Det fick mig att fundera - är det liknande idag? Är det så att vi är benägna att tänka att så länge vi har kors på våra kyrkor, i våra kyrkor, som smycken i halsgropar så är allt väl? Då visar vi ju att vi "gillar Gud", oavsett annat.
Jag tror att det rätt ofta kan vara så, mycket av det som sker i Svenska Kyrkan o på andra ställen idag tyder faktiskt på det. Det verkar ofta som om många tänker att bara vi "har korset" o nämner namnet Jesus i alla fall då o då så är allt väl, oavsett annat.
Men är det så?
Jag tror inte det.
Jag tror det är lika fel att tänka så idag som profeten Mika predikade att det var att resonera så då, lite drygt 700 år före Jesus födelse. Jag tror inte det hjälper hur många kors vi än visar upp/pryder kyrkor o oss själva med eller hur många gånger eller hur högt vi nämner Jesus om vi bär korsen som någon sorts amulett eller använder Jesu namn som någon sorts besvärjelse - det är inte det Gud vill, det är inte att ha en relation till Gud.
Vad är det då i delar av dagens kristenhet som får mig att jämföra, att reagera så pass starkt på den där betraktelsen så att den snurrat i hjärnan i flera veckor o nu hamnar här? Jag ska försöka förklara o samtidigt reda ut det för mig själv, som vanligt är det så bloggen används.
Jag tänker givetvis på allt det som kan läsas/höras då o då där präster o andra inom SvK går rätt rejält på tvärs med vad Bibeln lär. Då tänker jag inte olika tolkningar i de frågor som blivit stora typ ämbetsfrågan utan mer sådant som är själva grunden till vår kristna tro.
För inte så länge sedan kunde man läsa en intervju med några präster. En intervju där en av prästerna säger att det inte skulle spela honom någon roll om man hittade Jesu skelett - tron skulle inte påverkas av det. Bredvid denne präst, o jag förutsätter då hörande detta uttalande, står prästens biskop som inte verkar reagera mot detta! Nu är det i o för sig inte helt ovanligt med präster inom SvK som förnekar/inte tror på Jesu faktiska, fysiska uppståndelse - flera undersökningar har visat att procentandelen präster som tänker så är skrämmande hög. (Jag har tyvärr inte sifrorna dock.) Ändå... Här står alltså en präst o säger rakt ut att han inte tror på det SvK står för o en biskop står bredvid utan att ens kommentera! Båda har de i sina prästlöften lovat att följa SvKs tro som den uttrycks i Bibeln (Kyrkoordningen säger så) men det löftet verkar väga väldigt lätt. För att inte tala om vad de med detta säger om apostlarna o evangelisterna som ju rent ut anklagas för lögner, påhitt o fantasier. (Jag har hört en präst förklara att de, lärjungarna, ville ju så gärna se Jesus så då fick de sig själva tro de gjort det. Hur det förklarar Paulus, den stenhårde fariséen som jagade kristna, o hans möte med Jesus kunde den prästen dock inte svara på...)
O vad jag sett har reaktionerna inom SvK i mycket uteblivit när jag kan tycka att det borde ha stormat mer än rejält.
Ett annat minne som dök upp när jag läste Ray Bakers text om Mikas 3e kapitel var en debatt jag hade med en präst på sociala medier för något år sedan. En debatt om synd o Jesu död som försoningsdöd, alltså att Jesus dog för att som ett sista offer ta på sig alla våra synder (ALLA människors ALLA synder genom ALLA tider) o öppna vägen för relation mellan oss människor o Gud o ge oss möjlighet att få förlåtelse för det som ändå blir fel.
Denna präst hävdade mer än envist att Jesus inte alls dog för våra synder för se SÅ allvarligt såg inte Gud på det! Gud älskar oss alltid o tar inte så förskräckligt allvarligt på om det blir lite fel ibland. Inte skulle Gud i sin storhet kunna bli så sur för att vi människor vänder oss bort från Honom att Han lät sin egen Son dö en så skamlig död bara för det heller! Nej då - Gud är bara o alltid kärlek, kärlek, kärlek o ser inte alls människan som syndig, oavsett vad. Att tala om omvändelse o att vi människor kan tänkas vara förpliktigade att lyda Gud mer än vår egen vilja - struntprat!
Ungefär så resonerade denna väl erfarne präst som har en "god" position inom SvK.
Hur läser man Bibeln då?
Jag erkänner att jag när debatten pågick ofta tänkte på det där ordet jag lärde relativt nyligen - eiseges som betyder ungefär att läsa in i texter det du själv VILL se där.
Jag har förstått det så att båda dessa präster (o många andra med dem) behandlar korset o namnet Jesus ungefär på det sätt som profeten Mika menade att israeliterna behandlade arken - så länge korset finns där, namnet Jesus nämns (vi ber "rätt" böner, döper o delar ut nattvard o.s.v., o.s.v.) så är allt väl. Jag tror inte det.
Det brukar närmast fnissas o definitivt fnysas bland många när man talar om att det skulle behövas en väckelse i Svk (o även andra kristna sammanhang, i Sverige o på andra ställen) men jag tror verkligen att de som säger så har rätt. Jag tror att de som idag varnar för vart vi är på väg, var vi redan är i mycket, är att jämföra med Mika o andra "dundrande" profeter i GT. Jag håller med dem som hävdar att vi måste återvända till Bibeln, till det som evangelierna verkligen säger om lydnad mot Gud, om att "leva I världen men inte AV den", om att se hur vi går fel i förhållande till Guds vilja o inte inbilla oss att Gud bara ler lite sött o går med på allt vi tycker är bra för att vi vill få styra själva. Jag håller helt med dem som säger att det faktiskt är vi som behöver anpassa oss istället för att vi försöker anpassa Gud till vår verklighet. Precis som det gick illa för Israel så många gånger i historien när de hittade på en massa eget tror jag att det kommer att gå illa för oss idag om vi gör lika. (Ett rätt bra exempel på det är att jämföra antal gudstjänstdeltagare i de församlingar som anses "bibeltrogna" o de som anses mer liberala - det livligaste, mest aktiva o tillbedjande/efterföljande gudstjänstlivet återfinns oftast hos de förstnämnda.)
Vad borde göras då?
Det är jag väldigt osäker på om jag är rätt person att svara på men visst finns några tankar. En god början vore ju att se till att präster håller löftet om att predika den tro som SvK ändå står för. Att vi tolkar vissa saker olika är synd men inget att bli alldeles upprörd över, så har det väl varit genom hela kristenhetens historia, ända sedan de allra första var rätt oense om ifall hedningar som blev kristna borde omskäras (då kristenheten fortfarande i mycket sågs som en del av judendomen). Annat är det med sådant som Jesu faktiska fysiska uppståndelse o hans död som offer för försoning mellan Gud o människor - det är i så hög grad grunden för hela den kristna tron att präster som förnekar detta faktiskt inte borde vara präster. I alla fall inte i en kristen kyrka.
(Sedan finns det givetvis mycket annat... Att vår ärkebiskop påstår att religionsdialog skulle vara en av SvKs främsta uppgifter... Att vi inte ställer upp för kristna syskon som vi borde, vilket kan misstänkas bero på att en del av de som skulle behöva vårt stöd nog anses "för kristna" för många inom SvK.... Att yoga o annat som av sina främsta/kunnigaste företrädare anses vara en klar del av deras religion utövas inom SvK - det närmar sig avgudadyrkan i alltför hög grad kan tyckas... Att väldigt mycket verkar bestämmas med medlemstal inför ögonen snarare än Guds ord... Som sagt, det finns en hel del att fundera över...)
Jo, långt blir det. "Varav hjärtat är fullt...".
Det är ju då så att jag oroas över väldigt mycket som sker i den kyrka jag ändå inte vill lämna. Jag kan, än i alla fall, inte låta bli att hoppas på en omvändelse för SvK.
Men vi skulle nog behöva en Mika eller flera!
Herre - förbarma dig!
Ett litet tillägg - När jag slog igen den Bibeln Idag (4e kvartalet 2017) där jag hittade texten som for i tankarna tills det blev detta inlägg så ser jag ett citat av Martin Luther på baksidan. Som lutherskt samfund har ju SvK sin teologiska/tolkningsmässiga grund i denne mans tankar o detta citat känns passande här, så varsågoda: "När vi läser o studerar dessa skrifter (Bibelns böcker, min anm.), så skall vi öva oss i att se vem Kristus är, varför han skulle komma i världen, hur han tidigt utlovades o hur hela Skriften visar fram mot honom."
Läs o betänk Svenska Kyrka!
Allt gott!
Eva
1 kommentar:
Bra och tänkvärt skrivet!
Jag tänker att det är så himla enkelt att man fastnar i formen och inte märker att livet har glidit ut formen för länge sen. Alltså: livet kan mycket väl ha funnits där. Funnits bakom rörelserna, bakom orden, bakom yttringarna, allt! Men så har det nånstans under tidens gång glidit vidare, och kvar är bara formen, och formen i sig själv är död.
Och då blir ju formen bara en form av avbild. Jag hoppas att du förstår hur jag menar. Om jag sätter mig på knä och be en repetetiv bön som jag kan utantill och kan be utan att tänka eller mena den i hjärtat, så är det dött. Det är klart att jag tror inte att nån bön är förgäves. Men när man gör så så är relationen inte levande. Det är som att jag skulle sitta med min man och säger samma saker till honom som jag med hjärtat menade när vi träffades, men som jag nu bara rabblar upp plikttroget för att jag tror att det håller vårt äktenskap igång. Jag tror att han skulle bli ledsen om jag gjorde så.
Skicka en kommentar