Vad håller vi på med?

Ja det var det som for genom min hjärna när jag läste på SvT Nyheters hemsida igår. Läste där de rapporterade vidare från Sveriges Begravninsbyråer hur mycket färre personer som numer kommer på begravningar o samlingen efteråt.

Även om det nu har hunnit gå ett antal år sedan jag sjukpensionerades så drar rubriker om just begravningar/begravningsverksamhet till sig mitt intresse. (Jag trivdes kanske lite väl bra med det arbetet, vilket gav sjukdomsutbrott till slut.) O den här artikeln väckte minnen o samma sorgsenhet som då när vi först började tala om problemet kollegor emellan.

Problemet att många människor idag ser på begravning som vilket annat möte som helst, något som man kan ha tid till eller ej.

Jag minns väldigt väl första gången jag blev, faktiskt, riktigt irriterad på en familj/släkt. En gammal person hade dött o till mig på besöket för att ordna för begravningen kom den nyblivna änkan/änkemannen tillsammans med några barn o vuxna/halvvuxna barnbarn. Ett rätt stort sällskap o jag kan ju avslöja att man som kundmottagare kan ta ett extradjupt andetag bara för det - det kan vara många åsikter om kista, blommor o annat som ska fås ihop.

Den här familjen lät den närmast efterlevande ta besluten om just kista, blommor, musik o annat o besöket flöt på väldigt bra o smärtfritt för denne. Tills vi kom till datum....

Hade vi 7 almanackor på bordet förutom min?
"Nej, den dagen ska jag träffa NN för lunch så det går inte!"
"Jag har tandläkartid den dagen."
"Vi har tänkt (har tänkt!) åka på semester den veckan! Så då går det inte!"
"Vi måste nog till banken den dagen, om vi ska hinna få lånet så vi kan beställa nya köket i helgen."
Ungefär så lät det.

Jag blev mer o mer illa berörd, om inte annat för att jag såg hur det här samtalet, alla förbehåll o ursäkter, påverkade den som just blivit ensam. Det är dock en tunn lina man går på som kundrådgivare när det gäller hur mycket man kan o bör säga.

Just det här besöket hände det dock något som värmde hjärtat. Ett av barnen till de avlidna gav mig en blick, tittade på sin mer o mer ledsna förälder, nickade kort o röt i - "Vad HÅLLER ni på med??? Vi ska begrava mamma/pappa o ni sitter o tjafsar om luncher, tandläkare o resor? Boka om det!!!"
Jag ska inte påstå de andra gjorde några glada miner men datum bestämdes efter hur änkan/änkemannen ville.

Jag minns inga detaljer om vare sig familj eller själva begravningen men det här mötet där vi bokade för begravningen sitter kvar i hjärnan o dyker upp då o då när jag hör något om hur människor prioriterar sin tid. Nästan alltid numer verkar vi prioritera efter vad vi tror att vi måste med tanke på vad "alla andra" gör. O i hur stor grad det riskerar att innebära att vi dels inte bryr oss om varandra på djupet (de i familjen som helt enkelt inte såg den närmastes sorg över bråket om dag), dels hamnar i en ytlighet som jag tycker förskräcker.

Självklart inser jag att sådant här till stor del kan bero på att vi är så rädda för döden att vi helst inte vill gå på en begravning o inse dess realitet. Det mesta annat tänker vi oss ju ha fixat så att livet ska vara så där skimrande o perfekt som vi tror att det ska vara för att vi ska vara lyckliga (vi tror oss i alla fall ha möjligheter bestämma allt själva...). O så kommer döden o gör sig påmind! Inte vill vi att döden ska finnas? Det "får" ju egentligen inte finnas något som kan göra oss ledsna, fattar inte livet det?

Jag tror att det här är oerhört farligt, rent av livsfarligt. Det är sådana här attityder som, i sin förlängning, bidrar till att så många unga mår så dåligt idag. Det här att vi (många av oss) tänker att inget, absolut inget, får "ställa till det" o t.ex. göra oss ledsna eller ens lite sårade. Då gapas det om kränkthet även om det liksom bara är livet som händer. Mycket jag läser o hör får mig att undra vart realismen tagit vägen? Vad tror vi att livet ska vara egentligen? Det är mycket, mycket sällan en människa kan gå genom livet utan sorger o besvärligheter. (Den som gör det skulle jag tycka rätt synd om för de lär sällan mycket.)

Det är bra att sådana här nyheter presenteras, som den om hur färre är med på begravningar. Det är bra för jag tror att vi är i stort behov av att diskutera mer hur vi lever, vad vi förväntar oss av livet.

Alla i familjen var med på begravningen o jag kan närmast garanter att ingen av dem idag ångrar att de sköt på lunchen, bokade om tandläkare o bank samt åkte på semester en vecka senare är först tänkt.

Allt gott!
Eva