Att välja det perfekta

Återigen kommer en diskussion upp om detta med funktionshinder och vad vi kan "göra åt det".

Och återigen handlar det i första hand om Downs syndrom, eftersom det hör till de som är enklast att se innan människan ens är född.

Igår, 18/7, var det dels en artikel i DN dels en del prat i P1morgon om detta att det numer är så mycket lättare att hitta denna kromosomförändring bra tidigt i graviditeten och därmed ge de blivande föräldrarna möjligheten att välja abort om de så vill. Professor Torbjörn Tännsjö intervjuas och han säger att han tror att föräldrar väljer abort inte för att de är oroliga för att det ska bli jobbigt eller så utan för att de oroar sig för att dö före barnet som ju kommer att behöva stöd hela sitt liv.

Jo - så kan det säkert vara för en hel del. Men jag tror tyvärr att det finns ännu ett skäl för att en del av dessa barn aldrig får födas.

Vi har, här i Sverige och i många av västländerna, vant oss vid ett ganska bekvämt liv. Vi har vant oss vid att även om vi klagar över skatter och arbetstider och stress så kan vi ordna våra liv bra mycket som vi själva vill. Känns boendet inte helt ok och modernt nog så skaffar vi oss ett nytt, om inte annat genom att renovera. Vi springer benen av oss för att vara "trendiga" på ett eller annat sätt, med kläder, möbler, mat och vanor.

Om vi då får besked om att det väntade barnet inte är riktigt det vi tänkt i den perfekta "villa, Volvo och vovve"-tillvaron vi tänkt oss...?

Jag dömer inte på något endaste sätt de föräldrar som väljer abort i det skedet! Jag tycker inte ens att det är helt deras eget "fel" om de gör det valet. Jag tror att det finns så mycket press i många lägen att vara så "lyckad" att det, undermedvetet om inte annat, påverkar hur man väljer.

Torbjörn Tännsjö säger att han inte ser något problem i om vi med tiden skulle kunna välja bort barn även på indikation om ADHD eller andra syndrom för han tror inte att samhället blir omänskligare av det. "Vi är alla funktionshindrade när vi är små och när vi blir gamla. Det finns ingen möjlighet att utrota all svaghet." (DN 18/7 sid 9)

Otroligt cyniskt och otäckt, tycker jag!

Visst är vi "funktionshindrade" som barn och ofta som gamla, men det går ju inte att jämföra med det vi kallar funktionshinder!

Vad gör detta i förlängningen med dem som drabbas av en skada under förlossningen? Eller det barn som får en hjärnhinneinflammation och skada av det? Eller den som, ung eller äldre, blir rullstolsburen efter en olycka? Hur ska vi se på dem?

Professor Tännsjö har rätt i att vi aldrig kan utrota all svaghet, och jag är faktiskt glad för det! Jag är övertygad om att den tro vissa verkar ha på att det faktiskt kan gå att göra just det orsakar betydligt mer ohälsa än om vi kunde leva med vetskapen att allt inte är, och inte kan bli, så perfekt som vi skulle önska!

Jag känner inte någon med downs syndrom på närmare håll. När jag var i kanske 10-års åldern fanns en kille i samma scoutgrupp som jag, och jag var ärligt talat rädd för honom! Han var nog lite förtjust i mig och jag blev bara rädd... På mitt konfirmationsläger var 2 killar med, med olika grad av begåvningshandikapp. Båda jättegoa' och särskilt T minns jag med stor glädje.

Och jag tror mig veta att det finns många fler än jag som blivit otroligt stärkta av ett speciellt leende och en uppenbar kärlek till andra människor...

Henne har jag mött på det absolut "rättaste" stället - kyrkan. Och ok, hon kan kanske inte sjunga med som andra. Hon kanske inte kan hjälpa till med serveringar. Hon kanske inte läser förböner. Men hennes sätt att le, skicka slängkyssar, krama någon lite extra är värt så otroligt mycket!

Vill vi verkligen ha den "perfekta" värld där dessa människor inte finns? VILL vi påverka våra medmänniskor till att inte ens låta dessa människor födas och bli det de kan bli?

Inte i min värld...

Jag hoppas innerligt att prof Tännsjös framtidstanke om en värld utan downs syndrom är fel - för de ger oss oerhört mycket!

Allt gott!
Eva