måndag 11 oktober 2010

Lite fortsättning



(Någon tanke med just maskros? Ja, den valdes för att S:ta Clara i vissa delar av Svenska Kyrkan ses lite som ett jobbigt ogräs.)


Måste fortsätta funderingarna från igår lite.

Några av er som läst min andra blogg (http://fyrfotingar.blogspot.com/) kanske har sett att jag någon enstaka gång nämnt S.ta Clara?

Det är ju en kyrka här i Stockholm som är lite "berömd" för sitt arbete med missbrukare, prostituerade, kriminella och psykiskt sjuka/sköra. (Jo, jag vet - kategorierna flyter ofta ihop.)

Det började för drygt 25 år sedan när Carl-Erik Sahlberg kom dit. DÅ var S:ta Clara, trots sin perfekta placering mitt i city ett stenkast från Centralstationen såväl som "Plattan", en sorgligt tom plats. Den delen av Domkyrkoförsamlingen är ju inte särskilt bebodd efter all kontorisering så det "skramlade några äldre damer" (Carl-Eriks ord) i kyrkan under gudstjänsterna. Nedläggning hotade. Ett köpanbud fanns från människor som ville göra om kyrkan till badhus och gym! När jag var tonåring/ung vuxen var den trakten absolut ingen man ens ville gå förbi. Kyrkogården "befolkades" ofta av narkomaner och andra, något undanskymt som den ligger bland kontorshusen. (Alltså inte så många som rör sig där under shopping t.ex.)

Men så! Sakta men säkert byggdes en verksamhet upp som egentligen borde vara alldeles väldigt självklar för ALLA kyrkor som har en så'n omgivning!

Kanske minns någon av er skriverier från den tiden, om en präst som hade ett litet "kapell" vid "Plattan"? Vad jag förstått var det något av det första som gjordes. Man kokade helt enkelt kaffe och bredde mackor och gick så ut och såg till att samhällets mest "tilltufsade" fick lite i sig, och någon att tala med om de ville. Lite vanligt mänskligt umgänge helt enkelt.

Vartefter har verksamheten naturligtvis växt, för problemen blir inte mindre. Idag får dock Clara-gänget inte dra ner kaffevagnen på "Plattan", vilket jag antar beror på den "uppsnyggning" som affärsägarna talat om i några år. (Hur de nu tror att de ska få mindre snatterier etc när de gör sig kända för att köra bort t.o.m. präster och diakoner...)

Idag hjälper Clara många! Flyktingar som kan få viss hjälp med språket, om inte annat via att arbeta som volontärer, missbrukare som ibland kan slussas vidare till vård, Bibelskolan där vi mer "normalstörda" blandas med dem som behöver lite träning på att ta ansvar för dagen och rent socialt liv.

Hur hör nu detta ihop med gårdagens inlägg? JO - i S:ta Clara kan många också få lära sig att den som de på gatan kanske närmast skulle fnysa åt egentligen är en alldeles väldigt vanlig människa! En som bara fått ett lite "knyckligare" liv. Jag har många gånger hört samtal där någon lite "beklagat" sig över vissa, men blivit motsagd med ord typ "jaja, han/hon mår lite extra dåligt idag!"

(Blir aldrig någon utslängd/avvisad? Jodå! Och det tror jag är en del av framgången! Alla är väldigt välkomna, men för alla gäller också att göra så gott man kan. Om det en vecka innebär att bara komma till lunchen som hotell skänker, vräka i sig mat och gå igen så OK. Lika ok som att du kommer varje dag, gör massor av nytta och går till varenda gudstjänst.)

Så kan man också i S:ta Clara se det "fina" (hatar så'na distinktioner!) människorna som kanske både bor fantastiskt, har topp-jobb och mycket gott om pengar sitta och fika med den som kanske kom till gudstjänsten direkt från nattens försökt till sömn i en port.

Det är sådant man skulle vilja se i hela samhället! Men jag menar inte att alla ska "ta hand om" på det sätt en del från Clara gör. Det är också något som inskärps i församlingen att t.ex. som ensam kvinna inte ens tänka tanken att vara för snäll mot en manlig missbrukare! Men att vara lite förtänksam är inte det samma som att se ner på/behandla annorlunda. Det är trots allt så att många av dem som hamnat i missburk kan göra bra mycket för att få tag på knark. Inte av ondska, men för att det är narkotikans "själ" att fånga in sina offer så att mycket annat försvinner. (Och när det gäller psykiskt sjuka är det ju inte ens alltid de är helt medvetna om vad de gör!)

Nu har jag själv inte varit där mycket på ett tag. Brände mer eller mindre ut mig när jag arbetade som volontär väldigt mycket. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka en dag. Men det jag alltid bär med mig, som jag till stor del hade innan men fått förstärkt via mitt engagemang det är just det med likabehandling.

Det är egentligen så enkelt! Du behöver inte försöka hjälpa alla! Du behöver inte ens ge pengar till varenda tiggare du ser. (Gör ofta inte jag, efter råd från kyrkan.) Men du kan se på tiggaren/alkoholisten/narkomanen/ tjejen på gatan som vilken människa som helst!

För ALLA människor har exakt samma värde. Inte i pengar, inte i status, inte i bostad/resor/bilar - men rakt av bara som just människa.

Allt gott!
Eva
Och JAPP! De kommer att bli längre inlägg här...

1 kommentar:

Team Nelson / Ordringen. sa...

Mina år som jag har jobbat med multihandikappade barn och psykotiska vuxna och nu med lektioner på särskolan och många fler har gett mig en fullständig vaccinering av att alla människor är lika värda. Jag har många ögonblick som stannat kvar i mig och format min syn på livet.
Det betyder ju inte att jag alltid uppträder perfekt men det vet jag å andra sidan inte vad det är.
Jag ser fram emot att få läsa dina inlägg här. För här är pennan vassare och mer övertygad i ditt språk. Hoppas att du når ut till många så småningom.Det behövs.Du har börjat bra.
Sedan hoppas jag få fortsätta läsa om ditt hund och kattliv också förstås.
Ulf