Tystnad - välsignelse eller förbannelse?

Jag hamnade i en lite "kul" diskussion igår, om tystnad och ensamhet.

Jag har ju ingen familj, ingen man, inga barn. Det kan jag många gånger sörja över, men med åren också inse att det kanske är lika bra att det blev så...

Diskussionen jag hamnade i handlade om viljan och förmågan att vara ensam. Och viljan att ha det tyst ikring. Den jag pratade med reagerade mycket starkt när jag talade om att jag nu den 4 januari varit i en affär för första gången sedan före jul och tyckte att det var så skönt.

"Men  man måste ju träffa folk!" sa' min samtalspartner.

Jag har inte det behovet.....

Ärligt talat så skrämmer det mig en del att så många alltid "måste" ha något att göra! De s.k. mellandagsreorna startar kl 07.00 på juldagen... Jag minns så väl den person som radions Eko pratade med för nu kanske 10 år sedan i en kö in till en rea vid just den tiden. På frågan om varför han var där så tidigt sa' han att "Men det är ju så trååååååkigt! Man måste ju göra något!!!"

Nu när jag skriver detta har jag inte pratat med någon, inte ens sett någon sedan fredag eftermiddag. Sorgligt? Kanske. Vilsamt? Definitivt.

Ibland funderar jag faktiskt på om jag skulle ha någon "diagnos". Jag har ingenting emot att möta människor! Snarare är jag ju närmast löjligt förtjust i debatter, diskussioner och samtal. Jag är väldigt glad i att lära av andra, få saker att fundera över, få mina ibland ganska "fundamentalistiska" idéer och syner på samhället prövade och omprövade.

MEN...

För det är just tystnaden, ensamheten en förutsättning! Att få "vara med sig själv" kan vara en välsignelse. Jag skulle önska för alla de som ser det snarare som förbannelse att de vågade...

Och jodå... Jag har funderat på kloster! Men de har ju inte så många hundar o katter oftast...

(jo... Visst... Man har ju alltid "sällskapet" av internet.... Men t.o.m. det går att stänga av...)

Allt gott!
Eva