lördag 18 augusti 2018

Hur "teknifierade" är vi?






(S.k. "bibelstickning". Jag stickade enkla sockor till församlingen samtidigt som jag läste för en annan blogg.)



Frågan dök upp här när jag läste en s.k. tråd i en handarbetsgrupp. En liten teknisk pryl hade tappats bort och nu visste inte personen hur stickningen skulle kunna fortsättas. Jag kom att tänka på hur det var för några år sedan när rätt många stickade en viss typ av halsduk. För en gångs skull hoppade jag också på (jag är lite envis med att göra mer eget/orginellt/inte lika som alla...) och jag visade också med tiden upp stickningen som var på gång. Mönstret var över 12 maskor som sedan upprepades över varvet. Väldigt lätt mönster. Jag fick ett stort antal frågor om hur jag kunde hålla reda på mönstret när jag inte satt s.k. markörer (små säkerhetsnålar, ringar, garnbitar eller liknande) vid var 12e maska. HUR kunde jag hålla reda på mönstret?

En bekant som jag mötte i affären för något år sedan har fastnat i minnet. H'n var bra upprörd o vimsig för appen i mobilen där h'n brukade skriva upp vad som skulle handlas ville inte vara med som vanligt så h'n hade gått hemma o försökt memorera o gick nu runt hela affären för att påminna sig. Min kommentar "Penna o papper kanske?" fick mest ett stort ? till svar.

På sta'n blir man numer i princip aldrig frågad om vägen. Möjligen om någon inte lyckas få in rätt google maps. En granne klagade för lite sedan över att inte fått något te på morgonen för vattenkokaren hade gått sönder. Spis?? Men jag har ingen bra kastrull till vatten...

Det här är småsaker men ändå, tycker jag, en bild av hur beroende vi gjort oss av en väldig massa hjälpmedel. Kan vi inte göra något alls själva eller be om hjälp (hitta t.ex.)? Visst förstår jag att man gärna tar till hjälpmedel vid mönsterstickning men när man faktiskt tänker att man inte kan utan? När man bara ska ha allt så lätt o enkelt som möjligt - vad gör det med oss?

Nu menar jag inte alls att vi ska avstå tekniska framsteg, inte alls! Jag menar dock att vi kanske skulle fundera lite på vad vi omfamnar, om det alltid är av godo, vad de gör med oss. Blir vi för beroende? För bekväma, rent av lata? Vad händer med oss när vi aldrig egentligen vill/behöver anstränga oss för att göra det vi vill? Vad händer med våra hjärnor när vi mer o mer sällan behöver fundera över lösningar istället för att bara använda en app eller andra hjälpmedel.?

I mina mörka stunder undrar jag om vi ska ge forskningsanslag till själlösa AI eller om det kanske är bortkastade pengar.

Allt gott!
Eva

tisdag 14 augusti 2018

Ta av dig skorna!






Jag läser just nu Magnus Malms "Ett hjärta för världen" med stor behållning. I den behållningen ligger att det dyker upp väldigt många egna tankar som liksom "spinner iväg" från Magnus' text. Ur just sådana tankar kommer detta.

Magnus skriver om vikten av att i alla relationer, även den till Gud, respektera att det faktiskt alltid handlar om ett jag och ett du, att man måste respektera att det finns gränser, en viss distans är ofta nödvändig. (Alla har vi väl mött någon människa som börjat kännas lite obekväm när den närmast vill "krypa under skinnet" på en?)

Som exempel tar Magnus 2a Moseboks berättelse (kapitel 3) om Moses möte med Gud i den brinnande busken. Gud vill kalla Moses ut i den uppgift som är förberedd för just honom - att befria Israel ur slaveriet under Egypten - och uppenbarar sig då i en brinnande buske.

Givetvis blir Moses nyfiken när han vaknar och ser en buske som står i ljusan låga men inte verkar förtäras av elden. Han går närmare och får då höra orden:

"Kom inte hit! Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark."
(2aMos. 3:5)


Det där har jag ju läst/hört ett antal gånger men nu i dagarna har tankarna kretsat lite annorlunda kanske.

Hur lever vi idag, tar vi av oss skorna inför Gud eller klampar vi mest på som vi själva önskar? Har vi förminskat Gud till någon (något?) som vi inte behöver ha samma respekt för längre? Jag är rätt ofta rädd för det.

Väldigt ofta idag verkar Gud ses som någon sorts "tilläggsförsäkring" som man liksom kan ta till när världen inte ger det man förväntat. Gud blir en mental snuttefilt som kan tas fram o läggas undan efter eget behov. Tron på Gud blir mer en del i ett eget o privat må bra-projekt.

Att Gud faktiskt är helig, är själva heligheten, verkar man alltför gärna "glömma". Lite som för ett antal år sedan när någon skrev en väldigt bra text kring att vi numer i kyrkorna kanske lika gärna skulle kunna sjunga "Trevlig, trevlig, trevlig..." som "Helig, helig, helig..." i en av de stora lovsångerna i psalmboken.

Om man väljer att, till stor del, se bort från eller "glömma" Guds helighet så blir väl livet i och för sig lite lättare. Då kan man bortse från det i Bibeln som inte stämmer med ens egna åsikter eller nutidens tankar. Då kan man använda Gud som snuttefilt och tilläggsförsäkring som kan tas till när jag behöver det.

Men Gud ÄR helig.

Gud är helig och förtjänar att behandlas så. Det betyder inte att vi ska krypa, nedvärdera oss själva (det gör inte Gud!), behöva "fjäska" eller så! Det betyder bara att vi faktiskt måste ödmjuka oss och inse just att Gud faktiskt är något helt väsensskilt från oss. Han vill ju av hela sitt hjärta ha relationer till oss alla, men för att en relation ska fungera, människor emellan eller mellan människan och Gud, så måste man respektera att det finns ett jag och ett du, samt att både jag och du måste respekteras för den de är.

Och Gud är helig.

Jag tror att vi måste börja vara lite noggrannare med att ta av oss (de mentala) skorna. Vi måste tänka mer på och prata mer om att tro inte är något jag gör för att må bra själv (även om det ju brukar bli följden) utan faktiskt ett gensvar på att Gud ÄR. Vi måste mer, igen, låta Gud vara den Han är, som Moses gjorde vid den där underliga brinnande busken. Låta Gud vara Gud och inte försöka göra om Honom till något vi kan hantera, försöka lära känna Honom som Han är istället för att förminska honom till något vi omedelbart kan förstå.

Så, ta av dig skorna och träd in på helig mark och umgås med Gud! Du kommer att bli varmt välkomnad.

Allt gott!
Eva

fredag 27 juli 2018

Tankar utifrån en bok







Den boken, Helena Edlunds "Konsten att överleva Svenska kyrkan", fick jag nyligen o har hunnit läsa. Ärligt tala kastade jag mig väl lite över den då jag hört/läst en hel del om den.

För er som inte vet vem hon är eller som nu funderar "Ja vad var det med henne nu igen?" ska jag ändå (motvilligt för det spelar ingen roll för resten av inlägget egentligen) tala om att hon dels var en av prästerna bakom FB-gruppen "Mitt kors", dels har anklagats för samröre med SD. "Mitt kors" var jag själv med i (gruppen går att hitta på FB men inte att göra nya inlägg i) o tyckte mycket om, vad gäller eventuella SD-sympatier kan jag inte bedöma det. (För egen del är SD ett av de partier jag absolut inte kan tänka mig rösta på.)

Nu är det dock då annat i boken som får mig att skriva detta, nämligen huruvida SvK (Svenska Kyrkan) verkligen lever "i kristen anda o sann omvändelse".

Helena berättar om hur hon utmanövrerats från flera tjänster, hur anställningsavtal fått ändrade datum för att vikariat inte ska övergå i fast tjänst, hur chefer plötsligt slutat svara i telefon o mycket annat. Det är lätt att avfärda med att hon skulle vara bitter, hämndgirig, allmänt besvärlig o liknande (jag förutsätter givetvis hon har bevis för det hon skriver). Det är möjligt att även jag skulle avfärda henne så om det inte var för tidigare erfarenheter.

Första gången jag lite gav mig in i något liknande o åtminstone försökte stötta den präst som då var utsatt var för kring 20 år sedan. Senaste gången jag talade mycket med en präst som blev fråntagen en tjänst som faktiskt var beslutad gå till just den prästen är c:a ett år sedan. O det har varit några där mellan. Präster som jag alltså personligen haft kontakt med o har klara bevis för hur de behandlats illa, mer än illa i SvK. (Nej, några namn gives icke!) Just nu ser jag ännu en präst behandlas oerhört illa av sitt sammanhang.

När det gäller de jag haft kontakt med finns en väldigt klar "röd tråd" mellan de fallen - samtliga har varit s.k. bibeltrogna, samtliga har råkat ut för att ansvariga arbetsgivare (kyrkoråd lika väl som kyrkoherdar) inte följt vare sig gällande svenska lag eller Kyrkoordning utan "mixtrat" o i flera fall ändrat i efterskott i protokoll o liknande. I samtliga fall har det också varit så att drabbade inte orkat bråka hela vägen eftersom sådant här ofta tär oerhört på hälsan, både psykiskt o fysiskt.

I samtliga fall är det också så att de som utsatt dessa präster är sådana som talar väldigt mycket o gärna om att ge Jesu kärlek vidare, älska sin nästa, att inte göra skillnad på människor o liknande.

O varje gång visar det sig att de som talar så är de som allra minst lever i omvändelse o Jesu efterföljd...
(Finns naturligtvis de som faktiskt lever upp till de orden också! Nu talar jag om inblandade i dessa fall.)

För mig spelar det ingen roll vad Helena har för politiska åsikter. Det spelar heller ingen roll att jag mycket väl vet att en av de präster jag stöttat lite tidigare har en kvinnosyn som jag inte alls ställer upp på. Jag bryr mig inte om att en har en närmast föraktfull syn på missbrukare. Givetvis skulle jag gärna se att de tyckte o tänkte som jag (vem vill inte det?) men det är inte huvudsaken i detta.

Det som får mig så upprörd, så bedrövad o ledsen är att ett kristet sammanhang beter sig på sådana sätt. Som kristen är det helt enkelt inte ok!

Det är många, många gånger jag velat kommentera med att bara skriva "Matt.23 - läs!" eller liknande. (Där finns Jesu ord om vitkalkade gravar t.ex.) De här fallen snurrar i min hjärna o jag kan helt enkelt inte förstå hur sådant här kan tillåtas pågå igen o igen o igen i SvK o andra kristna sammanhang.

Faktum är att just att detta är så vanligt i SvK får mig att fundera på om jag alls längre vill vara medlem. Det blir svårare o svårare för samvetet att vara det när kyrkan så ofta o så tydligt går emot vad den ska stå för - att älska Gud o älska sin nästa som sig själv. Gör man det, OM man gjorde det, så kan sådant här inte fortsätta ske. Vi är ju inte perfekta men när det sker gång på gång utan att det tas itu med på riktigt, då går vi rakt emot vårt uppdrag att leva i Jesu efterföljd o kärlek. Vi kan inte acceptera att människor görs illa längre. Oavsett om vi håller med dem i annat så måste våra "nästor" behandlas juste o rättvist. Det sker långt ifrån alltid i kristna sammanhang idag. (SvK anses faktiskt vara en av de farligaste arbetsplatserna vad gälle sjukskrivninsgrisk, ffa p.g.a. psykisk ohälsa.)

Så, som avslutning: Igår kväll, efter en dag med rätt många funderingar kring detta inlägg o dess bakgrund, slog jag upp Bibeln o där Psaltaren. Slog upp på måfå o hamnade på Psaltarens 12e psalm. Ni får slå upp/googla själva...

Allt gott!
Eva




söndag 22 juli 2018

Det värsta någon kan säga.







"Vet du vad som är det absolut värsta o elakaste någon kan säga? Jag har kommit på vad det är!"

Som vanligt dyker frågeställaren upp helt oförvarnad på en gångväg. H'n gjorde så första gången för några år sedan efter att ha hört mig försvara en man som var illa utsatt av en äldre "herre" i vårt centrum. Efter det blev jag, om jag förstått rätt, bedömd "säker" att någon gång ibland prata med av den här personen som inte alltid har så lätt med livet o hur det fungerar.

Nu var upprördheten rätt stor o helt klart var avsikten att få höra om fler höll med om den slutsats som dragits, den känsla som väckts.

"Så här är det - om någon som faktiskt har ditt telenummer eller vet var du bor säger att de har tänkt på en o undrat över hur man mår - då är det JÄTTEelakt!!! För varför har de inte ringt o frågat då?? Jag blir väl inte så väldigt glad om de bara tänker o undrar men aldrig frågar heller?? Är jag elak då?"

"Nej," försäkrade jag, "du är inte alls elak o jag förstår precis hur du menar. Kan man kontakta någon så kan man ju faktiskt fråga o inte bara gå o tänka. Jag håller med dig!"

"Det beror väl på att alla har så BRÅTTOM jämt men då tycker jag i alla fall att man inte behöver säga så där!"

Vi pratade en stund till, om detta o annat, o så, precis som vanligt kom det "Tack för att du stannade o pratade! Hej då!". Lika abrupt som uppdykandet är h'n försvunnen igen.

Mina tankar snurrade vidare kring det där med att tala om att man tänkt SÅ mycket på någon o undrat hur det är. Om man har kontaktmöjlighet (jag har aldrig fått telenr till den här personen - SÅ pålitlig är jag tydligen inte :) ) så får man väl då ta sig tiden höra av sig o fråga? Eller åtminstone inte kläcka ur sig de där orden som jag tror närmast alltid sårar mer än att de ger något gott.

För inte vill vi väl säga det värsta någon kan säga?

Allt gott!
Eva

onsdag 4 juli 2018

Det där med "Gör mot andra..."






"...som du vill att andra ska göra mot dig."

Eller för att citera Matteus 7:12 alldeles korrekt (Folkbibelns översättning)

"Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen o profeterna."

De orden, det som ofta kallas "gyllene regeln" har jag haft anledning fundera rätt mycket kring senaste tiden. Tyvärr i flera fall i kristna sammanhang.

Som jag uppfattar det är den regeln sannerligen tvingande. Visserligen menar Jesus alltid vad han säger men jag uppfattar dessa ord som en slags "grundregel". (Vilket inte innebär att vi skulle slippa diskussioner kring orden då.) I min tanke borde det vara något som vi alla kristna är oerhört noga med att försök leva efter. Misslyckas gör vi givetvis men när det verkar som om vissa helt glömt dessa Jesus-ord...

Ibland funderar jag på om man kanske också skulle negera det där? Alltså tänka " Gör INTE mot andra vad du INTE vill att andra ska göra mot dig". Skulle det ibland vara lättare att efterleva då? Man kan ju inte utesluta/tänka bort det Jesus säger i originalet men kanske behöver vi ofullständiga o ibland sorgligt dåligt tänkande människor ha båda varianterna i åtanke?

För att ta ett oerhört enkelt exempel - Det är (borde i alla fall vara) lätt att hålla upp en dörr om du förväntar dig andra ska hålla upp åt dig men kanske behöver du också tänka på att du definitivt inte skulle vilja att någon släpper en  tung dörr rakt på dig när du kommer med kassar i båda händerna för att inte göra så själv?

Nu försöker jag då ha detta "i ryggmärgen" jämt även om jag säkert misslyckas leva efter det betydligt oftare än vad jag är medveten om. Att det funderas på än mer just nu beror på saker som sker runt omkring o som jag delvis blivit inblandad i. O jag kan bara inte förstå hur dåligt denna regel verkar efterlevas även bland en del kristna! Jag står förundrad o förvånad o undrar om de verkligen själva skulle vilja bli behandlade så som de behandlar andra? (Vi kanske skulle testa? säger en elak tanke som dyker upp, det kan erkännas.)

Ingen kan göra allt för andra. Jag sörjer ofta att jag inte har ekonomi att alltid göra det för andra som jag skulle vilja, när det inte är ork/sjukdom som sätter stopp. Dock handlar de situationer som fått igång min hjärna om sådant som inte beror på vare sig ekonomi, hälsa, utbildning eller dylikt utan att man gång på gång orsakar andra sorg, ledsenhet o faktiskt dåligt mående trots att man rimligtvis måste inse det. Man går helt på den egna viljan o "kör över" andra, misskrediterar, misstror, "snackar bakom ryggen på", skäller ut o lyssnar inte på förklaringar. Igen o igen o igen!

"Människor är ju sådana! Det får man hantera." säger en del då o så är det ju. Men i ett kristet sammanhang? Nej, där kan jag faktiskt inte acceptera det. Fel gör vi där också men när det rent medvetet tas till sådana metoder...

Jag mår illa faktiskt. (Som om sommaren o allt den för med sig inte räckte då.) Jag blir oerhört bedrövad o rent ut förtvivlad av att se vad som sker utan att kunna hoppas jag kan göra särskilt mycket.

Så mycket enklare mycket vore om vi i högre omfattning försökte leva efter den regel Jesus sätter upp där mot slutet av Bergspredikan! Vi kan aldrig i detta livet hoppas på att vi alltid gör rätt men vi måste faktiskt försöka bättre än vad vi gör idag! Det innebär inte att bara snällt o stillatigande acceptera allt, inte alls, men debatter kan föras, åsikter uttalas o.s.v. utan att vi totalt (o som jag förstår det nu faktiskt medvetet/med vilje) "manglar" varandra o därmed sårar så mycket.

Vi måste försöka, för annars är det faktiskt rent bedrövligt o ffa allt annat än värdigt ett kristet liv.

Allt gott!
Eva

tisdag 5 juni 2018

Avgudar: Makt




Makt - ett ord som väcker väldigt olika reaktioner, på skalan från att nästan spottas ur munnen i avsky till att tända lystna blickar i ögonen.

Makt kan vara bra, det måste erkännas, men makt är kanske också en av de allra mest lockande avgudarna många gånger. "Makt korrumperar", "maktgalen" o andra uttryck verkar sällan avskräcka. Vad beror det på?

Jag tror att det som är extra lockande med just makt är att man där kan få styras helt av sig själv, något som ju alltid lockar människan. Har du makt har du ofta ett "hov" av människor runt omkring dig som mer eller mindre följer vart steg du tar, "ja-sägare" som aldrig säger emot utan berömmer o berömmer o berömmer. (Så länge allt går bra...)

Nu vågar jag inte säga om det rent faktiskt är värre idag eller om det bara syns mer i o med internet men en känsla är att jakten efter egen makt är värre idag än tidigare. Kanske beror det just på att vi via internet o alla dess plattformar idag har lättare att sprida våra egna åsikter o då också lättare ser att det faktiskt finns de (många gånger rätt många) som inte alls håller med oss? I den kultur av lättkränkthet som vi skapat tror jag att det då kan bli lättare att fångas av tanken/viljan att skaffa sig makt - "De ska minsann få se!".

De flesta av oss kan ju mest bara drömma om att få makt i sådant som politik (även om vi har makten som väljare, icke att förglömma), bli VD i stort bolag eller liknande. Då tar sig många makt där de kan finna den...

Räck upp handen den som aldrig känt någon enda förälder som inte kan släppa sitt vuxna barn! Föräldrar som ibland går så långt att de närmast invaderar utflyttade barns hem o vill bestämma/organisera även där. Föräldrar som inte släpper sin makt över barnet.

Räck upp handen den som på arbetsplats aldrig haft en kollega som vill ta hand om ALLT, från att alltid vara den som beslutar om t.ex. födelsedags-/avskedspresenter till att springa till chefen o föreslå än det ena än det andra. En kollega som söker makt på det sätt den kan.

Räck upp handen den som aldrig reagerat på något par i bekantskapskretsen eller grannskapet där den ena maken verkar styra den andra närmast totalt. En person som ofta har lite makt i annat o försöker ta den där det går.

Det där handlar ju också om makthunger o en vilja att alltid belysa sig själv, bara bry sig om sig själv, vilja bestämma allt efter eget huvud. I det lilla då kanske men fortfarande är det avguden makt som ligger bakom o lockar.

Tyvärr ser vi detta även i kristna kretsar. Det är inget nytt men visar sig också mer o mer. Att det är så har jag funderat på rätt mycket senaste åren o jag tycker att det utkristalliserar sig ett mönster. De som med tiden avslöjar sig som i första hand hungriga efter egen makt är också de som alltid o ständigt säger saker som "Jesus är bara kärlek!", "God is a 3 letter word for love!" o liknande.

Vi har sett i SvK (Svenska Kyrkan) både i större o mindre sammanhang hur härskartekniker används, hur en "von oben"-attityd gärna tas till o hur andra människor (meningsmotståndare) ofta närmast hånas, förlöjligas o gärna skäms ut inför andra genom att skämta på deras bekostnad.

Allt detta i en jakt på makt för egen del.

Jag har följt några debatter, på nationell nivå i SvK men också en del som hänt i de mindre sammanhangen, på församlingsnivå, lite närmare de senaste 4-5 åren. Och det är faktiskt så att en sak står ut väldigt tydligt - de som mest ägnar sig åt jakt på makt är också de som bara vill se o hänvisa till Jesus "gulliga" sida o undviker alla ställen (o de är många!) i evangelierna när Jesus talar om synd eller faktiskt rasar mot just maktmänniskor, mot de som söker makt över andra människor genom religionen. De personer jag tänker på läser inte mer i Bergspredikan (Matt 5-7) än den gyllene regeln. De verkar definitivt hoppa över Matteus evangeliums 23:e kapitel med Jesu verop o jämförelse mellan den tidens styrande o vitkalkade gravar o muggar som diskas bara på utsidan.

O så måste de ju göra, de som har tagit in maktönskan/-hunger som en av sina avgudar! Vad Jesus ofta talar om, i sin kärleksfullhet, är ju ofta vikten av att vara ödmjuk mot andra, att vara lyssnande, att vara en tjänare för andra o inte bara för sig själv. Mer än det - du ska tänka mer på andra än på dig själv! O då kan du ju ofta inte fortsätta jaga makt för maktens egen skull, för att du själv ska få känna dig bra. Bäst att blunda!

"Men makt måste ges åt vissa, samhället/kyrkan fungerar ju inte annars!" kanske någon protesterar nu. O så är det ju. Det handlar helt enkelt om varför du vill ha makt. Det finns rätt många människor jag inte har det minsta emot att ge makt, människor som från djupet av sitt hjärta vill andra väl. Människor som är ödmjuka inför sin egen begränsning, som är lyssnande, inkännande o empatiska. Det är samtidigt i princip alltid människor som läser hela Bergspredikan, som studerar Matteus 23 o andra liknande texter o funderar på hur de själva är o agerar i ljuset av vad Jesus säger även när han inte låter som rarast.

Tyvärr tror jag att många i kyrkan har hamnat i det dike som en debattör talade om i Aktuellt igår, då om politiker - det är inte längre engagemang o vilja till förbättring som driver människor utan karriär (som jag då jämställer/översätter till makt).

Avgudadyrkan av makt är kanske inte så svår att komma ur? Att vända sig mot/till Gud o lyssna på det där om att älska sin nästa som sig själv, att alltid vilja tjäna andra, att den störste ska bli den minste o.s.v. kan nog hjälpa långt.

Jag ber att fler ska göra så!

Allt gott!
Eva

tisdag 29 maj 2018

Det där med kärlek




För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva