Bibeln, talar sig varma om Jesu kärlek och budskapet om kärleken mellan kristna syskon samtidigt som de ägnar mycket av sin tid åt att konspirera och tänka ut hur de själva ska komma till makten, oavsett vilka "lik" de behöver kliva över. Det är människor som, trots (eller kanske på grund av?) sin egen brist på ödmjukhet och förmåga till verklig förlåtelse/försoning kräver sådant av sin omgivning. Det är människor som, fullt medvetet, härskar genom att söndra men då redan utsett de som ska beskyllas för splittring.

Det är människor som inte är ute efter något annat än personlig makt, kosta vad det kosta vill - de räknar inte ens in det vi andra skulle se som risk för "kostnad" i form av risk för sämre renommé för det kan de inte ens tänka sig den risken finns. Förmågan till självinsikt och därmed följande ödmjukhet är faktiskt noll. (Och det är alltså fastslaget vetenskapligt att den förmågan faktiskt är noll.)

Det vore konstigt om dessa personer inte då och då hamnade i kristna sammanhang faktiskt. Jag ser det nog som lika givet som att en pedofil söker sig till sammanhang där det finns barn. Det för att kristna just är snälla. Kristna fostras till kärlek, fostras till att tro väl om sin nästa, fostras till att alltid se de goda i varje människa. Och den fostran är god! Men den lämnar också kristna väldigt skyddslösa om en maktmänniska kommer in i sammanhanget och börjar härja. Kan det bero på att vi inte längre talar om ondska ens i kristna sammanhang som det gjordes förr, utan att ta tillbaka "svavelpredikningar"? Kanske. Edin Lövås vill inte kalla maktmänniskor onda men resonerar kring en möjlighet de ändå är beskyddade av det onda - med den splittring och förvirring, det förstörande av enskildas självkänsla och frimodighet och annat som dessa människor orsakar så blir det ändå ofta så att de faktiskt går det ondas ärenden.

Jag tror att det är mycket viktiga insikter som kommer ur denna bok. (Tyvärr slut på förlaget men jag skrev faktiskt ett mail med ett förslag om en tredje upplaga...) Edin Lövås skriver att det mellan de båda utgivningarna, alltså 1989 till 1999, har kommit en del nya insikter inom kristneheten som givit mer skydd men jag undrar hur han skulle tänka nu? Jag tänker att dagens samhälle/kultur där bekräftelse, att "jobba på sig själv och sin egen berömdhet" och liknande blivit så viktigt gör att en sådan här bok, åter, kan göra mycken nytta.

För hur många förstår (och vill förstå, jag skulle gärna slippa) att dessa maktmänniskor kanske inte går att "omvända" eller bota? Lövås berättar om ett fall där en psykolog behandlat en man i 15 år och tycker sig se en "eventuell" förbättring! Som sagt så tänker jag att det kan finnas olika grader av detta som faktiskt måste kallas fel hos människan. Det finns säkert de som kan fås att inse de gjort/gör fel, fås att förstå vad verklig medmänsklig kärlek och empati är men det är alls inte säkert med alla. Vad detta än beror på, medfött eller som förf. också talar om förvärvat av erfarenheter (dock då förmodligen med en grund i personligheten, en som förstärks genom åren) så måste det ändock ses till presumtiva offer i första hand.

De här människorna förstör andra! Oavsett det är i församling, arbetsliv eller i familj (många hustrumisshandlare är maktmänniskor, liksom kvinnor som plågar man och barn) så måste man våga se att deras framfart aldrig slutar väl för andra. Faktiskt aldrig. I deras spår finns alltid människor som mår dåligt, många gånger mycket, mycket dåligt och för deras skull måste kristna ibland kliva ur det som kan ses som lite naivt kanske. Vi måste våga se att alla människor inte vill alla väl, inte ens inom våra kristna gemenskaper alla gånger.

Nu ska jag dra iväg detta inlägg lagom men jag återkommer om detta för det är särskilt en sak med denna bok som gör mig så tacksam - Edin Lövås är mycket noga med att visa på det bibliska i att mota de här personerna. Han kommer med tänkvärda bibelcitat, både av Jesus själv men också Paulus, Judas och Petrus t.ex., som visar på att redan då var man väl medveten om det här problemet, att kristna kan vara lätta offer och att kristna då faktiskt har rätt försvara sig mot maktmänniskornas attacker.

Men det tar vi i senare inlägg!

Jag lånade boken på bibliotek och jag hoppas verkligen du som är intresserad av dessa frågor kan få tag på den den vägen eller annan. Själv kommer jag kolla mer noga om den kanske är möjig köpa någonstans, för den vill jag mer än gärna ha i hyllan.

Allt gott!
Eva

fredag 3 maj 2019

Ökenvandring.


(Tanke: Ja....Öken är det ju inte då men kan ändå symbolisera mitt tillstånd just nu. En stig som visserligen finns där men som det inte går att se vart den leder. Inte helt enkel att gå med rötter, stenar och annat och p.g.a. det inte heller särskilt lockande alla gånger.)


Jag har nog skrivit om det med s.k. ökenvandringar förut men det är väldigt aktuellt just nu. För många skulle mitt mående nog närmast "avskrivas" som depression. Punkt. Men då är det ju det att för mig (liksom för många andra kristna, just kristna, i min situation) tilkommer den andliga dimensionen, utöver den "vanliga psykiska" tänker jag då.

För mig här och nu handlar det om att det jag och många andra uppfattar som ren orenhet, rent okristligt, har dragits in och tillåtits härja i det sammanhang jag sett/delvis fortfarande ser (om än med tvekan) som mitt.

Att skvaller, rykten, mobbning, positioneringar och kotterier förekommer här och där är ju som det är. Vi lever i en fallen värld och vi människor beter oss som vi gör efter syndafallet, men... När det sker i en kristen kontext är det faktiskt värre. Som jag skrev i ett inlägg rätt nyligen så ska, verkligen SKA, vi kristna leva på annat sätt, bättre om man så vill, än den sekulära "världen". Vi SKA vara ett ljus för andra, likaväl som vi ska vara ett salt och därmed kunna påtala när andra behandlar varandra illa. Hur kan vi det när samma/liknande saker tillåts ske i våra egna sammanhang? Jag förstår den icke-troende som kallar kristna hycklare och annat av lika betydelse.

När sådant här då också sker i det sammanhang man (jag) vill kunna kalla hemma....
Jag är ensamstående. Har inte nära vän att tala med och inte heller familj/släkt. För mig är församlingen/det kristna sammanhanget familj. (Den egna? Ni kristna förstår det Jesus säger om svärd som ska gå genom familjer. Den där versen som Migrationsverket älskar att feltolka...) Nu har jag en själavårdare (väl insatt i detta) men det finns ju faktiskt gränser för vad man kan "kräva" av en sådan så jag sitter mycket ensam med funderingar, tankar och tårar.

Jag har varit med om dessa (själsliga) ökenvandringar förut. Idag vet jag att Gud finns där någonstans bland sanddynorna. Jag vet också att jag måste se till att sänka blicken och inte skälla Gud för allt. Det är lätt att, som jag gjort även denna gång, gräla med Gud om varför Han inte gripit in och stoppat dem som faktiskt förstört så mycket för så många, gjort så många så oerhört ledsna, vilsna och lämnat dem med en känsla av hemlöshet vad gäller församling. (Jag vet ju att vi är fler som är djupt berörda, lika förtvivlade, ledsna och faktiskt med ångest.) Det är människors val som ställt till detta. Några har gjort det av vad som ser ut som makthunger, andra har "hängt på" och lyssnat på rykten, skvaller och liknande för det har kanske varit det enklaste för att slippa bråk, slippa att själv råka illa ut på det sätt de fått se andra drabbas av. Att kristna människor gör valet att bete sig som skett nu.... Det kommer jag aldrig att förstå! (Vilket jag då på ett sätt kanske är glad för.)

Ökenvandringar är inte vad jag skulle kalla "trevliga". Min oro denna gång är om jag alls kommer ur den i det här livet. Det är inte lätt för alla att byta församling hur som, av teologiska skäl, och förutom det är min situation lite speciell (men där skulle det bli för privat och närgånget så det hamnar inte här). Jag har helt enkelt inte vare sig lust eller ork att börja om. Jag vägrar också att bli bortkörd på det sätt som vissa tydligen önskar. Böja mig under en kultur av mobbning, rykten och skvaller är givetvis lika omöjligt. På ett sätt blir det intressant se vad som sker men till stor del är skadan skedd och frågan är i vilken mån "folk" är beredda till omvändelse, för det är det som krävs. Inte de rop om "Allt är väl! Allt är väl!" och "Nu ska vi bara se framåt!" som hörs just nu. Tack och lov finns goda och kloka människor också som gör vad de kan. Men jag är ärligt talat rejält orolig för att verkligen stå hemlös vad gäller kristen församling/familj.

Just nu är öknen ändlös från min horisont. Jag har, förutom 2 söndagar framöver, ingenting att se fram emot. Det låter säkert "överdeppigt" men det är faktiskt sant. (Där är vi på det för privata igen.) Jag hoppas kunna göra åt någon timme då och då här men det ska finnas inspiration och något att skriva om också.

Se nu till att protestera - högt och ljudligt och envist - om ni ser mobbning, hör rykten och skvaller och dyl. i eget sammanhang! Jag (och fler givetvis) gjorde det men mötte tyvärr för envist (för att vara snäll...) motstånd. Jag hoppas och ber så att inte andra ska få uppleva detsamma som jag och så många andra gör nu.

Allt gott!
Eva

tisdag 16 april 2019

5:e budet - "Du skall inte döda!"


(Tanke: Att "dra ihop mörka moln" i någons liv kan döda på sitt sätt.)


... men "döda" själsligt - lite får väl folk tåla ändå?

Jag hörde nyligen en diskussion om hur Jesus inte alls avfärdar Gamla Testamentets bud så som en del ibland verkar vilja hävda. Då talades bl.a. om att många säkert och glatt säger att "Jag har då i alla fall inte varit otrogen och jag har definitivt inte dödat någon!" och så känner man sig "säker". I alla fall tills man läser Jesu ord om att bara man ser på en annan människa än sin lagvigda med åtrå så har man begått otrohet i sitt hjärta, och det är illa nog. En bra påminnelse till oss alla om hur allvarligt Gud ser på saker, oavsett vi har någon att vara ju otrogen mot eller ej.

Det där med "Jag har i alla fall aldrig dödat någon!" har jag funderat på då och då under många år. Jag tror, känner mig faktiskt rätt säker på, att de allra flesta av oss visst har gjort det. Inte fysiskt givetvis men psykiskt. Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig varit med i en mobb på något enda sätt, om inte annat så som tysta betraktare när någon råkat illa ut?

Nu ska jag erkänna en rätt ful sida/åsikt hos mig själv - jag är emot dösstraff delvis med ledning av detta. Dels tycker jag då att vi inte ska döda (om inte annat så för risken att vi faktiskt avrättar fel person, det har ju hänt och går inte att reparera), dels för att jag tänker att ett riktigt livstidsstraff är värre för den skyldige.

I det med dödsstraff gör jag en i vissas mening kanske lite underlig jämförelse med den som blivit mördad. Båda mister möjligheten leva klart sitt liv till den tid Gud bestämt annars men det är inte det jag tänker på. Att förlora någon som blir mördad ger ju familj, vänner och andra omkring livslånga sår, en typ av straff, att en nära anhörig, vän, liknande avrättas ser jag också till stor del som ett straff för de nära i tanke att den som dött inte längre lider och får ta konsekvenserna av sitt handlande.

Naturligtvis blir jag också väldigt berörd när jag läser eller hör om t.ex. en kvinna som blivit mördad efter en våldtäkt, men... Jag kan faktiskt också tänka att hon slapp leva med konsekvenserna, hur gärna jag än velat att hon skulle fått leva.

Vi pratar mycket om mobbning mot barn och vuxna, vi talar om offer för sexbrott, för rån, för traffiking för olika ändamål, offer för misshandel i nära relationer, för pedofili och en väldig massa andra offer men jag undrar om vi någonsin, ens i kristna kretsar, talar om detta som brott mot det 5:e budet?

Det är givetvis fullkomligt vidrigt att beröva någon livet rent fysiskt, att inte tillåta en mäniska att leva klart sitt liv, men jag tycker det är lika vidrigt, ibland värre, att mörda någon psykiskt. En del lyckas "komma igen" men långt ifrån alla och de flesta med oerhört många jobbiga stunder på vägen. Sår i själen är väldigt mycket svårare att läka än rent fysiska sår.

Jag tror att detta är något vi alla, och kanske framför allt vi i kristna sammanhang, måste tala om med ett mycket större och djupare allvar än vi gör idag. Särskilt i kristna sammanhang är min erfarenhet det blir "fint tal" om att älska varandra och vara allmänt snälla men sällan särskilt djupa samtal om det. Jag tror att vi måste någa tala om att man kan mörda en medmänniska på så många fler sätt än genom dödligt, fysiskt, våld. Om inte annat så i den "kultur" som ofta råder på sociala medier.

Vad klickar du egentligen "gilla" på? Jag gör fel där men vågar säga jag i alla fall försöker tänka mig för. Se'n drar mitt häftiga humör, min korta stubin och för tillfället mitt eget mående iväg mig ibland, men jag försöker ändå tänka ett steg till.

Jag hoppas naturligtvis fler vill se en lite bredare bild kring "Du skall inte döda!".

Allt gott!
Eva