Själv har jag inte sett det första avsnittet än (svtplay hackade väl mycket), men har följt en hel del av diskussionen och sett lite reklam inför programmen.
Och jag bara undrar: HUR kan dessa föräldrar påstå att de behandlar sina barn med kärlek?
Jag hörde (i ett reportage i Rapport) en snutt där en pappa sa' att han tyckte det var självklart att dottern inte själv skulle behöva transportera sin tvätt till tvättkorgen, naturligtvis gick han i hennes rum och plockade. En av ungdomarna stod i en mataffär och undrade vad pastasås är, medan en annan sa' att det ju måste vara något pulver - för hur gör man annars sås?
I reportaget hade Rapport också intervjuat Katerina Janoush (jag hoppas att jag stavar rätt nu!), samlevnadsexpert med 5 barn. Och hon hade alldeles rätt när hon konstaterade att dessa ungdomar nog kan verka ganska odrägliga men de som ska "hängas" i sammanhanget är ju föräldrarna!
Det är ju inte barn det handlar om, de är enligt uppgift mellan 18 och 25 år. De får alltså rösta, ta banklån, körkort mm mm. (Fast lån kanske inte behövs? I morse berättade P1morgon att det tydligen inte var helt ovanligt att använda mammas och pappas kreditkort när man har lust...)
De kan alltså också hyra eller köpa egen bostad och flytta hemifrån. Och hur har föräldrarna då tänkt att de ska klara sig? T.ex den unga kvinna som, också i P1 i morse, säger att det var "bra läskigt/konstigt" att gå in och handla i en mataffär?
Vad dessa föräldrar gör handlar möjligen om snällhet - men det är baske mig inte kärlek! (Eller försöker de göra barnen så beroende att de alltid ska vara tvungna att bo kvar hemma?) Jag hoppas att serien kan ge en rejäl tankeställare till alla som behandlar sina barn så.
Med förra veckans Kyrkans Tidning kom bilagan Amos, och där står om raka motsatsen. I en stor artikel berättas att BRIS och andra som arbetar med utsatta barn har fått många samtal om ett fenomen som i och för sig märkts förut men nu tydligen ökat markant. Barn som knappast får någon uppmärksamhet alls av sina föräldrar!
Barn som aldrig känner att de får någon direkt kärlek. Barn som talar om att ingen frågar hur deras dag varit, om de har läxor osv. Barn som får uppleva att föräldrarna skyller allt som går fel på "ungjävlarna". Barn som aldrig spontant kan krypa upp i en förälders knä en stund. Barn som t.o.m. får uppleva att föräldrarna reser iväg på semester flera veckor och lämnar sina tonåringar hemma. Barn vars föräldrar ägnar betydligt mer tid åt att renovera huset, jobba över, umgås med kompisar (den så heliga "egentiden") än att umgås med sina barn. Många föräldrar nästan skryter om hur de tillbringar "kvalitetstid" med sina barn. Men som Karin Johansson, barnpsykolog hos BRIS i Göteborg, säger i artikeln "Man kan inte vara effektiv i sitt umgänge med barn...Barn är som en behållare som behöver fyllas på med kärlek och närhet ständigt."
(Och det ska påpekas att detta handlar om alldeles "vanliga" föräldrar, med arbete, vänner, utan missbruk osv.)
Det har gått så långt med detta att Barnombudsmännen i de nordiska länderna gick ut till skoltandläkare förra året och uppmanade dem att lägga märke till barn med mycket problem med karies, då detta kan tyda på det som kallas "omsorgsbrist"!
Jag tycker att dessa två exempel egentligen är samma sak:barnmisshandel. Och psykisk sådan är lika illa som fysisk på många sätt. För som det också sägs i artikeln i Amos: "Blåmarken på själen sitter kvar längre än de på kroppen."
Barnen som utsätts för den emotionella omsorgsbristen lider naturligtvis direkt medan det pågår, och förmodligen lång tid efter. Barnen som istället utsätts för de föräldrar som "curlar" så totalt in absurdum kommer troligen att lida en hel del när de står där och måste klara sig själva men inte fått redskap för att klara ens en så vardaglig sak som att gå och handla mat.
Tack för alla de vuxna som ser barn som far illa och gör så otroliga arbeten för att hjälpa! Jag önskar att ni inte behövdes...
Allt gott!
Eva
3 kommentarer:
Jag såg programmet och har svårt att ta det på allvar. jag tror det är regisserat i stor utsträckning och att dessa ungdomar utnyttjar svt för att sälja sitt varumärke. Flera av dem har varit med i flera dokusåpor och några lever gott på reklamintäkterna från sina bloggar. Så kanske är de i själva verket smart affärsmän..? Det sjuka är att det går att tjäna så mycket pengar på att vara b-kändis.
Det ligger säkert mycket sanning i Katarinas kommentar men det otäcka är ju också att det kan få många ungdomar att tro att man inte behöver jobba för framgång. Att "bli rik" är ett mål i sig. Inte att leva ett liv som är berikande som det borde vara.
Journalistiken har tyvärr också alltmer en karusell där b-kändisar utnyttjas till att sälja lösnummer och kändisarna säljer sig själva i hopp om att få synas en kort stund innan de kastas på sophögen till förmån för nya - många gånger lika talanglösa- unga människor.
Ulf
Jag hade inte hört det Katarina skriver, men tycker nog att det är nära på lika illa. Som Ulf skriver lär det ju unga människor att få pengar på ett trots allt väldigt ovanligt sätt. Vad händer när de inte är populära och inne längre? När de kanske måste ta arbetet i kassan på Konsum som de idag kanske föraktar? Jag gissar att många kan må väldigt dåligt då!
Det Ulf skriver om berikande liv är viktigt! Lär de sig någonsin att uppskatta det som livet ger, åven om inte alla vet vem du är?
Skicka en kommentar