onsdag 11 oktober 2017

Hjärntvättad o indoktrinerad?



I årets valrörelse inför kyrkovalet har de orden dykt upp, kanske inte väldigt ofta men alldeles tillräckligt för att göra mig smått irriterad men också intresserad. Hur tänker de som använder de orden egentligen? 

Först ska jag då säga att orden i förmodligen 80-90 % av fallen dyker upp från personer som är inblandade i valet som väljare o inte som kandidater (även om det har hörts från kandidatsidan också) o i samma %-andel i tidningars kommentarsfält o inte lika ofta i kristna diskussionsgrupper. Det är inte heller alltid man använder orden rakt ut men de är ändå det bästa sättet att sammanfatta vad dessa personer faktiskt säger - de vill gärna påstå att vi som är s.k. traditionellt/klassiskt/konservativt/Bibeltroget troende nog ändå väl måste vara både hjärntvättade o indoktrinerade.

Som sagt blir jag rätt irriterad men jag blir också väldigt intresserad o undrande över hur de tänker. Tyvärr har det visat sig omöjligt hittills att få svar från någon så jag funderar väl själv då.

Min dominerande känsla när jag hör sådant här, får det riktat mot mig är faktiskt ilska o ledsenhet. Det för att anklagelsen om att vara hjärntvättad/indoktrinerad innebär att min meddebattör förutsätter o anser att jag inte skulle kunna tänka själv. Attityden visar på ett bra stort förakt för människor som inte tycker precis som man själv. Den visar också på något av en "von oben-attityd" som innebär att du själv alltid vet rätt o de som inte håller med är antingen obildade, dumma eller har intalats saker av andra (vilket då kan sägas vara samma tanke om stupiditet, att låta sig påverkas så).

Jag har brukat svara med en undran om personen kan tänka sig att jag (o andra med min tro t.ex.) faktiskt har tänkt o funderat, bett o läst både Bibel o annat o alldeles på egen hand kommit fram till den tro jag idag har? Svaren brukar antyda att då kan jag anses som än dummare...

Då kan jag tänka mig att fråga vad samma person säger om de släkter där t.ex. en politiskt uppfattning mer eller mindre går i arv? Kallar personen det hjärntvätt/indoktrinering på samma sätt om det gäller föräldrar som tar med sina barn på politiska möten, demonstrationer o bara har "rätt" politiska tidningar/böcker hemma som om det är kristna föräldrar som tar sina barn till kyrkan? Var går gränsen för vad som väl ska kallas "otillbörlig påverkan"?
(Jag kanske då ska påpeka att jag för egen del inte "släpats" till kyrkan varenda söndag av föräldrar. Gått i söndagsskola ja men familjen var definitivt inte i kyrka var helg.)

Det är säkert inte förvånande för någon att det, politiskt påverkan av barn, ju inte alls kan jämföras med kristen/annan religions.... Nej, hur kunde jag tänka så!

Det visar lite på vad jag tror o tänker om "argumentet" (det är ju mer en beskyllning o härskarteknisk metod att tala om hjärntvätt visavi sina debattmotståndare), att det egentligen handlar om något helt annat. Jag tror faktiskt mer o mer att det handlar om egen rädsla o oro. Rädsla, oro o helt enkelt en brist på argument.

Det tror jag med ledning av att om jag försöker pressa dessa personer lite kring detta (jag kan vara rätt envis med visst...) så blir tonen hos meddebattör inte sällan rätt hätsk o väldigt ofta kommer något om att jag skulle höra till något sektliknande eller "elitistiskt" (hur man nu får ihop "elit" med kristen tro...). Då kan det faktiskt bli lite roligt! Roligt för att jag inte alltid är alldeles snäll när människor beter sig så, säger sådana saker...

(Nu ska ni tänka på att jag har all respekt för hur illa det kan gå för människor som hamnar i verkliga sekter. Jag har ingen utbildning om fenomenet men mitt allmänna intresse för psykologi har inneburit att jag läst en del på egen hand. Sekter, religiösa eller andra, är fruktansvärda företeelser som bryter ner människor o ska motarbetas. Men att därifrån kalla allt som man inte gillar, håller med eller förstår sig på för sekt borde steget vara väldigt långt.)

Det har naturligtvis funnits (o finns möjligen fortf. om än jag inte har den kollen) sekter i kristna sammanhang. Jag skulle dock vilja säga att de kallat sig kristna men ifrågasätta om de verkligen är det. Det finns en ganska klar definition på vad sekt är som jag som lekman förstått det - en stark o dominerande ledare som inte får ifrågasättas alls, en "instängdhet" som avstänger medlemmar från yttervärlden ända ner till familj, en organisation som kräver total lydnad. Jag har personligen inte stött på det. Ändå kan jag, o andra som tror som jag, anklagas för att vara mer eller mindre "sektifierade" o inte tänka själva utan blint lyda.

O i o för sig... Det kanske vi kan sägas göra? Inte lyda helt blint, det går jag aldrig med på, men ändå lyda. Lyda Gud. O där är vi väl framme vid den "springande punkten" kanske?

Jag tror nämligen, som antytt ovan, att detta som jag faktiskt vill kalla rena förolämpningar kommer ur egen osäkerhet. Osäkerhet på om det kanske faktiskt är min "sida" som har rätt. Om inte annat kan jag tänka så då det från samma kommentatorer (o det har även dykt upp präster där) ofta kommer argument om att inte "slå Bibeln i huvudet" på andra samtidigt som de själva väldigt sällan kan ge bibliska/teologiska argument för sina ståndpunkter. Då heter det istället att t.ex. jag är indoktrinerad om jag tror så mycket på Bibeln, för i mångt o mycket vet ju vi människor bättre idag. 

O då brukar jag vara elak nog att påpeka att man i Gamla Testamentet kan läsa rätt mycket om hur det gått för människor när man satt den egna kunskapen så högt över Guds...

Jag vet inte vem av oss/vilken "sida" (tycker väldigt illa om uttrycket egentligen men det är det enda som beskriver rätt jag hittar) som har rätt! Jag tror dock, av hela mitt hjärta, att Guds ord som är oss givna via Bibeln måste få råda. Det tror jag efter att ha bett, läst, funderat, bett igen o.s.v. och jag ser det därför som en ren förolämpning att kallas hjärntvättat o/eller indoktrinerad. 

Jag skulle helt klart föredra en debatt där vi avhåller oss från sådana epitet o istället respekterar att inte alla kommer till samma tro/åsikter oavsett hur konstiga vi tycker den andras ståndpunkter är.

Så bara några ord om bloggen o dess användning: Jag kommer säkerligen även fortsatt att ta upp saker som mer kan kallas kyrkopolitisk debatt men jag kommer också att använda den till sådana här funderingar samt sådana som förra, som tog upp helgens tema i kyrkoåret. Jag hoppas några vill läsa givetvis men skriver gör jag nog i vilket fall :)

Allt gott!
Eva






lördag 7 oktober 2017

Tacksägelsehelg



Ja, denna helg innehåller den söndag som i Kyrkoåret kallas Tacksägelsedagen.

Det är den söndag som sedan länge (o kanske än mer för länge sedan när fler av oss levde utanför städerna) särskilt ägnats åt tack till Gud för årets skördar. Den tacket framförs även idag på många ställen men blir kanske mer uppblandat med annat numer.

Det här med tack till Gud är något som rätt ofta funderas på här. Och jag tackar rätt mycket faktiskt. Om inte annat så varje morgon för nattens sömn o att jag får vakna till ännu en dag i den skapelse Gud gett oss att leva i (tills dess Jesus kommer åter o upprättar allt) o på kvällarna för dagen som gått, möten o samtal som skett o.s.v.

Jag har skrivit om det med tacksamhet kopplat till "nöjdhet" några gånger tidigare (klicka på "tacksamhet" i etikettsordslistan den som vill) o det är väldigt viktiga begrepp för mig. Någon frågade efter ett av de tidigare inläggen om jag inte är närmast "löjligt förnöjsam o from" men det kan jag då garantera att jag verkligen inte är! Så sent som i förrgår muttrade o tjurade jag rejält över att hitta ett par helt perfekta skor i second hand-affären, till fullt rimligt pris men ett pris som just nu överstiger min förmåga. Då kan jag irriterat fråga Gud varför Han måste ställa dem framför min näsa i det läget eftersom jag förväntar mig Han vet hur det är. (Låter smått barnsligt? Kanske, men det är en sådan relation vi har, Gud o jag.) Å andra sidan... I måndags var jag på ett föredrag om Martin Luther. Det regnade något otroligt hela eftermiddagen o kvällen här i Stockholm. På hemväg från T-banan gick jag o funderade på det där med att rasta hunden. Ut måste han givetvis men kanske, kanske kunde han nöja sig med uteplatsen? Snälla käre Gud - kan det vara möjligt skruva ner intensiteten lite så Assar slipper bli så blöt? Jag kom till porten o det vräkte fortfarande ner. Gick in o satte täcke o koppel på hunden o så ut igen o... Det knappt duggade! Sådant väcker tacksamhet kan jag säga. (Än mer som det började regna mer igen någon halvtimme efter att vi kommit in.)

Det blev ett extra Tack! i godnattbönen den kvällen.

Jag tror att Tacksägelsedagen är extra viktig i vår tid. En tid där det snart verkar som om det konstigaste du kan vara är nöjd o tacksam. Där människor hela tiden hetsas till att sträva efter mer o mer o mer. Naturligtvis är det gott att sträva efter utveckling, egen som annan, men frågan är ju lite vilken utveckling det handlar om. Lika naturligtvis är jag väl medveten om hur viktigt det ändå är med att människor har råd att konsumera för att andra ska ha arbete o vi därmed får in skatter som betalar för välfärden. Men.... När de politiska partierna talar om skattelättnader hit o dit för att fler ska kunna konsumera det som närmast kan betraktas som lyx då protesterar jag. 

Visst tycker jag att man mycket väl kan få unna sig även det icke-nödvändiga ibland! Jag menar inte alls att missunna någon "villhöver"-saker som man köper bara för att de är fina t.ex. Vad jag menar är att jag skulle önska så många mer tacksamhet över vad man ändå har, även när man inte kan köpa precis det man vill. De allra flesta av oss har tak över huvudet, mat på bordet, en säng att sova i, kläder att ta på oss - det är faktiskt något att vara tacksam över även om du inte bor på "finaste" adressen, äter falukorv istället för oxfilé, sängen inte är den modernaste o kläderna inte köpts i den där affären som "alla" handlar i.

Tänk om vi alla kunde få oss till att tänka lite mer på allt vi ändå har att vara tacksamma för?
Säger jag o fortsätter muttra med Gud om de där skorna....

Allt gott!
Eva

söndag 1 oktober 2017

Mening eller sanning?



Eller både ock kanske?

Jag ska inte påstå att det är alltid men ändå rätt ofta som jag gör en del anteckningar under predikan. Idag var en sådan dag.

I den församling jag är medlem i, Betlehemskyrkan i Stockholm, pågår en serie predikningar utifrån breven till församlingarna i Uppenbarelseboken. Det jag fastnade för var präst Christoffer Abrahamssons ord/undran/tanke om vi ser tron som meningsfull eller sanningsfull.

Om jag nu förstod rätt så blev frågan ungefär "Tror vi för att det ger livet mening eller för att vi faktiskt tror att det är sant?

Min tanke är då att det ena i och för sig inte behöver utesluta det andra men att svar på den frågan kan säga rätt mycket om vår tro, bibelsyn o.s.v. För egen del tror jag att jag skulle beskriva det som att tron kan ge livet mening men då för att jag tror att det Bibeln lär är sant.

Jag är lite osäker på hur jag ska kunna förklara vad jag menar men en diskussion i en bloggs kommentarsfält dyker upp i tanken. Där ställde en person en fråga om det med lydnad mot Guds ord. Frågeställningen var väl ungefär "Lyder du även om du inte håller med, på t.ex. etisk grund? Om det inte stämmer med dina värderingar? När du inte alls förstår?".

Det är en viktig tanke att tänka!

Nu är det bara en i mänsklig gestalt som lyckats vara fullkomligt lydig, så det ska vi väl sträva emot men kanske inte tro vi kan uppnå. Vad gäller förståelsen så är det ju bara så att visst (mycket?) får vi inse att vi inte har en chans förstå i detta livet. Men jag tänker att den frågan tangerar det här med meningsfull eller sanningsfull.

Jag tänker på skillnaden lite i det hur man citerar Bibeln. Ett sammanhang som gärna citeras särskilt av dem som gärna vill få bort tankar på synd, att synden är relevant även i vår tid o att Gud inte ändrats sig kring det, är det om äktenskapsbryterskan. Ni vet, kvinnan som släpas inför Jesus mycket för att de skriflärda o fariseerna gärna vill hitta något att sätta dit Jesus för. Jag tar den nu ur Johannes evangelium, kapitel 8, vers 1 till 11. Vers 11 är den som gärna citeras men då mer än ofta bara halva Jesus' ord där. Jesus säger: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!" men den andra meningen där är oerhört sällsynt citerad.

Det menar jag är att mer se till meningsfull tro i bemärkelsen "ge mitt eget liv mening" än sanningsfull tro.

Det vore ju väldigt skönt, praktiskt, bekvämt för att försvara sitt eget liv om vi kunde dela versen så - men ger det sanningen? Ger det vad Gud vill ha sagt med den händelsen? Jag tycker inte det. Hur svårt o ofta nedslående (för vårt eget leverne, hur vi kanske skulle vilja leva för bekvämaste, enklaste liv) den där andra delen av versen än är så finns den där o vi måste tro att det är sanning att Gud verkligen menar så - Han förlåter o dömer inte men Han vill at du omvänder dig o åtminstone försöker det du kan att inte synda så mer. Vi kan inte bara ta till oss det om att inte bli dömda för att den delen är lättast o "gulligast", vi måste också ta till oss andra delen.

Visst kan tron ge livet mening! O visst kan meningen med livet sägas vara tron. (Jag tror ju att vi som skapade av Gud är menade till gemenskap med o tro på Honom.) Men vi måste då också vara beredda att söka sanningen o att lyda den o Gud även när vi inte håller med. Det är inte lätt, alls inte för en "kan själv" som jag om inte annat. Det kräver en hel del o kan kosta mycket men det är faktiskt min övertygelse att det är det tron handlar om i mycket - Guds sanning som kan ge mening åt livet. 

Så tron är nog både meningsfull o sanningsfull men väl aldrig bara det ena eller andra.
(Skulle jag tvingas säga bara det ena så går jag på sanningen då.)

Detta är alltså tankar utifrån några ord/meningar i en predikan. Nedskrivna kanske allra mest för att själv fundera vidare, så kan bloggen också användas ibland.

Allt gott!
Eva



fredag 22 september 2017

Hallå, ni ryande profeter -




- var är ni?

Käre Gud, skulle Du kunna tänka Dig att ännu en gång (ja jag veeet... Kommer lite om det!) sända någon eller några som kan dundra på likt de som har sina historier nedtecknade i GT? Eller en som Johannes Döparen? En sådan som vågar tala högt om maktens hyckleri, vågar kalla folk för huggormsyngel o som vågar tala rakt om behovet av omvändelse - har Du någon "på lager" som skulle våga ta sig an uppgiften? Den är ju inte lätt o det är inget "quick-fix" precis, det vet Du, så vi behöver någon med både uthållighet o mod.

Jo, den typen av samtal har jag haft med Gud sedan valresultatet började anas.
Jag har gått här o muttrat o puttrat, bedrövats o närmast gråtit, varit både ledsen o väldigt, väldigt arg.

Min egen nomineringsgrupp har gått framåt i antal röster så där finns en stor glädje även om det ger mindre procentuellt men det beror ju på valdeltagandet. Och att valdeltagandet ökar är ju toppen! Det är ju fantastiskt att så många ändå bryr sig om kyrkan o går o röstar. Eller...

Jo, i grund o botten tycker jag givetvis att det är rent underbart om många bryr sig om kyrkan så pass att de ändå röstar, men.... Varför röstar de? Är det av omtanke om kyrkan verkligen?

Några saker har irriterat mer än andra i den valrörelse vi nu sett:

- Att valet i så stort hänseende kommit att handla om en maktkamp mellan S o SD.

Dessa två motpoler i svensk sekulärpolitik har ju faktiskt kidnappat kyrkovalet för den verbala boxningsmatch de ständigt för i Riksdagen o på andra sekulärpolitiska arenor. Oerhört lite har hörts om varför kyrkan ska akta sig för inflytande från den ena eller andra annat än samma ord som hörs i sekulär debatt. Jag har hört o (ffa) läst mycket debatt, mycket från båda de sidorna men i princip inget som kan sägas ha "kyrklig" grund när man ska försvara sig själv mot en andres argument. S upprepar sig om "allas lika värde" (vilket de då inte fullt ut menar, som jag utvecklade i tidigare inlägg) o det låter ju bra i kristna öron men varför är vi alla lika värdefulla? Varifrån har vi fått det värdet? Inte ett ord om det har jag hört. SD talar om traditioner o kyrkans roll i Sverige men verkar ofta glömma att kristendomen härstammar från mellanöstern o inte alls är en "svensk" religion. Och de talar inte heller om religionens upphovsman i onödan då.

- Allt tal om att inte "gradera troende".

Detta kan kanske vara lite på "nördnivå" för jag vågar inte säga hur mycket det figurerat i den "stora" debatten men på många sidor i s.k. sociala medier kommer det upp ack så ofta. T.ex. vi i Frimodig Kyrka anklagas för att närmast vilja ha en kontrollpunkt vid kyrkporten o bara släppa in dem som skulle bedömas "tillräckligt troende".

Ärligt talat blir det här bra roligt när jag får det emot mig i debatter. Jag var inte många, många år i S:ta Clara men de år det blev var jag där närmast dagligen. S:ta Clara har en klart traditionell/konservativ (ordvalen skiljer sig med åsikten om Clara...) teologi. Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon bli utmotad därifrån p.g.a. bristande tro! Däremot har jag både själv o sett andra bjuda den på fika som säger saker som "Jesus är ju inget för mig." (o förutsätt nu inte det är de vi kallar "samhällets olycksbarn" som säger så!), jag har sett muslimer få hjälp av diakon, jag har sett såväl framgångsrika som litar på egen förmåga som de som inte tror sig kunna något enda tas emot med öppna armar. Aldrig har jag hört någon bli sämre behandlad utifrån någon tänkt skala om hur troende personen är. Jag misstänker starkt att det ligger en hel del "efter sig själv känner man andra" i anklagelserna om att gradera kristna.

I detta kommer också det att flera har, rätt aggressivt, frågat mig o andra om vi borde kräva tro av förtroendevalda o i så fall hur troende de måste vara. Egentligen är den frågan väldigt dum tänker jag. För mig är det fullkomligt självklart att en förtroendevald i kyrkan ska vara troende. "Hur" troende? Den frågan förstår jag faktiskt inte. Jag förutsätter att man kan läsa med i trosbekännelsen utan att hoppas att Gud inte märker att man ljuger, men där är det nog. Vi ÄR inte olika mycket/mindre troende! Det går helt enkelt inte att införa någon sådan skala. Läser du med i trosbekännelsen, bekänner Jesus som Guds Son, världens Frälsare - då är du troende kristen. Gör du inte det ska du kanske fundera på en annan karriärmöjlighet i partiet än den kyrkliga.

- Allt tal om att få så många som möjligt att rösta

Jag tycker alltså också att det är mycket bra att många röstar, tro inget annat! Men jag skulle faktiskt då vilja se att folk röstar för att de verkligen bryr sig om kyrkan! Jag hörde alldeles för många som t.o.m. hade svårt att hitta till kyrkan o då blir jag bedrövad. Det var så uppenbart att många, många gick o röstade för att rösta MOT det ena eller andra o inte FÖR kyrkan o Guds arbete med vår hjälp. Det är oerhört sorgligt.

Åter till mullrande GT-profeter o Johannes Döparen.
Jag återkommer till detta men vill bara säga här att det är oerhört fascinerande att se hur historien, den bibliska tänker jag här då, upprepar sig. Genom hela GT löper en tråd där människan först sätter sig upp mot Gud för att så när nöden blir övermäktig o man inser sin litenhet böna o be om hjälp. Gud hjälper o folket är så otroligt tacksamt o lovar evig trohet. Vilket håller en generation eller två o så tar vi alltihop ett varv till. Jag jämför faktiskt mycket av det som nu händer i SvK med detta - nu har det röstats fram förtroendevalda som i väldigt många fall (inte alla givetvis, det finns bra förtroendevalda för kyrkan i alla grupper. Ja ALLA.) närmast tror sig kunna sätta sig över Gud. Det blir intressant att följa om inte annat.

Kyrie Eleison!
Herre förbarma dig!

Allt gott!
Eva




tisdag 12 september 2017

Vad är en kyrka?




"Den offentliga debatten om kyrkovalet visar bara en sak: Sverige har verkligen ingen aning om vad en kyrka egentligen är."

Så löd den tweet av Jonas Nordén som jag citerade i förra inlägget o de orden har snurrat i hjärnan här. Liknande tankar o funderingar har jag visserligen burit på rätt länge men nu i valtider blir de ju än mer aktuella.

Vad menar alla dessa som nu är inblandade i valdebatten i kyrkan på ett eller annat sätt att en kyrka är? (Jag tänker då inte bara de som uttalar sig för nomineringsgrupp alltså utan även de som "bara" kommenterar i olika sammanhang.)

I många fall verkar tankarna om "kyrka" väldigt långt från hur jag o många jag känner tänker. Man verkar hamna betydligt närmare det "Kungliga salighetsverk" som politiker drömde om i mitten av 1900-talet. Den "allmänreligiösa trivselföreningen" som då skissades fram men, tack o lov, ändå inte helt blev verklighet.

Det talas mycket o gärna om att hjälpa människor som hamnat i nöd (fysisk nöd såväl som andlig hoppas jag alltid), det talas om att möta människor o höra vad de vill ha av kyrkan, det talas om att vara en kyrka för alla.

O jag muttrar ja, nja o hmm... det beror ju faktiskt lite på trots allt.

Det som irriterar mycket i sådana där ord är att de inte sällan uttalas av samma personer som kan säga sådant som att det är bra att kyrkan finns  "för de svaga, de som behöver kyrkan". Det är det visst det - men alla de som är i kyrkan som inte alls är svaga o behövande då? Varför är de där? Ska de alls vara där? Det ligger en väldig nedvärdering o närmast förakt i det där uttalandet.

Självklart ska kyrkan finnas för människor! Finnas för alla oavsett situation, oavsett om du söker dig dit för stöd o tröst eller för att du är så himlastormande glad över Gud. Men...

De som talar så här, o då tänker jag kanske ffa på företrädare för nomineringsgrupper i kyrkan, nämner bra sällan varför kyrkan ska göra detta. Man verkar ofta helt ha sorterat bort att det faktiskt är Gud som är grund/orsak/vad du vill kalla det för det vi gör i kyrkan.

I Bibeln talas om kyrkan/församlingen som Kristi kropp. Vi alla i församlingen (o då tänker jag nu församling i bemärkelsen hela den världsvida kyrkan faktiskt) är lemmar i Kristi kropp, med-lemmar.
Församlingens/kyrkans främsta uppgifter kan väl sägas vara 2 - dels att samlas för att ära o lovsjunga Gud, dels att föra evangeliet om Jesu Kristi liv, korsdöd o uppståndelse (den faktiska fysiska uppståndelsen...) vidare.

Vi har Guds ord via Bibeln att stå på. Vi kan tolka delvis olika men vi kan inte dra iväg hur som utan att det blir något annat än kristen tro. För att gå till en av mina hjärtefrågor då så måste vi läsa Bibeln exegetiskt o inte eisegetiskt. För att förklara så använder jag den förklaring jag fick när jag bad min präst säga det så enkelt han kunde för att jag skulle förstå - vi måste läsa Bibeln för att försöka förstå vad Gud vill att vi ska vara o göra, inte för att försöka få Gud att gå med på vad vi vill.

(I det måste jag citera en bra underbar kommentar jag såg i en debatt på Facebook. Vad debatten handlade om har jag glömt men det kom många propåer om att kyrkan ju måste "följa med tiden" o liknande. Då skrev en person: "Men tänk om Gud inte är modern?" o inget mer. Ja tänk...)

Att läsa så innebär att vi, för Guds skull, för att vi vill göra tjänst åt Gud, helt naturligt vill hjälpa andra människor, ta hand om vår miljö (Guds Skapelse) o.s.v.

Det innebär också att vi faktiskt är förpliktigade att ära Gud. Att vi samlas på söndagarna (eller annan dag) för gudstjänst handlar inte i första hand om att det är trevligt att träffa vänner o att det brukar serveras gott kaffe efter gudstjänsten. Hur bra den delen än är så är det ju lovsången till Gud, mötet med Gud, tacket till Gud för att Jesus kom o offrade sig för att vi alla skulle kunna få förlåtelse o försonas med Gud som är det viktiga när vi går till gudstjänst. Det är Guds-tjänst där vi ställer oss till förfogande för tjänst för Gud.

Att fira gudstjänst, föra ut evangeliet här hemma o i världen, att ställa oss till Guds förfogande för att vara Hans förlängda arm till andra människor - det är i mycket att vara församling/kyrka!

Hur mycket hör vi talas om det i valdebatterna?
Inte mycket skulle jag säga. Jag skrev nyligen om hearingen i S:ta Clara där 11 nomineringsgrupper var med. (Undrar ni vilka så scrolla ner något inlägg så hittar ni.) Där var det två av grupperna som mer tydligt talade om kyrkans uppdrag att göra Jesus känd o älskad. Från de andra 9 hördes några enstaka meningar om evangelisation o fira gudstjänst men ärligt talat - jag tyckte det lät en hel del som framklämda ord "för det är ju bäst att säga så".

Det är sorgligt att Gud får så liten plats i det som sägs inför Kyrkovalet! Det är förståeligt med tanke på hur staten (o då väl ffa S som hade makten många av de år kyrkan var under mest attack) försökt få bort så mycket som möjligt av det Jesus-centrerade i kyrkan för att "tämja" densamma o dra klorna ur lejonet från Juda. Kyrkan o Jesus får gärna vara gullegullig o snäll o rar men absolut inte ställa minsta krav eller påpeka delar ur Bibeln som det om Jesus som enda vägen, enda sanningen...

Otroligt sorgligt faktiskt! Kristendomen som från början sågs som en "farlig" o revolutionär religion har monterats ner till något som ska passa staten o dess vilja, långt ifrån det omvälvande o ofta rätt krävande den egentligen är. (Krävande i form av hur du behandlar människor t.ex., för att inte tala om krävande i hur du behandlar Gud...)

Vet Sverige vad en kyrka är?
Jag undrar verkligen. Om inte annat så efter att jag i ett tidigare val fick höra att "Vi kan ju inte låta de kristna styra i kyrkan!" (jodå, sagt på fullt allvar, av en toppkandidat här i min boendeförsamling) o efter att en vän i detta val fått veta att "Ni kristna får väl byta samfund så vi får ha kyrkan ifred, vi som inte är så troende!". Ska man skratta eller gråta? Jag sörjer i alla fall o inser långt ifrån alla har klart för sig vad en kyrka egentligen är.

Och så inser jag att jag trots sorgen o bedrövelsen nog inte är beredd att släppa hoppet om att Svenska Kyrkan ska få vara verklig kyrka ändå.

Allt gott!
Eva


torsdag 7 september 2017

Är alla verkligen välkomna?



I den valrörelse som nu pågår inför kyrkovalet är just det med att alla ska vara välkomna till/i Svenska Kyrkan något som många av nomineringsgrupperna (som det heter i detta val, motsvarar parti i andra) trycker hårt på. Något förvånande kan nog många av oss tycka för är det någon som sagt motsatsen? Jag kan erkänna att jag sedan rätt länge blir bra arg på det där "snacket", en ilska som inte blivit mindre med tiden. Och i vissa lägen har jag lite svårt att vara helt diplomatisk, debattera helt "snällt" o.s.v. så nu tänker jag säga det rakt ut:

De som talar mest om att alla ska vara välkomna i Svenska Kyrkan ljuger! Det är inte alls det de menar. Välkomna ska bara de vara som tycker (och det verkar ofta viktigast) o tror som de gör.

Jag ska naturligtvis försöka förklara varför jag anklagar dem för lögn.

I mitt debatterande i just detta är det ofta Socialdemokraterna o ÖKA (Öppen Kyrka för alla) som står på motsidan. Det finns fler som upprepar detta om "alla välkomna" i parti o minut men de har en liten särställning där. Nu ska jag inte ägna mig åt att endast klanka ner på vad jag tycker de gör fel men det måste ändå påpekas att det är i de nomineringsgrupperna (S i synnerhet, som hel grupp) man återfinner de som hårdast kämpar för att den s.k. väjningsrätten för präster ska tas bort. Väjningsrätten som innebär att präster inte kan/får tvingas frångå sin tro vad gäller äktenskapet.

De 2 grupperna tillsammans med en del andra är också ofta bra högljudda om att vi i Frimodig Kyrka kan kallas "kvinnohatande homofober". (En närmast förkortning jag såg i en debatt nyligen.) Det där närmast roar mig faktiskt...

Jag vågar påstå att om det finns någon grupp bland de som ställer upp med kandidater i kyrkovalet (o nu tänker jag då riksnivå o kanske också de som finns från Sthlms stift) som faktiskt står för att alla ska vara välkomna i Svenska Kyrkan - så är det Frimodig Kyrka!

Hur kan jag då säga det? I FK finns ju kvinnoprästmotståndare t.ex. De vill ju inte "släppa fram" kvinnor i kyrkan! Och FK vill ha civiläktenskap - bara för att slippa viga enkönade par - då vill man ju inte ha homosexuella i kyrkan!

Jag har funderat mycket på de där slutsatserna. För det är så många säger - vill man inte ha kvinnliga präster så är man emot, t.o.m. hatiskt, mot kvinnor, vill man inte viga enkönade par är man på samma sätt emot/hatisk mot hbtq.

Ärligt talat suckar jag mycket över de påståendena.

Så läser jag FKs program.
Vad som sägs där handlar faktiskt helt om att just alla ska vara välkomna. Det handlar om att försöka hitta en väg där både liberala troende o vi mer traditionellt kristna ska kunna samsas i kyrkan. För att ingen ska behöva känna sig utmobbad.

Vad gäller civiläktenskap så håller jag helt med den skrivning som säger att, särskilt efter kyrkans "skilsmässa" (mer en relationsförändring) från staten så är det rätt underligt att kyrkan fortfarande sköter juridik åt staten. För vigsel, ingående av äktenskap, är en juridisk handling. Välsignelse av ett äktenskap är kyrkans sak. Ingenting säger att inte vi i Sverige skulle kunna dela på det så som man gör i många andra länder. För kyrkans del skulle det säkert inte lösa alla problem (jag kan ju redan "se" motionerna från vissa grupper som då vill tvinga präster välsigna istället) men förmodligen underlätta. Det skulle innebära att en stor anledning till osämja o bråk mellan olika bibelsyner ändå kunde lätta.

Skrivningarna om kvinnoprästmotståndare handlar också om att försöka finna försoning snarare än att förbanna o förvisa de präster som tolkar Jesu ord så att det bara är män som kan vigas till prästämbetet. Försoning o ärliga försök att leva tillsammans i kyrkan. När det nu, så många år efter att de första kvinnliga prästerna vigdes, ändå finns (även unga) präster om säger nej så bör man kanske inse att det "problemet" inte var så lätt att bli av med som man tänkte tycker jag.
(Jag kanske ska påpeka att jag själv tänker att det i kvinnoprästfrågan är allra lättast se hur man kan tolka Bibeln olika. Vad gäller äktenskapssynen har jag svårare för det.)

Det riktigt stora problemet i de här frågorna är kanske ändå inte "kyrkligt"? Mycket av det som sägs i debatten, inte bara i dessa frågor, är det helt omöjligt att få en teologisk grund till. För mig är det då självklart att i princip alla beslut i kyrkan ska kunna "backas tillbaka" till den kristna tron. Men visst - jag har också insett att många som idag talar om o även deltar i kyrkan ser den som vilken institution som helst. Jag läste en s.k. tweet nu på morgonen. Den var postad av Jonas Nordén som jag inte har mer koll på än att han varit ute som missionär för EFS (Evangeliska Fosterlands Stiftelsen, rörelse inom SvK). Han skriver: "Den offentliga debatten om kyrkovalet visar bara en sak: Sverige har verkligen ingen aning om vad en kyrka egentligen är."

Så har jag tänkt länge, o många med mig. I den debatt som nu pågår visar det sig oerhört tydligt att många anser kyrkan helt ska anpassa sig efter världen. Göra som världen gör o så kanske släppa in Gud lite grand på ett hörn. Om Gud gör som vi vill, vill säga. Det är oerhört tydligt att många inte har en tanke på att Bibeln bör läsas för att se vad Gud vill av/med oss - inte för att kolla om det är något man kan gå med på. 

Men vi i Frimodig Kyrka har ingen tanke på att stänga kyrkportarna för de som tänker så! Vi vill att kyrkan ska presentera Guds ord o vilja men naturligtvis i allra högsta grad också Guds nåd o kärlek. Det vi inte vill är att kyrkan i allt ska gå i "världens" ledband, för det går helt emot vad Jesus ber oss om.

Att inte gå i världens ledband, den värld där du kan bli borttagen från en vänlista på FB om du röstar på fel parti t.ex., innebär bl.a. att vara verkligt välkomnande mot alla, även de som inte alltid tycker precis som du/vi/ni. Den kristna principen vore det trevligt att se hos fler nomineringsgrupper!

Så mycket kort om det med "kvinnohat". (Återkommer kanske till det.)
Jag debatterar en hel del. Jag är kvinna. Har inte teologisk utbildning (ingen utbildning alls). Jag har ofta slagits av en sak i debatterna - jag bemöts med betydligt större respekt av de män som tolkar Bibelns ord som att prästämbetet är bara för män. Förminskandet, förlöjligandet, hånet o klapparna på huvudet kommer alltid från de män som ser sig som mer feministiska. O det då oavsett vilket ämne det talas om är kanske bäst att påpeka. Det är faktiskt fascinerande...

Rösta nästa söndag! Helst ser jag givetvis att ni röstar på Frimodig Kyrka men ffa att ni röstar på en opolitiskt lista.(Jag skulle ju då säga POSK som alternativ till FK om ni envisas.)

Allt gott!
Eva

måndag 4 september 2017

Det där med allas lika värde



Att tala om allas lika värde verkar vara mer eller mindre obligatoriskt i debatterna inför årets kyrkoval. Och det är ju bra, men det väcker ändå funderingar.

För mig väcker det i synnerhet funderingar ihop med det faktum att sekulärpolitiska partier fortfarande ställer upp med nomineringsgrupper i valet, för vad är det för "lika värde" vi talar om o är det verkligen uttalande att lita på när det kommer från de som lutar sig mot ett parti? Är det inte så att vad man menar med "lika värde" faktiskt åtminstone delvis är förhandlingsbart om man talar i rent politiska termer?

Jag vill då påstå att det är det.

Politiskt kan man höra tal om "det okränkbara människovärdet" men vad menas med det? Och hur står det sig i realiteten mot t.ex. ekonomiska hänsyn?

Är inte "allas lika värde" i mångt o mycket en förhandlingsfråga om vi ser till den politiska sfären? Varifrån har politiken sitt tal om detta annars? Ett partiprogram är ju något som diskuteras o röstas fram o där allt alltså kan ändras efter trender o tidens tankar.

När då dessa ord om människans värde sägs av en kristen så litar jag mycket mer på det uttalandet. En kristen lägger i de orden något helt annat, nämligen hur Gud ser på oss människor. Där finns en helt annan grund, icke förhandlingsbar, när du ser människovärdet som något satt av Gud.

Det här är något att ta med i funderingarna i hur man lägger sin röst den 17 september tänker jag. Vill du rösta på någon som visserligen talar fint om "allas lika värde" men där du inte kan vara säker på att det värdet varierar med vem/vilka som leder partiet eller vill du rösta på någon som säger de orden med det okränkbara, eviga o för alltid fastställda värde Gud satt på sin skapelse?

Jag vet ju vad jag väljer då.

Allt gott!
Eva