(Inte Getsemane men lite åt samma håll kanske.)
Torsdagen i påskveckan ser ut att ha börjat rätt stillsamt för Jesus o lärjungarna. (Kanske med undantag för Judas som man kan gissa kände viss nervositet.) Lärjungarna ordnar för den traditionella påskalammsmåltiden, rätt mycket i godan ro verkar det. Förmodligen pysslar de på med mat o annat under småprat o så, som man gör när goda vänner ordnar tillsammans. Eller hade de aningar om vad som skulle komma att ske? Jag tänker att det nog kan ha varit rätt olika med tanke på hur det ibland i texterna visas hur de kan ha svårare eller lättare förstå vad Jesus talar om.
Så instiftar Jesus nattvarden. Tar först brödet, tackar Gud o säger "Detta är min kropp." o så tar han bägaren o säger de fantastiska orden: "Drick av den alla. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Jag citerar Matt. 26:26b-28.)
Nu litar jag på att ni läser lite själva också för det händer mycket denna dag men jag har efter en del funderingar bestämt mig för att fokusera på Jesu bön/bönekamp i Getsemane. Där ber ju Jesus faktiskt i förtvivlan o ångest över vad han vet väntar. Han ber t.o.m. att få slippa om det går. Men han ber också att det ska ske enligt Guds/Faderns vilja o inte hans egen.
Jag bestämde mig att fokusera på just detta efter att ha läst en kommentar i sociala medier tidigare idag. En person som i ett sammanhang där psykisk ohälsa nämndes skrev ungefär: "Men den som är frälst o känner Jesus råkar inte ut för sådant! Då är man inte frälst!".
Jag blir rädd av sådana kommentarer!
Nu kan jag visserligen tänka att det är lite synd om den här personen som inte förstår bättre men jag undrar samtidigt om h'n har minsta insikt om vad ett sådant uttalande kan bidra till? Hur det faktiskt kan öka det dåliga psykiska måendet mycket.
Jag tänker att vi har 2 "diken" att passa oss för i detta, dels det som säger som kommentaren ovan o riskerar att lägga mycket tunga extrabördor på dens axlar som inte mår helt bra (eller uruselt) dels det dike som säger att "Det är så bra med kyrkan som tar hand om de som mår dåligt!" o närmast verkar se det som kyrkans enda uppgift. (O säger så gör ju i huvudsak de som inte ser sig som troende, som bara ser kyrkan utifrån.)
Det jag reagerade mest på med kommentaren var dock att den är obiblisk i min mening. Jesus visar själv på torsdagen innan han fängslas att han mycket väl kan förstå den djupaste ångest, för han har själv upplevt den. Han har bett förtvivlat o svettats blod i ångest över att allt ser svart, jobbigt o oöverkomligt ut - skulle han då inte se med kärlek på den/oss som ärr "bara" människor? (Till skillnad från Jesus själv som är fullt ut människa, fullt ut Gud då.)
Jodå, jag kan höra invändningarna! Att Jesu kärlek räddar oss. Att om vi bara håller fast vid Jesus så blir allt bra. Att vi i förtröstan på Jesus alltid kan vänta oss helande. O jag håller med! Men... Inget i Bibeln säger att livet kommer att vara en dans på rosor o bara enkelt! Snarare tvärtom, Jesus själv talar om förföljelse för hans skull, Paulus o andra talar om förföljelse, spott, spe o värre för Jesu skull. Visst kan vi överleva/genomleva väldigt mycket med Jesu hjälp, med hjälp av tron på Gud, men det finns inget som säger att vi alltid ska må 100% bra.
Skulle någon ha vågat sig på att gå fram till Jesus när han ber djupaste ångest o säga: "Men tror du inte eftersom du ber så där?"?
Vad jag tror att vi verkligen ska ta till oss i berättelsen om Jesu bön i Getsemane (o det är rätt fantastiskt Jesus visas upp så sårbar!) är att han vet så innerligt väl vad ångest innebär. Han vill inte att vi ska hamna i det men han är med om det sker o han vet att även den djupast troende kan drabbas.
Det skulle jag vilja att den som tänker att "Om du är frälst blir du inte sjuk för det tyder på bristande tro!" skulle ta med sig ur dagens texter.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar