måndag 25 maj 2020

Förlåta igen och igen och...



... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

måndag 18 maj 2020

Som hund och katt

(De där stod "sedan alltid" i mormors köksfönster ihop med några andra. Numer bor de hos mig.)

Det här inlägget är kanske lite mer inom kategorin "dagboksanteckningar" än många andra men så använder jag ju bloggen också. Den som läser vidare är "varnad"!

Jag har nämnt här att jag mår oerhört dåligt av att numer vara utan hund, för första gången i hela livet faktiskt. (Familjens första var 8 månader äldre än jag.) Jag har varit öppen med det också i andra sammanhang och bl.a. på facebook fått kommentarer typ "Ja men du har ju katten!". (För att inte tala om alla "Du har ju Jesus!" men det är ett annat inlägg i huvudsak...)

Nu ska jag direkt säga att jag givetvis är oerhört glad jag har siamesen! Inte tal om annat. Men...

Mina funderingar kretsar sedan 7 månader mycket kring varför saknaden efter Assar, hunden, är så förlamande enorm. Vad är det som gör att katten inte är allt jag behöver så att säga. (Ja ja ja, men nu talar vi om hund och katt och inte teologi!)

Jag lever ensam. Inte bara i meningen jag inte har egen familj utan i mycket även i andra bemärkelser. Jag är övervägande introvert men har i många sammanhang försökt öva mig på att vara mer sällskapsmänniska. (Direkt gruppmänniska blir jag aldrig.) Tyvärr lärde jag mig nog väldigt tidigt i livet, innan den ålder när man inser mycket är ett spel, att det inte spelade så stor roll vad jag gjorde, det blev inte bra nog ändå. Ser mig inte som ett offer dock! Det är så livet kan vara bara.

Hundar däremot.... De tar dig för den du är, accepterar dig som du är, blir din vän hur du än är.

Jag skaffade min första egna när jag var 16. Idag tror jag att det var mycket för att äntligen få någon som garanterat stod på min sida. Och SOM han gjorde det! Var dag under det tyvärr korta liv han fick. Men det kom efterträdare. 8 stycken av samma ras.

Nu kan någon säkert tänka att om jag inte haft hundarna hade jag sökt mig mer mot människor och gjort det lättare för mig. "Lättare..." tänker jag då och suckar lite. Jag såg ett TV-program i veckan om hundar och deras olika användningsområden, lite om historiken hund-människa. Där var en ung kvinna diagnosticerad med aspebergs med. Hon hade fått en s.k. servicehund, mycket för att komma ut mer, för att veta att hon alltid hade en vän med sig, någon som stöttade henne och garanterat stod på hennes sida o.s.v. Jag känner igen mig mycket i hennes berättelse, även om hennes framtid ter sig ljusare än vad min blev. Hon hade svårt att gå ut innan hunden kom, jag sitter idag inne för jag har ingen anledning gå ut. (Finns fler anledningar där men det är en.)

Var kommer då katten in?
Helt enkelt (eller "enkelt") i skillnaden mellan hund och katt. Jag har min 3e katt nu och har aldrig ångrat jag skaffade första. (Alla 3 siameser.) Katter är underbara om än ibland rätt knäppiknasiga djur, precis som hundar. Katt är naturligtvis ett mycket gott sällskap. Men... När jag tänker på mitt eget och varför livet utan hund känns så tomt även fast jag har katten kvar kommer jag fram till en sak - katten blir inte, för mig, vän på samma sätt.

För mig har promenaderna, även när jag muttrat om väder, huvudvärk eller brist på lust, med hund varit så oerhört viktiga och då inte minst i den vänskap/sammanhållning de skapar. Hunden och jag har upplevt saker tillsammans. Sett saker, mött andra, råkat ut för saker. I mycket det många gör med andra människor men som jag har "använt" hund till, p.g.a. vad jag upplevt och därmed lärt (av människor) eller kanske för att jag delar diagnos med kvinnan jag såg. (Ej utrett och det är inte lätt få göra vid min ålder.)

Varför skriver jag detta? Vem tror jag har intresse av det så pass att jag t.o.m. publicerar det?
Svaret är väl att jag dels gärna vill beskriva något om varför jag mår som jag gör, dels att jag gärna ville skriva något om hur viktigt det kan vara med hund för många, många av oss. Alla vi som inte riktigt lyckas passa in och bli accepterade som vi är, vi som av olika skäl kan ha svårt lita på människor - en hund accepterar, går att lita på.

För mig har det varit rent livsviktigt att kunna ta med mig hunden och gå ut och gå när jag blir alltför frustrerad, mått alltför dåligt, givetvis också när vi bara gått ut för att trivas ihop. Tyvärr kan jag inte göra detsamma med katten hur glad jag än är att jag har honom. (Med människa? Det är faktiskt inte ett alternativ alls, där kommer alltid kraven in, de man slipper med hund där man bara kan vara.)

Jag önskar så att fler skulle vilja förstå hur, faktiskt, livräddande det kan vara med hund och kanske är förståelsen större numer. Själv funderar jag vidare på hur jag ska överleva utan för för mig är det verkligen som jag skrev i en kommentar på ett socialt media - "No dog, no life".

Allt gott!
Eva






söndag 3 maj 2020

Corona-gott...


(Nyhittade favoriter här. Småsmå typ nonstop. Precis lika "nonstoppiga" vad gäller ätande.)

... och kanske något mindre gott också, vi får se.

Visst finns det ändå en hel del gott som den i övrigt föskräckliga pandemin dragit med sig?

Nu är jag inte sådan att jag deppar ihop över jobbiga nyheter (det gör jag så bra över annat...) och vägrar se och höra mer. Snarare tvärtom, jag vill gärna se, läsa, höra mycket för att kunna bilda mig egna uppfattningar. Jag vill gärna veta, inte för trygghet kanske för den kan väl ibland svaja, men kanske lite så. Dessutom vet jag efter flera upplevelser att jag är relativt bra på katastrofer. Ska givetvis inte säga för mycket men jag har en tendens bli "kall och tänkande" snarare än panikslagen.

Men ändå - givetvis vill även jag gärna se det som är gott i allt elände! Och det finns faktiskt en hel del. En hel del och kanske framför allt mycket som jag hoppas att vi kommer ta med oss ur detta, för mycket tänkvärt händer.

Jag listar några saker, utan någon egentlig ordning, som jag reagerat lite mer på:

- Omtankar 
Visst ser och hör man människor som verkar strunta i alla andra och kräva att få trava på som de vill men mitt intryck är att de är i minoritet rätt klart.
Jag tycker vi ska se mer på de som ställer upp för andra:
De som är i telefonkontakt med isolerade äldre.
De olika konstnärer, musiker, dansar och andra, som åker till äldreboenden och fixar liten föreställning utanför fönstren.
Barnen som jag såg om igår, som skriver brev till de äldre på närmaste äldreboende. Barnens stolthet (de jag såg från 7 till 10 år) och de äldres glädje i att få breven. Den äldre mannen som med grumlig röst pratar om hur han tänker på sin egen barndom när han läser brevet han fått får även mina ögon att tåras.
Alla grannar och andra som handlar åt dem som inte bör gå ut själva. De som på många ställen åker mil för att göra det.
Restauranger och fik, pizzerior och sushibarer, korvkiosker och godisbutiker som överraskar sjukvårds- och annan personal som sliter med mat och annat.
Alla som håller avstånd, stannar hemma om de är sjuka och tvättar sönder sina händer.
Den givmildhet som visas på så många håll. Här hos mig mest representerad av den engelske gentlemannen som väl de flesta sett och hört nu. Kapten Tom som nu blivit hedersöverste, som hoppades samla ihop 1000 pund inför sin 100-årsdag genom att gå 100 gånger fram och tillbaka på sin bakgård. Innan han hann fylla 100 (i torsdags tror jag) fick insamlingen ihop över 30 miljoner pund om jag läst rätt.
Med mera.

- Naturen
Det är fascinerande att se hur djurliv uppenbarligen förändrats när människan håller sin aktivitet på en lägra nivå!
Jag är väl rätt miljötänkande men inte i paritet med en del förmodligen. När jag nu ser från Bombay där rosa flamingor samlas i tusental där de inte brukar våga vara annars p.g.a. ljud och mänsklig rörelse...
När en man från Libanon (lite osäker på land där) förtjust berättar att han hör och ser fåglar nära staden, I staden, som annars aldrig är där.
Bara det att människor upptäcker att de faktiskt inne i staden alls hör fåglar.
Kängurun som skuttar på folktomma gator i Australien.
Det faktum att människor faktiskt SER sin stad och kan andas lättare.
Sköldpaddsungarna som mer frimodigt kan kravla mot havet över strand som annars är full av människor.

- Eftertanke
Eller kanske vad jag hoppas kan bli det i alla fall.
Jag tyckte lite synd om föräldrar till två barn som intervjuades i TV för någon vecka sedan. En liten tjej, 10-12 kanske, som sa' att på ett sätt tyckte hon detta var bra ändå. Hennes föräldrar som annars reste så mycket i sina arbeten var mer hemma och det var ju SÅ mysigt. Den lille killen som också tyckte det var rätt bra på sätt och vis för livet blev mycket mindre stressigt när man inte fick göra det och det och det hela veckorna. (Det var inte skolan han talade om utan fritiden.)
Det faktum att vi nu närmast tvingats tänka mer på vårdpersonal, på sjukhus, äldreboenden och inom hemtjänst tänker jag främst. Kan det komma rejäla eftertankar om hur vi annars har värderat deras arbete? Mycket som kunnat göras mycket bättre har visat sig i detta, inte minst just hur vi ser på deras så viktiga arbete. Och det arbetet är alltid viktigt, inte bara i pandemitider.
Samma sak gäller säkert många yrkesgrupper. Själv har jag länge förundrats över hur det närmast kan ses ner på städare och sophanterare. Två yrken som är oerhört viktiga för att ett samhälle ska fungera och vi, t.ex., ska kunna hindra sjukdomar att bryta ut.

Jag hoppas att vi kan ta med oss många lärdomar ur detta. Att det inte blir så att våra längtan tillbaka till "normala" liv förtränger det. Lite "mindre gott" är det kanske att vara kristen när sådana önskningar dyker upp dock... Bibeln är full av goda föresatser, löften från människan till Gud, föresatser och löften som glömts bra fort varenda gång. Alltså.... Det kan säkert sägas finnas flera "röda trådar" i Bibeln men en mycket tydlig är just det. Människan ropar till Gud i sitt elände (fast de ropen är rätt tysta nu tycker jag, i alla fall i kyrkan... det är ett annat inlägg dock), lovar bot och bättring. Gud hör och i Sin kärlek hjälper Han. Människan tackar och glömmer och börjar om. Och ropar och ber om Guds ingripande igen...
Jag hoppas att det inte blir så denna gång men vi får väl se.

Allt gott!
Eva

söndag 26 april 2020

Corona + Corona -


(Jag virkade dessa i lite frustration. Lite på skoj men också efter att jag läst i en handarbetsgrupp en kvinna gjort till sin son i lågstadieålder. Sonen SÅ frustrerad över allt han inte kunde göra fick ett virkat virus att slänga i väggarna för att få ut lite ilska.)

Visst finns det ändå både + och - i allt som sker?
Jag tänkte få "tänka högt" kring både positivt och negativt.

+  Väldigt klart plus är väl ändå det faktum att sjukvårdspersonal, hemtjänstanställda, de som arbetar inom LSS-vård och så uppmärksammas mer? Min förhoppning är att många ska hålla i de insikter vi fått när det gäller de så viktiga arbeten dessa gör, deras arbetssituation, löner m.m.

-  Att många inom t.ex. hemtjänst inte känner sig trygga med den skyddsutrustning som finns/inte finns. Oavsett om detta beror på att de borde ha men av någon anledning typ brist inte får eller om det handlar om i vilken mån förståelse finns kring när och hur utrustning ska användas är det ett klart minus när anställda inte känner sig trygga.

+  Lite med tvekan plus men ändock - att vi kanske och förhoppningsvis fått upp ögonen för de skillnader som finns i Sverige vad gäller förmåga förstå information, skydda sig hemma, arbeta hemifrån och skydda sig så (t.ex. genom att slippa kollektivtrafik). De höga dödstalen i en del invandrargrupper hoppas jag utreds oerhört noga och på alla tänkbara plan. Utreds och sedan att man försöker täppa igen hål givetvis.

+  Omtankarna människor emellan som visats. Mycket klart + för alla de som handlar åt grannar t.ex. Även till de som går in i för dem helt främmande arbetet och hjälper till när deras egna arbetsplatser fått stänga ner.

-  Allt gnällande.... Alla som nu plötsligt är virologer och smittskyddsexperter, IVA-specialister, juridiska experter som "minsann" anser det ena och andra självklart. Alla de som sprider milt sagt underliga kurer, konspirationsteorier om att politikerna skulle passa på låta äldre dö (skulle vilja se den politiker som vågar det i dagens IT-samhälle...) o.s.v. Mycket skrämmer i detta givetvis men jag undrar om inte insikten om hur lite källkritik det finns, hur gärna så många tror på enklaste (mest populistiska ofta) lösningen de ser och sprider dessa vidare skrämmer mig mest.

-  Det är väl ett minus vi redan visste om och hade kunnat räkna ut men ändå - det dåliga samvete som väcks av att se hur ojämställd världen är. Den orättvisan finns som sagt alltid men när man nu ser hur fattiga människor som har sin enda inkomst på gatorna i Asien, Afrika och andra delar av välrden stängs in och inte ens kan gå ut för att försöka få ihop de ynka slantarna.... Det syns kanske än mer i detta. Vi alla borde skämmas!

+  Ett mycket, mycket försiktigt plus. Skulle det kunna bli så att en så'n här sak väcker en del tankar i länder där inte alla har rätt till sjukvård utan att betala, där inte alla automatiskt har arbetslöshetsförsäkring, där mångas lön till stor del består av dricks? (USA ligger nära i tankarna ja... Ett rikt land som inte ens de ser till alla kan få vård för t.ex. diabetes, högt blodtryck och sådant som ändå är rätt enkelt. Men givetvis också fattigare länder om än förståelsen är större för deras brister i sådant.)

-  Nationalismen som syns lite varstans. Hur länder även inom EU stoppat leveranser av skyddsmateriel för att behålla allt själva. Jag kan vara tveksam till delar av globalisering (gillar frihandel särskilt för fattigare länder, är mer tveksam till det självklara att t.ex. kinesiska företag ska kunna köpa in sig överallt) men när sådant här händer måste vi ändå hjälpas åt. Istället drar presidenten för ett av de största givarländerna in bidrag till WHO under pågående pandemi... Jag ser gärna att det ena och andra utreds, det är inte det, men det får vi göra efteråt.

+ Generositet som visar sig lite varstans. Just nu tänker jag på den engelske gentleman som bestämde sig för att promenera 25 meter fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka i sin trädgård för att samla in pengar till brittiska sjukvården, NHS. Han hoppades på 1000 pund. Nu är insamlingen uppe i över 25 miljoner pund...
Men jag tänker också på annan generositet som visats. Kaféer som åker med fika till sjukvårdspersonal. Kvinnan som, med visst bidrag från lokal matbutik, bakar kanelbullar i mängd till personal inom vård och äldreboenden. Floristen som band x antal buketter till sjuksköterskor. Killarna som körde ut sin "truck" och rakade sjukhuspersonal bara för att de skulle få känna sig lite ompysslade. Exemplen är många.

Vad som kommer ut av allt i samband med covid-19/corona vet vi ju inte än. Mycket kommer väl att förändras åtminstone för en rätt lång tid och för många. Rädsla kommer förmodligen finnas kvar. Jag hoppas att vi inte kommer att vara mer misstänksamma mot varandra, nationellt eller internationellt, men kanske mer vaksamma. Mer vaksamma och snabbare, på lands-/politikernivå, att varna om något anas.

Jag hoppas att vi tar till vara alla + och minns hur väl vi faktiskt kunde behandla varandra i mångt och mycket. Jag hoppas också att vi inte glömmer alla - utan lär av dem, tänker efter och är beredda att omvända oss från det som blev tokigt. För om inte annat är vi skyldiga att lära oss allt vi kan av detta för att hedra alla som dött eller lidit på andra sätt.

Allt gott!
Och håll hjärtat varmt, hjärnan kall och händerna rena!
Eva

tisdag 26 november 2019

Får "jag" plats alls?



(Tanken är att bären mycket sällan är till nytta ett och ett, ett ensamt bär är inte så mycket att bry sig om. Är det Guds tanke också - att bara i flertalet finns nyttan, rikedomen, användningen?)


Nu har det varit uppehåll här igen och jag muttrar över mig själv. Och visst - jag skulle gärna ha bloggen mer ständigt igång, få mig själv till att skriva regelbundet och så, men jag fungerar inte på det viset. Den här bloggen är väl inte riktigt tänkt att fungera så heller. Visst vill jag rätt ofta "nå ut" som det heter men allra mest är den för egna funderingar, att få ner en del i skrift.

Sedan jag skrev senast har jag drabbats av vad som för mig är ren katastrof, mentalt/psykiskt sett. En förlust som för mig är så stor och faktiskt livsförändrande att jag inte tror jag kommer tillbaka. (Och det är fakta faktiskt.) Det kom dessutom som "påspädning" till en annan mycket tärande sak som pågått nu 1.5-2 år.

Mitt liv är allt annat än lätt just nu och det väcker naturligtvis många tankar, tankar om människors göranden, och våra levnadsvillkor och, besvärligaste funderingarna, om Gud.

Vem är Gud egentligen? Vilken är Guds natur, egentligen? Har jag, Eva, alls något värde för Gud?

Det sista där, om mitt värde, där är mitt svar numer ett klart nej.

Det här väcker många funderingar kring detta med "jag" naturligtvis. Är "jag" i meningen den enskilda personen, alls viktig? Nu visste jag inte att jag skulle hamna i dessa funderingar när jag köpte en bok som jag nu läser, läser i korta stycken för den sträckläsning jag brukar ägna mig åt klarar jag inte nu. Boken heter "Utan västerländska glasögon. Nya perspektiv på Bibeln" och är skriven av E. Randolph Richards och Brandon J. O'Brien (Argument förlag 2013) och jag hittade den via Bibelbutiken. Jag köpte den utifrån mitt intresse för "back to basics" när det gäller evangelierna. (Min tanke är att vi i mycket kommit alldeles för långt ifrån t.ex. bemötandet av varandra jmf med de första kristna.)

Jag kan verkligen rekommendera boken! Nu är pastorerna som skrivit båda amerikaner och har då ett lite annat utgångsläge än vi i Sverige men vi står ju inte så långt ifrån varandra i mycket ändå. Den ene av dem har varit missionär bl.a. på Sulawesi och gör många och intressanta jämförelser med den kulturen. Den andre är kyrkohistoriker. Om inte annat så väcker boken tankar om vad vi alla faktiskt kan behöva som förförståelse, hur vi skulle förstå så mycket mer av Bibelns berättelser om vi kunde lite mer om kulturen som rådde där och då historierna utspelade sig.

Boken kommer då in också på detta med "jag" - hur ffa vi i västerlandet är så jag-fixerade, så uppväxta med/uppfostrade till att i första hand tänka i jag-termer. Bl.a. berättar de att Jeremia kapitel 29 vers 11 "Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren, välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp." ofta ges till studenter i USA som ett löfte - Nu går du ut i livet på egna ben men oroa dig inte för Gud kommer se till allt går bra!

Men handlar den texten om enskild person? Nej, inte i oginal för där talas till Israel som folk när de står inför fångenskap och slaveri (bortförandet från Jerusalem). Att skriva den så, som ett löfte till enskild person... Jag tänker det kan ge oerhört mycket ångest om inte allt går bra i livet!

Och det är väl där någonstans jag står idag, även om den versen aldrig getts till mig på samma sätt. (Men jag kan ju säga att Rom. 8:28, som lyder ungefär citerad ur minnet: För den som älskar Gud går allt väl. kan ge ack så jobbiga funderingar...)

I Jeremia talar Gud till Israel/judarna som folk. De ska föras bort, många kommer att dö eller lida på andra sätt men Israel, folkstammen, kommer att överleva och komma tillbaka till Jerusalem. Det går egentligen inte att göra om detta till att gälla enskild person.

Är det då alltid så med Gud blir min fundering. Bryr Han sig någonsin om oss som enskilda personer eller är vi bra bara "i flock" eller som bären på klasen?

Idag är det där mina tankar landar.

Mina tankar kan gå så långt som att det där med att leta efter det enstaka fåret har mer att göra med att vilja kunna räkna in 100 får istället för 99, att det snarare är en fråga om rikedom än omtanke om det enskilda fåret.

Det går så långt som att när jag tänker på hur jag faktiskt känt Gud använt mig (särskilt vid en händelse så sent som för ett år sedan) då var jag "nyttig budbärare" för det och se'n spelar jag ingen roll.

Kanske är det så det ska vara? Vi ska lyda Gud, det är jag helt med på, men innebär det då också att vi ska acceptera att Han tillåter våra liv att gå i kras när vi visat oss villiga att lyda? Jag gissar så.

Nu kan jag nästan höra alla "Men Gud ÄLSKAR dig visst!", "Du får din belöning i himmelen!", "Allt ordnar sig alltid!" och det, för mig, värsta - "Vi lever i en fallen värld! Det är människors göranden bara, inte Guds! Han vill inte detta!".

Nu vet ni för lite om mitt liv då men jag kan säga att det är då väldigt mycket som Gud inte sägs vilja med som Han ändå tillåter... Visst är det människors göranden i mycket, även kristna människors, men jag lever idag med tankar om att Gud gläntat på dörren när jag bultat men ständigt, igen och igen och igen, slår igen den i ansiktet på mig.

Tron har jag givetvis kvar, frågan är väl snarare om jag helt missförstått Gud och Hans natur.

Är detta hädiska tankar? Skrämmer jag kanske någon som läst ända hit? Möjligt, men då får det vara så. För mig är det djupt andliga funderingar, mycket, närmast oerhört, viktiga funderingar. Jag har inga svar. Jag vet inte var jag ska hitta ens delsvar för Gud är tyst.

Oavsett vad ni anser om mina tankar - jag tror att de bottnar i något vi skulle behöva tala mer om, vår jag-centrering även i många kristna sammanhang, för jag undrar om det inte är därifrån funderingarna kommer; ur att vi, kanske i huvudsak i västerländska samhällen, ser/sett för mycket till känslor och jaget och för lite till Gud och gudsbilden som den presenteras i Bibeln.

Får "jag" plats alls eller behöver jag arbeta mer med mig själv för att komma bort från mig och mitt helt? Aldrig bry mig om mig själv för jag är så oviktig i "det stora hela"? Jag är inte säker på att jag klarar det. Var står jag då i förhållande till Gud?

Allt gott!
Eva

fredag 27 september 2019

Svensk hederskultur - visst finns den.


(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)


Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...

Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?

Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.

Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.

Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...

Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?

Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.

Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".

Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.

Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.

Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?

Bara en tanke.

Allt gott!
Eva


tisdag 17 september 2019

Guds helighet - rättvisa


(Tanke? Ingen särskilt djup eller så. Dock - den uppmärksamme ser ett kors och jag kan då och då fascineras över sådana små påminnelser som naturen kan ge. Lite med en glimt kanske.)


Ja det här blir lite en fortsättning på det om hur vi förmänskligar och därmed förminskar Gud. (Är det något jag kan känna verkligen är "helgerån" så är det nog det.) Det finns ju väldigt mycket att säga om det tänker jag. Det är något jag ofta funderar kring, kanske än mer nu ett tag då jag varit lite oense med Gud om en del. Vad är mina egoistiska tankar och hur hanterar jag Guds vilja? Den där som jag dagligen ber ska ske... Hur äkta är den bönen för mig egentligen? Låter jag Gud vara Gud? Låter vi Gud vara Gud?

De frågorna dyker väl oftast upp i samband med diskussioner om synd, förlåtelse och det där med om alla kommer till himlen. (Jag tänker väl kring evigheten mer - en ny jord under nya himlar, men "himlen" är kanske det uttryck som används så jag gör det mest här.)

Många hävdar i sådana diskussioner att alla säkert kommer till himlen för Gud är ju rättvis och vill att alla ska komma till Honom. Vid det uttalandet, som är mycket vanligt, brukar jag få någon sorts konstig hicka... Ja - Gud är rättvis! Ja - Gud vill att alla ska komma till Honom! Men - då måste vi kanske diskutera vad rättvisa faktiskt är.

Gud är rättvis, så är det, men rättvisa innebär ju faktiskt inte att alla får allt oavsett vad de gör. Gud har, genom Jesus, gett alla människor chansen att komma till Honom, det är rättvist men skulle det verkligen vara rättvist att den som avvisat Gud i detta livet behandlas på samma sätt som den som varit Gud trofast? Väldigt få människor skulle tycka att liknande vore rättvist i världsliga sammanhang.

"Men Gud är ju större! Gud är så mycket mer än vi kan förstå!"
Ja så är det givetvis men de där orden blir lite lustiga nästan. Man hävdar sådant men vill samtidigt inte acceptera annat, som det att Gud är helt rättvis och därmed "lönar" människor i enlighet med den rättvisan.

"Med Gud är bara kärlek! Han kan inte utelämna någon för Han älskar oss alla!"
Det är, i stort, också sant. Man missar dock en del där, särskilt när man talar om att Gud skulle vara "bara kärlek". Vad är då kärlek? Är det verkligen att aldrig säga nej? Så verkar många resonera idag, i alla fall så länge de själva inte känner behov av att säga nej, men är det så?

Just när det gäller det med att Gud med någon sorts automatik skulle släppa in alla i himlen/evigheten har jag ibland känt mig smått elak men andå frågat vad personen som hävdar det tänker om Hitler? Stalin? PolPot? Pedofiler? Våldtäktsmän? De som rånar äldre? Protesterna brukar bli ganska högljudda och jag har blivit kallad både det ena och andra...

Men varför skulle då Guds "rättvisa" inte gälla dem?
"Jo för DE har ju gjort så förfärliga saker!Vi har inte mördat någon eller så! Vi andra/vanliga är ju bra nog, vi gör vad vi kan för att leva goda liv! "

(Där har jag några gånger undrat om personen är alldeles säker på att aldrig på minsta sätt deltagit i mobbning t.ex. Mobbning dödar oftast inte fysiskt men kan väldigt ofta göra så om man ser till det psykiska. Då blir jag kallad saker igen...)

Nu är vi då inne på synd och det ska man ju egentligen inte tala om för då blir människor så nedslagna men.... Gud talar om synd. Bibeln återkommer ständigt till synd. Den som väl är svårast att själv avhjälpa är synden att vi människor vänt oss ifrån Gud. Varför skulle då de som helt medvetet vänder sig ifrån Gud, avfärdar Honom och inte vill tro (som det står i Bibeln någonstans, om vilja till tro, vilja att följa den kallelse Gud ger) tas emot på samma sätt som de som säger ja till Gud och försöker följa i Jesu spår? Vad vore det för rättvisa?

Gud är rättvis.
Gud är så rättvis att Han ger alla chansen att följa Honom.
Gud är också kärlek.
Gud är så kärleksfull att Han inte tvingar någon (ja ja - jag tänker också på t.ex. Jona...). Varför skulle Han då tvinga med någon som avvisar Honom in i himlen/evigheten?
Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på!
OM jag själv en dag står inför Gud i evigheten, på en ny jord under nya himlar, kanske t.o.m. jag förstår.

Allt gott!
Eva