Fasta = trååååååååkigt!

Ungefär så sa väl (den inte troende) vännen här. "Det verkar ju bara vara att låta bli en massa saker o ha tråkigt i en massa veckor!".

Sådana kommentarer sätter igång tankar här...

Jag har länge haft fastan som min absoluta favorittid under Kyrkoåret. Inför mig själv o någon gång andra har jag nog förklarat det med att jag ju är en så'n där rätt trist, "seriös" typ som ofta dras till det lite mer allvarsamma o djupa. Jag diskuterar hellre, mycket hellre, Bergspredikan än senaste TV-showen om man säger. (O jag menar då alls inget ont om de som är tvärtom! Det är bara ett konstaterande av hur jag är.)

Julen är underbar givetvis, med påminnelsen om hur Gud föds till oss i Jesus, men för mig är det stora beviset för Guds kärlek Långfredagen. (Önskar vi hade ett namn typ engelskans "Good Friday" dock.)

O så tror jag dessutom att det inte är särskilt farligt att ha lite tråkigt ibland, om man nu ser avstående från godis, TV, Facebook eller liknande som så väldigt tråkigt.

Jag har försökt förstå mig på mer om varför jag tycker så mycket om fastan. Söndagarna i fastan har teman som "Prövningens stund", "Den kämpande tron", "Kampen mot ondskan" - hur upplyftande o roligt låter det? Nyttigt för det troende livet kanske men är det något som "drar folk" som många i kyrkan är så inne på numer? 

Då går vi till Fastlagssöndagen, söndagen före Askonsdagen som inleder fastan. Där är rubriken "Kärlekens väg".

Kärlekens väg....
Vi påminns under fastan om den väg, mentalt lika väl som rent fysiskt, som Jesus gick när han för sista gången gick upp mot Jerusalem. Den väg han visste skulle sluta med tortyr o outhärdlig smärta, med psykisk plåga o med döden på ett kors.

Jag kom att fundera lite extra över detta med kärlekens väg när jag nyligen hörde en person berätta om en vandring som nyss gjorts. Det var ett par som helt enkelt tog sig fram till fots under en resa i ett (åtminstone denna tid) varmare land än vårt. Den som berättade talade om att vägen var så trååååååååkig - bara fält o platt o inget att se o... Jag kom på mig själv med att senare tänka att jag hoppades den där tråkvägen ändå gav en del. Vad jag förstår känner de 2 vandrarna varandra väl sedan länge men kanske kom ändå något nytt? Eller så kunde de gå där o "bara" vara i sin gemenskap?

Ungefär så tänker jag om fastetiden; Vi får vandra kärlekens väg med Jesus o även om den kan kännas lätt trist o inte ge så mycket nytt att titta på så kanske den ändå ger någon fördjupning. Kanske lär vi känna Jesus lite mer i just det allvar o "tråk" som fastan kan kännas vara? Kanske får vi "bara" umgås med Jesus lite extra o glädjas åt den gemenskapen?

Jag tror så.
O håller man inte med om det så är det faktiskt inte livsfarligt att ha lite tråkigt ibland!

Allt gott!
Eva