Jaha!

Så blev det en blogg till då...

Tack, kära "föreslagare"! Nu får hundar och siameser samsas med lite handarbete i den andra (Nålar, fyrfotingar och Gud) så får det bli lite annat här.

Eftersom jag är en mycket debattglad typ som ofta har vädligt många tankar och åsikter om det som försiggår i samhället (här hemma och runt om) så kan det nog bli väldigt blandat.

Jag lovar inte att uppdatera här lika ofta som på den andra! Här tänker jag mig just att ta upp så'nt som retar eller glädjer, så det kommer till stor del att bero på nyhetssändningar och annat hur ofta det blir.

Det som fick några av er att kommentera att jag kanske skulle ha en blogg till, där jag kan skriva "mil" om så'nt som engagerar var ju det här med behandlingen av de ibland oss som inte mår så bra psykiskt.

Och det är verkligen något som stör mig!

Den kvinna jag skrev om, som jag talade med i telefonen, är visserligen otroligt jobbig, det ska inte stickas under stol med. Och jag har full förståelse för att några (män ffa) vägrar att tala med henne längre. Men när sjukvården inte gör vad den borde?

Nu hade hon, åter, försökt att få komma in. Vad jag förstår är det väl dock så att hon "ropat varg" lite väl ofta och faktiskt inte blir riktigt trodd längre. Men att de inte ens kan ta sig 10 min och bara lyssna!

Det som stör mig mest är dock det att väldigt många människor ser ner på den som mår psykiskt dåligt.

Och nu tänker jag inte på de depressioner och perioder av "låghet" som kan drabba oss alla i livets olika skiften. Så är det ju tyvärr, att väldigt få går genom livet utan några motgångar. Om inte annat när vi förlorar nästående.

Nej, jag tänker på dem som verkligen "rasar igenom".

Som den man som levde på gatan här i Stockholm för ganska många år sedan. När jag arbetade i Gamla Stan hörde jag ofta hans vackra röst sjunga opera i gränderna. Han kom från en alldeles vanlig familj, gick på Operaskolan. Men så hände något, jag vet inte vad, prestationsångest kanske, och han förlorade allt. Och blev dessutom illa sedd av många.

Eller den man, också han hemlös, som efter konkurs i egna företaget, skilsmässa, husförsäljning och annat som följde med bara inte orkade längre utan hamnade på gatan.

Eller den kvinna som efter att ha förlorat ett barn lämnade resten av familjen och sedan pendlade mellan olika vårdavdelningar och livet på gatan.

Nu hamnar ju långt ifrån alla som är psykiskt sjuka på gatan! Men jag tror att en del som gör det, gör det mycket pga omgivningens syn på (rädsla för tror jag) psykisk sjukdom. Det blir lätt lite "Men de får väl ta sig i kragen!". Och jodå, många skulle säkert kunna göra mer själva, om inte annat verkligen försöka komma bort från missbruk. Fast då behövs hjälp!

Det är så sorgligt att många liv går förlorade, antingen genom död eller bara för att en människa aldrig blir del av samhället så som hon borde vara!

Därför gör det mig så vansinnigt arg på någon som Anna Odell! Jag har all respekt för att hon själv varit väldigt dålig och har sina upplevelser av vården. Men just därför borde hon veta bättre än att "leka" med psykvården! Jag har faktiskt undrat vad som hände ikring den där natten när hon upptog personalens tid för sitt "konstverk"?

Satt det människor som den kvinna jag talade med igår och försökte hitta någon att tala med? Mådde någon extra dåligt för att hon ansåg sig ha rätt att handla så? Hennes skäl att skapa debatt må vara lovvärt, men inte sättet hon gjorde det på!

Jag tycker faktiskt att just någon som hon skulle veta bättre! I allra värsta fall riskerade hon andras liv, om någon inte kom fram till akuten när självmordstankarna trängde på. Jag tycker att det tyder på samma nedlåtande inställning om psykisk sjukdom som hon säger sig vilja motarbeta.

Jaha, så har det blivit ett första inlägg i ny blogg! Känns faktiskt lite intressant att se vad det blir av detta...

Allt gott!

Eva