fredag 27 september 2019

Svensk hederskultur - visst finns den.


(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)


Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...

Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?

Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.

Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.

Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...

Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?

Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.

Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".

Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.

Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.

Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?

Bara en tanke.

Allt gott!
Eva


tisdag 17 september 2019

Guds helighet - rättvisa


(Tanke? Ingen särskilt djup eller så. Dock - den uppmärksamme ser ett kors och jag kan då och då fascineras över sådana små påminnelser som naturen kan ge. Lite med en glimt kanske.)


Ja det här blir lite en fortsättning på det om hur vi förmänskligar och därmed förminskar Gud. (Är det något jag kan känna verkligen är "helgerån" så är det nog det.) Det finns ju väldigt mycket att säga om det tänker jag. Det är något jag ofta funderar kring, kanske än mer nu ett tag då jag varit lite oense med Gud om en del. Vad är mina egoistiska tankar och hur hanterar jag Guds vilja? Den där som jag dagligen ber ska ske... Hur äkta är den bönen för mig egentligen? Låter jag Gud vara Gud? Låter vi Gud vara Gud?

De frågorna dyker väl oftast upp i samband med diskussioner om synd, förlåtelse och det där med om alla kommer till himlen. (Jag tänker väl kring evigheten mer - en ny jord under nya himlar, men "himlen" är kanske det uttryck som används så jag gör det mest här.)

Många hävdar i sådana diskussioner att alla säkert kommer till himlen för Gud är ju rättvis och vill att alla ska komma till Honom. Vid det uttalandet, som är mycket vanligt, brukar jag få någon sorts konstig hicka... Ja - Gud är rättvis! Ja - Gud vill att alla ska komma till Honom! Men - då måste vi kanske diskutera vad rättvisa faktiskt är.

Gud är rättvis, så är det, men rättvisa innebär ju faktiskt inte att alla får allt oavsett vad de gör. Gud har, genom Jesus, gett alla människor chansen att komma till Honom, det är rättvist men skulle det verkligen vara rättvist att den som avvisat Gud i detta livet behandlas på samma sätt som den som varit Gud trofast? Väldigt få människor skulle tycka att liknande vore rättvist i världsliga sammanhang.

"Men Gud är ju större! Gud är så mycket mer än vi kan förstå!"
Ja så är det givetvis men de där orden blir lite lustiga nästan. Man hävdar sådant men vill samtidigt inte acceptera annat, som det att Gud är helt rättvis och därmed "lönar" människor i enlighet med den rättvisan.

"Med Gud är bara kärlek! Han kan inte utelämna någon för Han älskar oss alla!"
Det är, i stort, också sant. Man missar dock en del där, särskilt när man talar om att Gud skulle vara "bara kärlek". Vad är då kärlek? Är det verkligen att aldrig säga nej? Så verkar många resonera idag, i alla fall så länge de själva inte känner behov av att säga nej, men är det så?

Just när det gäller det med att Gud med någon sorts automatik skulle släppa in alla i himlen/evigheten har jag ibland känt mig smått elak men andå frågat vad personen som hävdar det tänker om Hitler? Stalin? PolPot? Pedofiler? Våldtäktsmän? De som rånar äldre? Protesterna brukar bli ganska högljudda och jag har blivit kallad både det ena och andra...

Men varför skulle då Guds "rättvisa" inte gälla dem?
"Jo för DE har ju gjort så förfärliga saker!Vi har inte mördat någon eller så! Vi andra/vanliga är ju bra nog, vi gör vad vi kan för att leva goda liv! "

(Där har jag några gånger undrat om personen är alldeles säker på att aldrig på minsta sätt deltagit i mobbning t.ex. Mobbning dödar oftast inte fysiskt men kan väldigt ofta göra så om man ser till det psykiska. Då blir jag kallad saker igen...)

Nu är vi då inne på synd och det ska man ju egentligen inte tala om för då blir människor så nedslagna men.... Gud talar om synd. Bibeln återkommer ständigt till synd. Den som väl är svårast att själv avhjälpa är synden att vi människor vänt oss ifrån Gud. Varför skulle då de som helt medvetet vänder sig ifrån Gud, avfärdar Honom och inte vill tro (som det står i Bibeln någonstans, om vilja till tro, vilja att följa den kallelse Gud ger) tas emot på samma sätt som de som säger ja till Gud och försöker följa i Jesu spår? Vad vore det för rättvisa?

Gud är rättvis.
Gud är så rättvis att Han ger alla chansen att följa Honom.
Gud är också kärlek.
Gud är så kärleksfull att Han inte tvingar någon (ja ja - jag tänker också på t.ex. Jona...). Varför skulle Han då tvinga med någon som avvisar Honom in i himlen/evigheten?
Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på!
OM jag själv en dag står inför Gud i evigheten, på en ny jord under nya himlar, kanske t.o.m. jag förstår.

Allt gott!
Eva

lördag 14 september 2019

Förmänskliga och därmed förminska


(Tanke: Himlen - hittar vi Gud där någonstans, om vi bara letar tillräckligt? Vad har en metafor som "himlen" gjort med vårt sätt att tänka om Gud?)


Jag funderar då och då kring det här med vår vana och vilja att förmänskliga Gud och hur jag tror det ställer till en hel del för många faktiskt, även för mig. Funderingarna går då också mer specifikt kring hur det ställer till det idag jämfört med förr i den kristna historien.

Tänk på det med "Gud i himlen" t.ex. - fram till för sisådär 60-70-80 år sedan var det en alldeles utmärkt metafor. Himlen/rymden var något vi visste bra lite om. Rymdfärder för människor eller ens att sända upp obemannade satelliter var något forskare höll på med men bra utopiskt för gemene man. Att Gud, den outgrundlige, skulle finnas i "himlen" tedde sig nog för många rätt självklart och det gav också en bild av Gud som annorlunda, som utanför vår värld (men ändå i).

Idag är det ju väldigt annorlunda. Många av oss som lever idag använder satelliter för det vi gör dagligen. Vi har sett att människan kan vandra på månen. Det talas om resor till Mars och nya planeter upptäcks. Himlen har blivit väldigt mycket mindre av ett mysterium trots att vi kanske vet rätt lite egentligen.

Vad gör det med vår bild av Gud?

Jag undrar om inte det, tillsammans med annat givetvis, påverkar vår bild av Gud en hel del, och då kanske framför allt vår bild av Gud som helig, något annat, annorlunda och väsensskilt från oss.

I våras hade jag glädjen att få skriva en artikel för Kyrka och Folk om bristen på förlåtelse i dagens samhälle och då kretsade tankarna mycket kring det om hur vi ser på Guds helighet, hur vi förmänskligar Gud och lägger våra egna tankar och beteenden på Honom. Just det märks ju kanske extra väl just när det handlar om förlåtelse (och då också synd).

Jag vet inte hur ofta jag läst kommentarer typ "Men DET kan ju Gud aldrig förlåta heller! Det är ju oförlåtligt!" som har följts av en diskussion där vissa sagt att det kan Han visst medan andra (ofta en majoritet) hävdar motsatsen. Mycket klart syns då hur vi (jag är inte oskyldig där givetvis) förmänskligar Gud. Vi tänker att eftersom vi människor inte kan (vill....) förlåta så kan säkert inte Gud det heller. Mindre brott - ok, det kan ju gå men stora som barnamord, pedofili, djursmisshandel - näe, aldrig!

Jag har också sett argumentet att vi kristna ju kallas heliga och vi är dessutom skapade till Guds avbild så då måste ju Gud vara och tänka som vi. Då tycker jag att man missar, minst, två saker: För det första är Gud DEN helige - grunden/ursprunget för det som är heligt, den som anger vad som är heligt. För det andra - ja, vi kristna kallas heliga men man måste då ha i minnet vad som menas med helig, nämligen att vara avskild från något.

Gud är helig i bemärkelsen avskild från allt annat, väsensskild, "bortom" allt annat. Vi kristna är heliga i bemärkelsen avskilda från "världen". Vi är skapade till Guds avbilder (det är ALLA människor, kristna eller ej!) men vi lever ju inte så. Ingen av oss lever fullt ut som det vi är skapade till att vara, det är konsekvensen av syndafallet där människan första gången vände sig ifrån Gud.

När vi förmänskligar Gud tar vi bort mycket av Hans helighet. Vi gör Gud (och väl framför allt Jesus) till en kompis lite som vilken som helst. Visst kan man vara vän med Gud men om man då förmänskligar och därmed förminskar Honom så hamnar man väldigt snett.

Jag tror att det skulle behöva predikas mer om Guds helighet på många ställen. Jag tror att vi missar mycket om vi ser Gud för mycket som kompis. Gud är nära oss, så är det. Gud vill vara nära oss. Gud möter oss om vi vänder oss mot Honom. Men vi får aldrig glömma att Gud är helig, värd allt vårt lov, all vår beundran, all vår fruktan. (Tänk då på att gudsfruktan inte innebär du ska vara rädd för Gud! Det handlar bara om att respektera Honom för den Han är.)

Jag tror att många av oss skulle behöva fundera mer kring hur vi förmänskligar Gud och därmed riskerar att förminska Honom.

Allt gott!
Eva


måndag 2 september 2019

Hur ska de klara evigheten har de tänkt?




Rubriken är en fundering som kretsat i min hjärna rätt länge och det handlar om de som, mer eller mindre medvetet, faktiskt delar in kristenhet och egen församling i lite "finare" och andra.

Jag har skrivit om det här förut om hur dåliga vi är på att faktiskt se alla som Guds skapelser, alla som lika värda vår uppmärksamhet och omsorg, alla som lika viktiga tala med och se till inte blir "ensamma i gemenskap" på det sätt som alltför ofta sker i alltför många församlingar. (jag känner en, säger EN, församling där det är lite mindre vanligt åtminstone. Då tänker jag något större församlingar, i alla fall över säg 20-30 medlemmar.)

Mina funderingar just nu handlar mest om hur alla dessa som faktiskt värdesätter andra efter hur länge de varit med i viss församling/visst samfund (vara 3-4 generationen verkar ofta nödvändigt), vilken s.k. socioekonomisk status som innehas, vilket civilstånd o.s.v. tänker sig evigheten?

("Himlen" är ju en sak, det vi lovats är evigt liv på en ny jord, under nya himlar.)

I den predikan jag hörde igår (över veckans evangelietext Matt.21:28-31) talades om detta att Jesus säger "Tullindrivare och horor ska komma före er till himlen!" och då undrar jag igen - hur tänker ni som inte umgås med alla i församling, inte ens gör fikasällskap om ni ser det är "fel" person som sitter ensam - tänker ni att i himlen/evigheten ska alla skillnader vara utraderade så ni slipper fundera på saken? Tänker ni att då är alla lika så då spelar det ingen roll?

Men hur ska ni svara om Gud, innan ni släpps in, frågar hur ni har behandlat "tullindrivare och horor", missbrukare och mördare eller bara den som inte har samma sociala status och ekonomiska sits.....?

Nyligen lyssnade jag på Sebastians Stakset från Europakonferensen i år (Livets Ord) . En helt fantastisk predikan, inte minst om det med hur olika vi kan vara, personligen men också vad gäller livserfarenheter, status o.s.v. men hur vi måste minnas att även den som inte är som jag/vi kan vara minst lika använd av Gud, känna Gud minst (MINST!) lika väl.

Det jag särksilt tänker på nu är det Sebastian berättar om sitt möte med en äldre djupt alkoholiserad man vid T-banan i Stockholm. Sebastian ger mannen en slant och tänker han ska be för honom. Helt "rent", i tanke den äldre nog inte känner Gud där han är fast i missbruket, men han säger själv att visst ligger också fördom bakom.

Då säger den äldre mannen: "Men nå - det är väl jag som ska be för dig?" och så blir det.

(Sebastian berättar om flera sådana "örfilar från helig Ande". Med stor humor och ödmjukhet. Lyssna på hela predikan, den är mycket väl värd tiden!)

Vi är alla fyllda av fördomar, jag också givetvis, men vi måste särskilt i församling/kristna sammanhang medvetet arbeta mot dem! Vi måste vilja arbeta mot dem och inte bara, som flera jag hört senaste tiden när jag själv drabbats av och brottats med just detta om hur social olikhet ger olika status i församling fått höra, säga att "Jo, men det är ju rätt naturligt man umgås med de som är en själv mest lika i annat." och se'n egentligen inte bry sig så mycket mer, inte på allvar bry sig om att den attityden stänger en del ute. Det är liksom bra som det är, JAG/VI har ju umgänge - nog så! (Så känns det i alla fall för mig och andra när vi får de svaren.)

Vad ska ni säga till Gud på Domens dag, ni som agerar så här? Hur har ni tänkt er evigheten? Tänker ni på något sätt att där hamnar "per automatik" alla vid samma bord för Gud har suddat ut alla skillnader? Är alla lika så har ni ju inte problemet liksom.

Vi kommer alla att ha en hel del att svara på den där dagen när vi står inför Gud. Jag tror att många av oss åtminstone då och då funderar kring, kanske studsar lite och tänker "OUPS! Vad ska Gud säga om det?". (Predikan igår innehöll också mycket god undervisning om kristet samvete, det som förr kallades syndanöd. Roseniuskyrkan lägger ut sina preikningar här. )

Men jag undrar.... Jag undrar om inte just det här att inte ens se sina kristna syskon som lika värda, lika värda fika med efter gudstjänst o.s.v., kommer att bli lite extra svårförklarligt...

"Jag säger er - tullindrivare och horor ska komma före er..."

Allt goo!
Eva

söndag 21 juli 2019

Bibel-marinerad


(Tanken är väl övertydlig kanske... De här 3 är de som för tillfället används mest: Studiebibeln med alla sina fotötter kan ibland ta väl lång tid läsa i för mig som kan nörda en del och då är Svenska Folkbibeln, den svarta, som är så gott som utan fotnötter bra. Den röda, engelska New Living Translation, fick jag nyligen av generösa vänner då jag vill läsa mer på engelska för chans till att se lite nytt på de texter man nästan kan bli väl van vid och därmed slarvläsa.)


Det är lite en strävan/önskan hos mig att bli just "bibel-marinerad". Nu finns ack så många som är djupare ner i "nörderiet" kring teologi än jag, många som har en kunskapsnivå jag bara kan drömma om, men rätt "nördig" är jag nog.

Givetvis finns i botten på det en längtan efter att lära känna Gud närmare, det är det första, största och grunden i intresset, men också en vilja att kunna debattera/diskutera med mer "ordentligt på fötterna".

Så då läser jag duktigt, efter läsplan eller eget skön, varje dag och säkert flera gånger per dag då?

Näe....

Jag är vad som nog kan kallas lite "periodare".
Nog är det bra många dagar jag öppnar en Bibel men det kan vara för att leta reda på något särskilt jag funderar kring just då och inte nödvändigtvis för att läsa mer organiserat något helt kapitel t.ex. Sedan är det perioder när jag läser hela böcker (Bibeln är ju faktiskt egentligen ett bibliotek, om än i en volym), antecknar, letar fakta/andras tankar om visst, läser med kommentar/guide och så. Relativt ofta letar jag också texter om något särskilt ämne. Renhet (andlig då, inte fysisk...) har jag lagt mycket tid på senaste 14-15 månaderna. Nu är jag på väg att "forska" (" " eftersom detta är helt på amatörnivå/oakademiskt) mer om kärlek, hur det grekiska grundordet/begreppet "agape" egentligen beskrivs och om det inte blir lite tokigt när svenskan rätt stolpigt översätter både "agape", "filio" och "eros" (som visst aldrig förekommer i NT har jag lärt) med "kärlek" och vad det kan tänkas göra för vår förståelse av bibeltexter. (I svenskan/Sverige idag är ju ofta kärlek=sex och det blir oerhört fel ofta om man ser till vad Bibeln vill säga om man inte kan se kärlek annat än som en fysisk relation.)

Vad vill jag med det här då?

Egentligen vill jag väl mest bara slå ett slag för läsning av Bibeln.
Nu tänker jag ju inte att alla behöver bli så nördiga som jag kanske ses som. (Minns det där att det finns de som är värre också!) Det verkar ändå ofta som om bra många kristna väldigt sällan läser Bibeln själva. Man kanske t.o.m. nöjer sig med att höra texterna som läses i kyrkan på söndagen, alltså några verser ur Gamla respektive Nya Testamentet och, om man har tur, hör prästen predika och då mer förklara/utlägga någon av dessa. Jag tror, eller är nog övertygad om, att om man vill lära känna Gud närmare så behöver man också läsa själv.

Men om man är ovan - hur börjar man?

Jag tror det finns hur många ingångar som helst, det gäller att hitta den som passar en själv bäst. Nu tänker jag just här och nu på redan kristna men berättelserna om hur någon icke-troende fått t.ex. Markus evangelium i händerna och via det kommit till tro är ju inte helt ovanliga. Kanske är just Markus en bra start om du aldrig läst igenom ett helt evangelium "på raken" förut? (Det är kortast och anses väl av många också lättast förstå, inte lika "teologiskt" som Matteus, inte lika långt och ingående (ordrikt...) som Lukas och inte lika "andligt" och teologiskt som Johannes kan uppfattas som.) Eller kanske börja med något av Paulus brev? de är ju skrivna till församlingar för att fördjupa förståelsen av den kristna tron och ger mycket. Så även breven skrivna av Petrus, Jakob och andra givetvis.

Kanske skulle det passa dig att börja med ett särskilt ämne? Det finns något som heter konkordans och som är en ordbok över Bibelns ord med hänvisningar till verser. Jag är glad jag har en i bokhyllan men det går ju också att googla sig fram numer. (Ibland är jag lite gammeldags/konservativ och vill ha bok hålla i. Har inte heller "fån" och datorn ska inte vara på riktigt 24/7 trots allt.)

Jag ska inte dra iväg men vill ge ett tips. Bibeln Idag. Där finns en podd som är lite av en guldgruva av avsnitt med många olika teman, t.ex. de "Resväske-avsnitt" där man talar om olika s.k. storord i Bibeln men också intervjuer om enskilda bibelböcker och annat. Bibeln Idag ger också vartefter ut utmärkta guider till Nya Testamentets böcker (har väl kommit 10 tror jag, jag har inte riktigt alla) skrivna av unga teologer. Inte särskilt dyra alls (t.o.m. jag har haft råd med en del alltså, det säger en hel del) och inte svårlästa alls. Bibeln Idags hemsida hittar du här. In och botanisera!

Bibel-marinad är god! Bibel-marinad gör gott för själ och ande. Läs mer Bibel, oavsett vilket sätt du gör det på. Men läs då också för att försöka förstå vad Gud vill, läs i exeges (att försöka läsa ut vad Gud vill ha sagt ur Bibeln) och inte i eiseges (att försöka läsa in det du själv vill se i Bibeln).

Själv ska jag nu ta nya tag med Jeremias bok i Gamla Testamentet (lite mer "petnogaläsning") och Johannes evangelium (mer läsa-rakt-igenom).

Allt gott!
Eva

lördag 29 juni 2019

Gömma sig bakom Jesus?


(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

lördag 15 juni 2019

Jesus - förlåtelsebankomaten?


(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva