tisdag 1 augusti 2017

Hemlöshet i annan form...




... än det vi kanske vanligast menar med ordet- det snurrar en hel del i mina tankar just nu.

Jag läser just nu Tomas Sjödins bok "Den som hittar sin plats tar ingen annans" som väl i grunden kan sägas handla om en resa i aposteln Tomas (han som, rätt felaktigt tänker jag, ofta kallas tvivlaren)fotspår, fysiska o givetvis andliga. 

Nu har jag rätt många sidor kvar att läsa men jag fastnade så för något i mitten att det måste skrivas om här. Något som verkligen "talar till mig" (vilket den som läst förra inlägget kanske förstår allra bäst då).

Tomas citerar/sammanfattar där lite av det han antecknat vid ett föredrag av Göran Rosenberg. G.Rs föredrag handlade om jag förstår rätt om hem o hemlöshet i flyktingströmmarnas tid o han i sin tur citerar österrikiske författaren Jean Améry, överlevande från Auschwitz. Det handlar då om det tyska ordet "heimat" som ju användes flitigt i den tyska krigspropagandan men som ju egentligen står för så mycket mer än det svenska "hembygd" ofta gör. Det står för inte bara den fysiska platsen utan också en psykisk/andlig. 

Jag får citera några rader direkt ur boken:
"Jag uppfattar Rosenbergs sammanfattning av hemlösheten hos Améry ungefär så här: Att vara hemlös är att sakna fast mark under fötterna. Det är att sakna en plats där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket, och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är och vad man gör."

Särskilt sista meningen har jag läst x antal gånger för den är så oerhört viktig. Den sammanfattar det jag ser som det absolut viktigaste för en människas liv.

Det sammanfattar också väldigt väl vad jag vill se i en kristen församling, men tyvärr ser det långt ifrån alltid ut så. Tyvärr faller ju även kristna in i den bedömning o "statusstege" som samhället i stort använder för att kategorisera människor. Inte alls alla givetvis men fullt tillräckligt många ser den med utbildning, stabil ekonomi, familj o.s.v. som lite "bättre"/intressantare/mer värd att lyssna på t.ex. Andra kan ofta få nog så mycket goda ord när de ställer upp o ordnar praktiska saker men sällan eller aldrig lyssnas till om de kommer med egna funderingar i diskussioner.

Hårda ord? Kanske det men just för att jag så gärna vill se annat särskilt i kristna kretsar (andra sammanhang är dock alls inte glömda...) så känner jag att det behöver skrivas här o kanske diskuteras både här o där. O tro för allt i världen inte att jag undantar mig själv från misstankar om att bete mig fel i sådant här! Ingen av oss är felfri.

Den där sista meningen, o kanske särskilt andra halvan, är så stark! Läs igen: "Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är o vad man gör." 

Jag har i några s.k. vänrelationer känt att jag egentligen bara betytt något när jag kunnat "göra nytta" för den andra personen eller det andra sammanhanget. Mina tankar, vad jag vill, hur jag mår o.s.v. har varit egalt bara jag kunnat ställa upp o göra det eller det eller det. Jag har känt mig som någon "nyttopryl" som man plockar ur skåpet vid behov o efter utfört arbete ställer in igen tills nytt behov uppstår. Jag kan ju avslöja att de "vänner" jag uppfattat/märkt handla så inte längre finns i min telefonlista...

Nu ska då ingen, särskilt då den som inte är så hemma i kristna kretsar, tro att det är så folk behandlar varandra i församlingar allmänt. Alls inte! Men det finns där o bland en del i rätt hög grad o därför måste det faktiskt diskuteras. Nu tänker jag att det här är viktigt var som men än mer "vakenhet" för sådant kräver jag faktiskt i kristenheten. Vi har alla olika gåvor, olika utbildning o sociala förutsättningar men jag vågar säga att alla, oavsett sådant, är lika viktiga. Visst - en viss utbildning ger dig många gånger större kunskaper men säger inte automatiskt att du vet o förstår allt, det kan vara ack så givande att höra även den outbildades tankar. (Måste berätta att en av de mest bibelbelästa som kom med de skarpaste frågorna o tankarna jag känt var helt outbildad o dessutom f.d. missbrukare. Den personen var verkligen en väckarklocka för många. Tyvärr inte i livet längre.)

Jag tror att det i alla församlingar talas om att man vill vara en välkomnande plats för alla (i alla fall i alla församlingar jag känner lite) men jag tror att det där måste diskuteras djupare. Jag tvivlar inte en sekund på att man verkligen menar vad man säger - men vad betyder det egentligen? Hur agerar vi egentligen i realiteten? Lever vi verkligen de där orden om att vara välkomnande för alla på samma sätt.

Är vi ett sammanhang där alla betyder något oavsett vem man är o vad man gör?
Tyvärr är mitt svar inte ett obetingat "ja" i alla lägen.

Allt gott!
Eva

lördag 15 juli 2017

Konsekvenser o ansvar



Det har ju varit en hel del tal om 40 år den senaste tiden o det väcker tankar här. Jag är då gärna med o gratulerar kronprinsessan Viktoria som verkar vara en mycket trevlig kvinna o dessutom vad jag förstår är synnerligen kompetent i sitt arbete, men här är väl funderingarna mest kring eget ändå.

Bilden ovan är tagen den 10 juli 1977, andra dagen av min (o mångas) konfirmation. (Jo, vi hade 2 dagars.) Prästen är underbare Eilertz Fryland (tyvärr död inte så många år efter, alldeles för tidigt) som förutom att vara präst också var rektor på scoutförbundets folkhögskola på Kjesäter. Där hade jag ock 47 andra "ungar" 14-16 år gamla tillbringat 4 sommarveckor som den helgen avslutades med konfirmation i scoutdress, även för oss som inte var scouter faktiskt.. (Min familj vimlar dock av sådana o jag hade varit.) Vi hade ägnat förmiddagarna åt läsning o eftermiddagarna åt ridning (Eilertz var också högutbildad ridlärare, mycket duktig ryttare), keramik, porslinsmålning, små filminspelningar, teater m.m. Ägnat kvällar åt lägereldar, filmer, dans o givetvis en del busande o rymmande ur rum där ledare förutsatte att vi skulle stannat för natten.

Den där 14-åriga tjejen på bilden hade väl trivts som allra bäst med böckerna o med hästarna kanske men det allra viktigaste för henne var ändå att hon hade fått uppleva 4 hela veckor där hon faktiskt känt sig som "en i gänget".

Mina tankar i nutid handlar mycket om att jag inte riktigt vet om jag ska vara tacksam eller ej för att hon inte visste vad som väntade - vare sig hur skolsituationen skulle fullkomligt explodera den hösten eller hur livet skulle se ut 40 år senare. (Hon var väldigt mycket "tonårig" den tösen så hur sådan framtidsinformation hanterats vete 17...)

Nu kommer jag att bli klart mer privat än jag kanske egentligen tänker mig jag ska vara här, men det finns ett syfte som jag tänker faktiskt är värt det.

Det syns ju inte på fotot men det där är en tjej som verkligen fasar för att åka hem. Hon fasar för att åter försöka slippa möta klass"kamrater" ute på gatorna eller i tunnelbanan o hon börjar redan bli lite nervös för hur det ska bli när skolan börjar igen.

Hon (förlåt jag inte hela vägen skriver "jag" men det blir enklare så här) har varit mer eller mindre utsatt de 7 år som hunnit gå. Varför är det nog ingen som riktigt vet men en förklaring är att hon började skolan nära på mitt i en besvärlig skilsmässa o var rätt skör. Det var i o för sig en helt nödvändig skilsmässa från en biologisk (mor senare omgift o vi adopterade) far som från att hon var c:a 3 år gjort helt klart att hon var väldigt lite värd. De blivande klass"kamraterna" upptäckte redan på skolmognadsprovet under våren före skolstart att det här var en tjej som det gick lätt att få att gråta o sådant är många barn inte främmande för att utnyttja.

Jag ska bara ge ett exempel från just den tiden när fotot är taget: i halva åk 6 (hon kom inflyttande) o större delen av åk 7 hade jag faktiskt en "bästis". Eller hur det nu var... Flera av de andra tjejerna i klassen kunde, mitt framför mig, komma fram o fråga den tjejen varför hon var med mig? Var hon dum eller? O blev vi ens lite oeniga om något så var hon, den s.k. bästisen, snar med att tala om att hon umgicks med mig för att de andra tjejerna i klassen redan hade bästisar...

Mobbningen bestod mycket sällan av slag o sparkar även om det förekom. Det var i huvudsak tjejerna som höll på (även om killarna gärna hängde med) o då handlar det ju oftare om mer av ord, skitsnack bakom ryggen eller riktade rakt emot en. Att bli hälsad på, ombedd göra sällskap vid lunch eller så hade hon för länge sedan slutat att ens drömma om. Skulle det göras grupparbeten o läraren delade in oss var det regel att de andra 2-3 samlades hemma hos någon o gjorde arbetet utan att säga något.

Hon hade önskningar o drömmar om att studera, den där tösen. Hon ville "bli något". Men den där hösten i 8:an.... Efter att det blev tvunget till skolbyte o p.g.a. stor frånvaro den hösten blev det till att gå om en klass. Vid den tiden var dessutom nerver så spända att koncentration på pluggande inte var att tänka på. Så blev det som det blev - när det dessutom stod klart att det inte gick att få gå i ett gymnasium långt bort från där gamla klass"kamrater" kunde tänkas hamna gav hon upp.

(Nu kan jag övergå i jag-form.)

Vad vill jag då med det här som nu blir rätt långt (men så måste det bli)? Jo framför allt vill jag skriva om mobbning o dess konsekvenser för att kanske, kanske få någon enda att tänka till. Mest tänker jag på de som på ett eller annat sätt kommer i yrkesmässig kontakt med barn o unga. Hur väl jag än vet att många har en pressad arbetssituation så bara måste ni göra allt ni kan om ni ens misstänker mobbning! Det är inte bara livet i skolan för det barnet ni kan påverka åt ett eller annat håll utan det är faktiskt hela livet.

Naturligtvis har även föräldrar ett stort ansvar, både föräldrar till mobbade barn men kanske ffa föräldrar som misstänker att deras egna barn mobbar. När det gäller föräldrar till mobbade barn vet jag att många är förtvivlade o inte vet vad de ska ta sig till. (Gå o prata med lärare o be dem ta tag i saken? Kan ofta vara det absolut dummaste om inte läraren är klok nog att mycket väl maskera så den mobbade inte kan misstänkas för skvallrande. OM den misstanken eller ens ett uns av den kommer blir det bara värre. Kan jag säga av egen erfarenhet...)

Eget ansvar då? Det där med att lägga bakom sig o gå vidare? (Väldigt bra ursäkt för vuxna att inget göra o för mobbare att urskulda sig med det...) Jodå, givetvis har t.ex. jag ett eget ansvar. Vad gäller utbildning har jag faktiskt försökt. Jag läste in en del av gymnasiet på KomVux men då var jag tvungen ta studielån fullt ut för att inte ha gått gymnasium gjorde inte att man va berättigad till bidrag. Att ha 4-6 terminers studielån före universitet insåg jag inte skulle fungera så jag gjorde inte klart det.

Nu är varken mobbningen i skolan eller min biologiske fars behandling något jag går o funderar över dagligen givetvis. Det är inte ens särskilt ofta det kommer i tankarna (jo, mobbningen kanske, när jag ser barn vid skolan nära som utsätts) men det präglar mig naturligtvis. Har du i så pass många år fått veta att du är mindre värd så hamnar det till slut "i ryggmärgen" o är inget du bara skakar av dig, inte ens om du förnuftsmässigt kan tänka annorlunda. Tilliten till andra skadas när vuxna inte ser och/eller inte skyddar. Förmågan till kärlek skadas när du alltför mycket har mött motsatsen.

Så, nu ska jag avsluta!
Vad jag vill med detta är alltså att peka på att arbete mot mobbning nog är det viktigaste förskolepersonal, lärare, fritidspedagoger, föreningsledare o andra som arbetar med barn o unga kan ägna sig åt. Naturligtvis också föräldrar men också andra vuxna, vi som kanske kan göra någon liten skillnad bara genom att reagera om vi ser något som inte stämmer. (Ibland är det extra praktiskt att ha hund - jag vet alldeles säkert jag stoppat flera elakheter genom att bara visa att jag hört när hunden blivit stående o nosat, ibland efter godis jag "råkat" tappa, vid skolan nära t.ex.) Jag förstår ju att egna erfarenheter påverkar hur jag reagerar när jag misstänker något o funderar ibland om jag rent av är överkänslig, men hellre kolla en gång för mycket än en gång för lite.

(Mina erfarenheter gör också att jag kan bli rejält arg på dem inom politik som vill ta bort det fria skolvalet. Att byta skola i tid kan vara det som räddar till ett vettigt o mer normalt liv för en mobbad.)

Jag skulle så önska att ingen mer tjej eller kille behöver känna den oro för att återvända hem o till skolan som den där tjejen på bilden kände!

Allt gott!
Eva

torsdag 29 juni 2017

Tro och/eller veta.




Jag fick nyligen glädjen att läsa en predikan som hölls av en församlingsbroder under midsommarhelgen, Johannes Döparens helg o den väckte tankar om detta med tro, vetande, tillit o liknande.

I samhället "i stort"/det sekulära samhället anses det ju oerhört viktigt att sätta gränser mellan tro o vetande o jag tänker inte försöka riva ner dem (även om det ibland kanske skulle behövas) utan mina tankar kretsar kring eventuella skillnader mellan tro o veta inom den kristna tron.

Nu hör jag då visserligen till dem som kan säga "en tro gränsande till visshet" o som också är synnerligen intresserad av apologetik (försvaret av den kristna tron) o därmed tänker att det finns saker som vi, rent intellektuellt, kan komma fram till vi faktiskt kan veta för alternativet är fullkomligt tokigt. Men ändå alltså...

Utan tvivel är man inte riktigt klok sägs det ibland även i kristna kretsar o jag kan ha viss respekt för det men det var också sådant som dök upp i hjärnan här när jag läste den predikan jag nämnde (som i stort handlade om hur vi alldeles säkert kan lita på Guds löften) o där väcktes tankarna om vi kanske ska dela lite på "tro" o "veta" även i kristen tro.

Jag får ta mig själv som exempel.

Jag har periodvis under livet haft väldigt svårt att tro. Dalar, ökenvandringar, stormar upp i orkanstyrka o annat har fått mig att tvivla o närmast vilja försöka frånsäga mig tron. Länge, länge o i många samtal med präster o andra berättade jag att min helt ärliga tanke om ordet "Du ska älska din nästa som dig själv" konstaterade att mina "nästor" ska vara attans glada att jag INTE gör det utan finner det mycket enklare älska dem. Älska mig själv o, ffa, våga tro att Gud skulle älska en sådan som jag "fanns inte på kartan". (O det förstår jag långt ifrån alltid nu heller...) Hur Gud i sin helighet ens kunde bry sig om mig när jag själv på sin höjd stod/står ut med mig - det kunde jag bara inte tro.

Men...

Jag skrev för några år sedan här om att jag aldrig kan svara på fråga typ "När blev du frälst?" eftersom jag tänker mig mer eller mindre född troende. Jag som har kunnat driva lärare o andra till förtvivlans gräns med min envishet i att fråga "Varför det?" om allt o intet har bara svalt o accepterat när jag fått berättat om Jesus. (O tro mig - mitt varför-frågande började så snart jag kunde uttala ordet, om inte än tidigare...)

(Det i sig borde kunna räknas som bevis för Gud existens faktiskt...)

Levt som troende har jag alls inte alltid gjort, långt därifrån, men jag har alltid kommit tillbaka. Så jag tänker att någonstans har jag ändå alltid vetat.

Min tanke är nu så att i det s.k. dagens samhälle ska så mycket baseras på känsla att om vi inte känner tron tillräckligt så blir vi förtvivlade o tror att allt är bort, förgäves o omintetgjort. Då tänker jag att vi kanske ibland skulle försöka vända oss till vetandet istället. Kristen tro eller överhuvud tro på en levande Gud kommer aldrig att kunna bevisas strikt vetenskapligt förmodligen men som kristen kan du ändå veta även om du inte alltid känner. Jag tänker då t.ex. på det jag kallar "ökenvandring" o som jag gått igenom flera av - alltså när det känns som om Gud är så oerhört långt borta att man aldrig kommer att få kontakt igen. När tystnaden från Gud känns så total att övertygelsen om att Han inte alls bryr sig om just dig (trots löften) är så stor att du aldrig kan tro igen - det är då vi kan behöva gå till vetandet.

Lika lite som jag är ensam om att vandra i öknar där Gud känns borta, lika lite ensam är jag om att efter att ha kommit ut ur den öknen o åter kunnat ta till mig av det livgivande vattnet (Guds ord alltså) kunna se tillbaka o se att Gud faktiskt trots allt varit med. Det är bara jag som så "snöat in" i min egen bedrövelse att jag inte haft förmåga att se det.

Idag vet jag att det är så o kan, åtminstone försöka, ha det i minnet när jag tvivlar o just "känner" mindre i tro. Jag vågar säga att jag vet att Gud är där, även när jag inte riktigt orkar tro. Det är en tröst som jag så skulle önska att fler kunde leva i, att ibland tänka lite av en delning mellan tro o veta på det sättet. Att ha tillit (syskonord till tro) till Gud o veta Han finns där helt "enkelt".

Allt gott!
Eva

lördag 24 juni 2017

Vi behöver Johannes!



I kyrkoåret är midsommarhelgen/midsommarsöndagen Johannes Döparens. Ni vet han som levde i ökentrakter, klädd i kamelhår o mest överlevandes på honung o annat han kunde finna. Han som det talats om redan av gamla profeter som den som skulle komma före o bereda väg för Guds utsände. Han som när Jesus bad honom om att få bli döpt sa att han inte ens var värdig att knyta upp hans (Jesus') sandalremmar.

Men det var också Johannes som blev fängslad o sedemera halshuggen för att han vågade tala ut sanningar, även när de vände sig rakt mot maktens män o kvinnor.

Det var Johannes som "dundrade" om behovet av omvändelse/att vända åter till Gud o Guds ord o som kallade folk för huggormsyngel m.m.

Vi behöver "johannesar" i svensk kristenhet idag!

Vi behöver människor som vågar (för det ger inte alltid pluspoäng precis...) säga saker som "Så här står det! Det här gäller faktiskt om du ska kalla dig kristen!" för det finns sådant som inte går att vare sig gå förbi eller göra om efter egen vilja.

Om jag lite tar upp tråden från förra inlägget om den stora oförståelse för o kunskap om kristen tro som jag skrev om i förra inlägget så kommer vi på rätt spår kanske. Många tänker idag att det i princip räcker med att "gilla Jesus" för att faktiskt vara kristen. Tycker man att Jesus har rätt i sitt tal om att älska alla (fast man kanske lyssnar lite sämre på talet om "även dina fiender" rätt ofta då) o att han rent allmänt var en fin man så räcker det för att vara kristen.

Men riktigt så enkelt är det väl ändå inte?

Paulus, den som väl ska kallas den store teologen i Nya Testamentet med alla de brev av hans hand vi har kvar, säger mer än en gång att tron på Jesus som Gud/Guds Son, på Jesu offerdöd för vår försoning med Gud, Jesus som uppstånden (faktiskt fysiskt uppstånden) är närmast ett minimikrav för att vara kristen. Paulus är också rätt tuff när det gäller omvändelse, att vända sig mot Gud o leva efter Hans vilja, förmedlad genom Jesus.

Men Jesus är också rätt tuff i sina krav! Lite konstigt uttryck kanske men fler än många talar ju mer än gärna om Jesu kärlek, Guds kärlek. Det är bra men det verkar vara rätt sällan eller i alla fall betydligt färre som har läst o insett att Jesus kräver samma kärlek av oss. Till Gud men också mellan varandra. (Dessutom verkar många, alltför många kan jag tycka, tänka att kärlek alltid innebär att tillåta en annan precis vad som helst. Det säger vare sig Jesus eller någon annan i Bibeln. Men det har jag skrivit om förut o kommer förmodligen att återkomma till, för det är en teologi som verkligen "stör" mig för den förminskar Guds omsorg om oss.)

För en tid sedan skapade både någon insändare o en intervju i Kyrkans Tidning viss debatt. Bl.a. det faktum att ca 25% av SvKs (Svenska Kyrkans) präster inte tror på Jesu faktiska uppståndelse o att en präst i intervju sa att det väl inte spelar roll om Jesus ruttnade bort i en grav eller uppstod. Jag fick läsa flera gånger.... Självklart spelar det roll! OM Jesus inte uppstod så som Petrus, Paulus, alla evangelisterna o andra av de som tecknat ner texterna vi har i Nya Testamentet påstod så innebär det ju att de ljuger. Eller då möjligen var synnerligen påverkade av någon dåtida drog som förvillade deras sinnen under åtskilliga år... Och OM de ljög för att likt nutida "selfie-narkomaner" skaffa sig tillräckligt många "gilla" o följare - då kan vi ju inte tro på något alls som är skrivet i Bibeln. Eller?

Jag läser just nu Göran Skyttes bok "Förvandlingen" (rekommenderas varmt!) o igår ett avsnitt där han o Wilfrid Stinisen (karmelimunk i Norraby kloster o samtalsvän med G.S.) o förf. diskuterar berättelsen om hur Jesus gick på vattnet. Göran erkänner för sin vän att det ju är lite svårt att tro på o får väl frågan ungefär: Men du tror på uppståndelsen? Jodå! blir svaret.

Jag log glatt o brett där jag satt i sängen o läste!

Hur många har jag inte hört protestera mot den där vattenpromenaden Jesus företog o sagt saker som "Det kan man ju inte!"? Nej, "man" kan inte men nu är det Gud vi talar om! Protesterna/ifrågasättandet har faktiskt kommit även från präster som sagt något typ "Men man MÅSTE inte tro på precis ALLT". Nehej.... Hur väljer vi då vad vi tror på? Kan man som prästen som väljer att tro att Jesus ruttnade i en grav (för uppstå går ju inte ju!) välja ut att inte tro på det men säga sig tro på tillräckligt mycket annat för att ändå kalla sig kristen o t.o.m. bli prästvigd? Jag skulle svara nej.

Jag ska dra iväg lagom men vad jag alltså skulle vilja ha är dels en rejäl o ärlig debatt om vad det faktiskt kräver att vara kristen. Vad kan sägas vara grundkriterium för en kristen tro? Kan vi verkligen välja o vraka lite hur vi vill o ändå kalla oss kristna? Kan vi välja att inte tro på visst men på annat utan att kalla t.ex. Petrus o Paulus för lögnare? O OM vi antyder de ljuger - vad tänker vi då om resten?

Debatten finns o försiggår lite här o där, det är jag givetvis medveten om, men nog önskar jag ibland (rätt ofta) en nutida Johannes som inom SvK kunde stå upp o dundra lite.

Allt gott!
Eva

måndag 19 juni 2017

"Tro får du göra i kyrkan!"




Det uttalandet eller liknande om att begränsa tron till något man ägnar sig åt i kyrkan (eller synagogan, moskén, templet) tycker jag hörs o syns än mer i debatt numer o jag har funderat en del på varför.

Jag kan inte påstå att jag är direkt förvånad i o för sig men anledningar är alltid roliga att försöka lista ut. Om inte annat så för att många bekanta från andra länder blir oerhört förvånade när de upptäcker hur "folk i gemen" här i Sverige tänker om tro. I många länder i olika delar av världen är det ju snarast brist på tro som väcker förvåning, oavsett om man antas ha en kristen tro eller annan.

Varför är Sverige närmast lite unikt i misstron mot tro o den djupa okunskapen om vad tro innebär? För jag vågar säga att det är mycket okunskap det handlar om.

Ett svar, förmodligen det viktigaste, har jag fått genom min nyfikenhet på hur debatterna kring Svenska Kyrkan sett ut, i kyrkan men också i Riksdag, media m.m. En del visste jag väl om de debatterna men jag fick också nyligen tipset att läsa "Statskyrkodebatten" (Carl Arvid Hessler). Den är utgiven redan 1964 men jag var ute efter just bakgrunden till den debatt vi har idag så det passade perfekt det.

Mycket i boken blir jag förvånad över att jag känner så väldigt väl igen från debatten idag! Det går inte att komma ifrån att ffa Socialdemokraterna har kämpat, stridit o debatterat för det som för ca 100 år sedan (smått skämtsamt men det ligger mycket allvar bakom) kallades för "Kungliga Salighetsverket". Man ville, rakt uttalat av rätt många, mer eller mindre avkristna kyrkan o göra den till ett statligt verk bland andra. Gå från "Helig, helig, helig" till "trevlig, trevlig, trevlig" som någon så träffande beskrivit det.

I detta kom också fram fler o fler tankar om att tro var något människor skulle få kunna ägna sig åt i kyrkan om söndagarna - alla andra dagar skulle det tänkas "rationellt o klart" för att inte på något sätt störa samhällslivet, den "heliga" produktionen o det politiker bestämt. De tankarna har det arbetats hårt för o resultatet av det är vad vi ser idag.

Idag har vi ett samhälle där "vanligt folk" har kommit så långt ifrån att förstå vad (t.ex.) kristen tro är så det är rent skrämmande. O farligt skulle jag vilja påstå.

Skrämmande för att många inte förstår hur tro egentligen fungerar. Nu finns det väl fortfarande de man skulle kunna kalla "söndagskristna" men vi är också väldigt många som lever i o med vår tro 24-7-52.

Som kristen kan du helt enkelt inte bara klä dig i tron på väg till kyrkan på söndagen o sedan lägga av dig den när du går ut genom kyrkporten. Kristen tro, kristet liv påverkar hela ditt liv. Som kristen tar du beslut efter "WWJD" (What Would Jesus Do). O jag förutsätter liknande för t.ex. judar, muslimer, buddister.

Det är väldigt svårt att få respekt för det o slippa bli kallad fullkomligt tokig...

Att jag tror denna brist på förståelse för troende är farlig för samhället beror på våra invandrare o integrationen. Försök att tänka dig själv om du kommer till ett land som närmast föraktar t.ex. att du som kvinna bär slöja. Ett land där många bara ser det som att du är förtryckt av män o inte alls ser det religiösa som ligger bakom. Missförstå inte nu - jag håller inte med om påbud gällande slöja men jag kan ändå förstå. Oavsett om du har valt slöjan själv eller om du känner dig mer eller mindre tvingad bära den så är det tron på Gud som är grunden. Antingen är det du själv som tror att Gud vill ha det så eller så är det de män/den omgivning som får dig till slöjbärande som tror så. O Gud går man inte emot!

Naturligtvis vill jag att även vi troende kristna ska kunna mötas med mer respekt för vår tro men vi behöver en större förståelse för tro också för andras skull. Vi skulle behöva gå helt emot det politiker arbetat för så länge o börja förstå att tro inte är något du bara tar till när du känner för det - tro genomsyrar hela livet.

Allt gott!
Eva
som nu ska försöka få ner funderingar här lite oftare. "Hårddisken" i huvudet behöver allt rensas ibland...

fredag 17 februari 2017

Ensamstående och kristen

Aningens missvisande rubrik kanske för mycket av det jag kommer att skriva om förekommer också i rent "värdsliga" sammanhang. Missvisande blir det också om ni kopplar det skrivna till sammanhang jag är i idag; erfarenheterna är inte bara mina o inte bara från kyrka.

Jag blev påmind om en diskussion jag var med i för ett antal år sedan. En mycket blandad grupp av människor där den enda samhörigheten var att vi alla var ensamstående (det var dock inte därför vi samlats). Nu dök minnena upp när det nyss var "Äktenskapets dag" i kyrkan o direkt efter "Alla hjärtans dag".

Diskussionen/erfarenhetsutbytet i den här gruppen kom att handla om synen på oss ensamstående, både "bland allmänheten" o i kyrkan o det vi var väldigt överens om var att man kan känna sig såväl illa sedd/tilltufsad/mindre värd som väldigt full i skratt.

Utanför kyrkan kan det ibland bli illa nog hur man ses o behandlas, såväl av enskilda som t.ex. vid resor/hotellvistelser, men om normen även där ofta är tvåsamhet/familj så är den normen än starkare i kyrkan. Helt förståeligt med tanke på "föröka er o uppfyll jorden" men inte desto mindre sårande ibland. Jag minns väl en av personerna i gruppen som sa ungefär "Om man känner sig misslyckad ibland till vardags så är det inget mot vad man kan göra i kyrkan.".

Nu är jag inte säker på att jag kommer ihåg hela listan av typer som vi faktiskt gjorde upp men jag ska försöka beskriva hur vi tänkte o kanske ge en liten ledtråd till vad som kunde behöva tas upp för att även vi utan familj ska bli o känna oss helt accepterade.

Vi kan börja med De överseende.

De skulle också kunna kallas "Tycker synd om:arna".
De personerna kan verkligen få en att känna sig totalt misslyckad! De finns i kristna kretsar likaväl (o kanske än mer) som utanför. Det är de som undviker att tala om egen familj o kan titta oroligt efter ens reaktion om de råkar försäga sig o göra just det t.ex. inför storhelger, semestrar eller liknande. De kan t.o.m. undvika att tala om vad de gjort en helg för att inte "såra". Vad de inte inser är att just det beteendet, att på något sätt bli just tyckt synd om, ofta sårar än mer.

Lite i samma kategori finns De smått nedvärderande.
Den kategorin är helt klart mest förekommande i kristna kretsar. Det finns de, rätt få men nog finns det fullt tillräckligt av dem, som verkar ifrågasätta om man verkligen kan vara "riktig kristen" om man inte lever i tvåsamhet åtminstone. Jo, nunnor o munkar givetvis men om man inte tagit det steget? Få av dessa skulle säga det rakt ut men de avslöjas med att mer än gärna ta upp äktenskapets välsignelse o gärna då också att "det aldrig är för sent" (även om barn skulle vara det). Det är ofta lite av att en kvinna väl inte riktigt är en riktig kvinna om hon inte fött barn o en man som inte har en kvinna vid sin sida.... Vad är han för typ egentligen?
En grupp med tankar som kan gör vem som helst missmodig o leda till väldig nedvärdering av en själv.

Rätt nära släkt med den gruppen är också De oroliga.
De är i o för sig lika vanliga i kristna kretsar som i sekulära. Det är de där som för sitt liv inte kan förstå att en ensamstående inte alltid är ute efter att "fånga en partner". Ser de dig prata med deras egen maka/make (av motsatt kön mot ditt) så blir de oroliga o kommer gärna snabbt o ser till att markera vilka som hör ihop.

Denna typ gör mig riktigt, riktigt arg!

Nu kan det visserligen diskuteras hur deras förhållande egentligen ser ut om de blir så oroliga men det säger också en del om vad de tänker om oss ensamlevande. De måste ju tro dels att vi ständigt är "på jakt" dels att vi då gärna skulle ge oss till att försöka charma någon som redan är gift. (Med allt vad det innebär av sårande av många människor - vad tror de om oss?)
Det är oerhört sårande att bli förutsatt kunna/vara ute efter att göra sådant!

I gruppen oroliga kan man också sortera in dem som tror att ensamstående av någon sorts automatik blir förälskade i alla av motsatt kön (jo, jag säger det så, det är där min erfarenhet finns). De är visserligen rätt rörande på många vis - de där som uppenbarligen har så god självkänsla att de mer eller mindre tar för givet att alla blir kära i dem. Men de är också rätt irriterande...

Sist här hamnar de som kan vara smått jobbiga men samtidigt också fnissas o suckas en del över - Äktenskapsmäklarna.

Det är de som så fort de sett dig prata mer än 2 gånger med någon hör kyrkklockor o Mendehlson o ser ringar o ris o konfetti i luften. De vill så väl o tänker ofta igenom noga om de ska försöka "puffa på" parbildning eller avråda. Men de kan bli oerhört irriterande i sin välvilja. (De ska dock helt särskiljas från de som går omkring o "tror" en massa saker. "Mäklarna" har goda avsikter, de som "tror" ägnar sig ofta åt skvaller av värsta sort.)

Har jag då någon särskild anledning att ta upp detta?

Jo, jag tycker att man ibland borde vända på problematiseringen, o då ser jag kanske främst till kristna kretsar. Jag ska inte påstå att vi ensamstående ses som direkta problem, inte alls, men jag skulle ändå vilja att man tänkte över om det är den ensamme o inte de "tvåsammas" syn på den som skulle diskuteras? Kan man som kristen tänka sig att det t.o.m. kan finnas en Guds plan i att vissa av oss aldrig hittar någon att leva med? (Något jag själv undrar över i mitt liv.) Hur gör vi för att även ensamlevande fullt ut ska accepteras?

Jag vet inte. Jag har en bok på ingång som jag hoppas ska ge några ledtrådar o kanske kommer det mer här när jag läst den.

Under tiden kanske du själv, särskilt om du lever i tvåsamhet, kan fundera på hur du själv bemöter de ensamstående i dina sammanhang oavsett om det är i kyrkan eller andra?

Allt gott!
Eva





fredag 20 januari 2017

"Trosgemenskap men inte åsiktsgemenskap"







Den frasen, att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap i Svenska Kyrkan!" (annars förkortat SvK) som så gärna upprepas från många nivåer inom organisationen, anställda lika väl som förtroendevalda, har jag utvecklat en svår allergi emot.

Den mer eller mindre utslungas ofta i vad som verkar vara försök att helt enkelt få slut på diskussion o debatt, det är en sak. En annan, o då viktigare kanske, sak är undran om det ens stämmer? Är det inte bara en "bra grej" man kommit på att man kan säga för att just tysta ner andra?

Jag lutar då starkt åt att det mest är så att man tycker man kommit på en väldigt bra formulering...

I o för sig är det så SvK borde vara - vi borde verkligen vara en tros- men ej åsiktsgemenskap. Men är vi det? Är det inte snarare så numer att man verkar arbeta för att det ska bli både ock?

Först måste man väl då inse att åsikter o tro egentligen inte kan jämföras.
Åsikt är i min tanke något du har o använder när du röstar i val till Riksdag, landsting o kommun, när du väljer bil/kläder/musik/färg på tapeter, när du väljer hundras eller vad du ska äta till middag. Åsikter är något som handlar helt om ditt eget val. Ibland i samarbete med andra men i grunden ändå ditt eget val. Åsikter är också något som du, helt efter eget huvud, kan ändra.
Tro kan du faktiskt aldrig styra helt själv, även om många gör ack så tappra försök. Där har du alltid en annan att ta hänsyn till o räkna med, nämligen Gud. Ändra/göra "justeringar" i din tro kan du göra vartefter du lär mer o får nya insikter, men den är ändå aldrig din att helt definiera, det finns sådant du är tvungen att förhålla dig till. (Ja, om du nu inte hör till de som helt igenom tänker att vi måste ändra för att det ska passa "dagens människor" då kanske...)

Så till användningen av frasen då, hur väl lever egentligen SvK upp till den?
Inte särskilt skulle jag hävda.

När man säger att vi inte ska vara en åsiktsgemenskap håller jag givetvis med. Det ska inte betyda ett enda något om vilket parti du röstar på t.ex. när du söker dig till kyrkan. SD eller Kpml(r)-typ är givetvis lika välkommen som S, C, MP eller annan av många sedda som mer "rumsrena". (Sedan kan jag ha svårt för att få ihop kristen tro med vissa partiers ideologi, men det är en helt annan sak. Välkomna är dessa människor ändå!)
Så långt är det bra, men vilket håll strävar egentligen ledningen i SvK?

Nyligen sa en av topparna inom Kyrkomötet, Wanja Lundby Wedin, i en intervju om hur KM agerat när det gäller ev. förbud mot prästvigning av kandidater som har en traditionell man-kvinna-syn på äktenskapet att hon hoppas det ska väljas ledamöter till ett nytt KM som har "rätt åsikt" så att ett sådant beslut kan gå igenom. Då kan man kanske invända att det är just KM hon vill ha som mer eller mindre åsiktsgemenskap o inget annat men.... KM är kyrkans riksdag. Det KM beslutar gäller hela vägen ner till minsta lilla församling, alla har att rätta sig efter det. Vilket gör att det påverkar även varje enskild medlem. O vad ger det då för konsekvenser för oss som har den traditionella äktenskapssynen, när vi t.ex. inte kan vara säkra på att finna en präst som fullt ut respekterar den tron i vår egen församling? (Så är det redan idag i o för sig.)

Där tycker jag att man faktiskt siktar mot en rent påtvingad åsiktsgemenskap.

Trosgemenskap då, det har vi väl?
Jag blir mer o mer osäker faktiskt. Kan vi egentligen säga det när vi har så stora skillnader i hur man ser på Guds tanke om skapelsen/skapelseordningen t.ex.? Eller när det finns så stora skillnader i hur vi ser på sanningshalten i sådant som jungfrufödsel, synd, Jesu offerdöd o faktiska uppståndelse. Jag har läst lite (erkänner att jag faktiskt inte orkade djupläsa utan valde delar lite) Jonas Gardells böcker om Gud respektive Jesus. Jonas är vad jag vet också medlem i Svk men jag kan då säga att jag känner väldigt lite trosgemenskap med honom. (Nu tas han som exempel här för det är ett namn många känner igen. Han är inte ensam om sina tankar.)

Varför är jag då kvar i SvK? Inte en enkel fråga men jag är döpt o konfirmerad där, jag har varit kyrkvärd o aktiv på andra sätt. Jag envisas med att tänka att det är min kyrka också, även om jag ofta förtvivlar. Jag går inte längre i gudstjänst i "vanliga" SvK dock utan håller mig till EFS. Jag har någon sorts, naiv kanske då många "strider" har gått genom SvK utan mycket resultat, att det ska komma till ett riktigt avgörande denna gång. Att SvKs ledning till slut faktiskt gått för långt bl.a. i att inte leva upp till den där frasen om åsikter o tro. Jag ska dock inte påstå att förhoppningarna är så väldigt höga.

Allt gott!
Eva