söndag 7 november 2010

Veckan som gick

(Lyckas inte få in någon bild...)

Vad har fyllt mina tankar denna vecka?

Jo - nyheten om att ett stort antal kristna dödats i Irak. I sin kyrka, under gudstjänsten.

I svensk media rapporteras det som ett "misstag". Att de som gjorde detta egentligen var ute efter att råna börsen i Bagdad och mer eller mindre av "misstag" sprang in i kyrkan för att komma undan polisen.

Ärligt talat - HUR naiv får man vara!

Det är väl ändå inte så svårt att inse att det finns vissa muslimer som vill "utrota" de kristna i landet? I samma mån som det finns kristna som vill utrota muslimer.

Lika fel är det på alla håll!

Och lika upprörd som jag blir av denna händelse blir jag också av att höra att en sunni-muslimsk moské i Bangladesh blivit utsatt för ett bombattentat med många döda som följd.

Vad handlar detta om? Många säger att det är religionens fel, men är det så? Jag tror definitivt inte det!

Religion är, i sin innersta mening, en GOD kraft! Men människor använder den för sina egna egoistiska syften. Att kalla de muslimer som använder religionen som försvar för diverse terrordåd för "fundamentalister" är väl egentligen väldigt fel? "Fundament" är lika med "grund". Alltså är en fundamentalist någon som "står på grunden" av sin religion. Jag skulle nog kallas för kristen fundamentalist t.ex...

Religion handlar för mig mycket om kärlek! Kärlek till medmänniskan. Den kärlek Gud vill visa, även om den kan vara svår att förstå. Men inte kärlek som gör att man accepterar allt som sker, allt människor gör. (Jag ska skriva om det - skillnaden mellan "snällhet" och kärlek är något som intresserar mig mycket!)

Och när man då talar om kärlek... Jag hörde också i veckan den s.k. "Arboga-mamman". Minns ni henne? Hon som själv blev svårt misshandlad och samtidigt miste sina 2 barn. Hon var med i Studio 1 och berättade att hon faktiskt INTE är bitter och arg. Att hon, hur jobbigt det än är, har lärt sig att leva med det öde hon fått. Hon har idag ett 3:e barn, en som har 2 syskon som inte är med i livet här och nu.

Jag tror att hon "överlevt" mycket tack vare att hon inte tillåtit sig att bli bitter och arg på den kvinna som orsakade henne denna sorg! Det vore ju det naturliga - men vad skulle det hjälpa? Självklart sörjer hon sina barn något fruktansvärt! Saknar att inte kunna krama dem o.s.v. Men nu överlevde hon! Och vad ska hon då göra av resten av sitt liv?

Hon är en underbar förebild i att kunna "leva vidare"! Jag blir glad av sådana människor, och hoppas att de som miste sina anhöriga i de två attentat jag nämnde tidigare kan leva liknande.

Allt gott!
Eva
Ps. Nej, det blev ingen bild, för Blogger vill inte göra som jag säger...

2 kommentarer:

Katarina sa...

Att acceptera det som händer och inte bli bitter är väldigt viktigt - och inte helt l lätt. Tänker mycket på några rader ur Sinnesrobönen' :
"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."

Det är vad jag försöker leva efter.

Team Nelson / Ordringen. sa...

Satt i eftermiddag och talade med en f.d. elev som mist sin bror. Jag var klassföreståndare för killen när han gick på högstadiet och olyckan hände i sista veckan före sommarlovet.Han och hans gamla klasskamrater kommer in dåd och då för att snacka en stund.Det som slog mig idag är hur makalös kroppen/själen/hjärnan ändå är på att lära sig att gå vidare. Han resonerade så klokt.Jag körde honom hem och jag mindes hur det var att åka dit när det hade hänt. Nu verkade han vara den mest trygga av oss.
Ulf