Funderingar kring nattvarden.

(Tanken är ju given. Broderiet gjorde jag för ett år sedan till ett gratulationskort vid en prästvigning.)


De senaste veckorna har jag haft anledning fundera mycket kring nattvarden. Av skäl som inte behöver tas upp här känner jag att jag just nu helt enkelt inte kan dela nattvardsbord i min egen församling, trors försök till övertalning av mig själv. Så, var gå i nattvard vilket jag tycker är viktigt.

Först kanske jag ändå ska säga att det är rätt svåra tankar det där om att inte kunna dela nattvardsbord. Det borde man väl alltid kunna? Hos mig och nu har dock funnits ett så genuint motstånd att jag faktiskt varit tvungen att lyda. (Senast satt jag verkligen och talade med mig själv om att jag nog var dum, okristen, löjligt envis o.s.v. men det hjälpte inte.) Nattvarden i sig är då inte problemet, den kan jag närmast längta efter. Prästen var heller definitivt inget problem. Många goda människor och vänner deltog. Men där är annat.

Så var jag i veckan i en annan församling på en veckomässa. Mycket fin mässa med allt jag önskar av en sådan utom en enda sak, eller två kanske - inget vin, inte ens avalkoholiserat som i min församling, och påbjuden intinktion. (Alltså att doppa brödet/oblaten i, i detta fall, druvjuicen, i motsats till att dricka direkt ur kalken.) Jag gick fram och tog emot men det kändes inte riktigt bra.

Jag var tidigare i en församling där druvjuice används och nu minns jag att jag då väl i och för sig var relativt ok med det men att något ändå inte kändes riktigt, riktigt, riktigt. Vad kunde jag då inte sätta fingret på, numer har jag läst debatter och en del annat och förstår mer vad jag måste ha reagerat på.

Nu måste sägas att jag har stor förståelse för att t.ex. en församling som S:ta Clara väljer att ta bort allt som kan tänkas mer vinliknande. Visserligen har jag hört f.d. alkoholister med väldigt olika åsikter om farorna för sina olyckssyskon men min respekt för beslutet finns där. Det är bara det att druvjuicen uppenbarligen inte passar mig. (Jag dricker inte alkohol annars. Kallar mig inte nykteriskt, ser mig nog inte som det, men jag dricker ingen alkohol.)

Funderingarna kring det här, min känsla/inre övertygelse eller vad det ska kallas, har alltså pågått rätt länge och därför har jag då och då läst det jag sett som pläderat för det ena eller andra. En sak som jag insett är viktig för mig är likheten med den sista måltiden, när Jesus och lärjungarna delade bröd och vin där i det där rummet på andra våningen när Jesus visste att det var dags lämna. Ett argument jag sett som fastnat i mig är att det var vårtid (man vet ju när judiska pesach firades så där behöver inte funderas kring dagar) och då måste det ha varit riktigt vin. (Det lär ha funnits både mer alkoholsvagt och starkare vin på den tiden.) Druvorna skördades längre fram på året och det var helt enkelt det sätt man kunde bevara dem på, genom att jäsa.

För mig är sådant av någon anledning rätt viktigt, att gå så nära vi kan det som skedde då. (Jo, jag kan hålla med i tankar om oblater också ;) ) En av de mest fantastiska nattvarder jag har upplevt var i Sigtuna. Där hade man den gudstjänsten tagit fram en mycket gammal kalk, jag minns inte exakt men ett antal hundra år gammal. Känslan att dricka ur den kalken som så många under så många, många år delat var... Nej, det hittar jag inte ord för, inte annat än att det gav en oerhörd känsla av samhörighet med kristna genom tiderna. Lite som tanken att altarrundeln ska stå där den står eftersom den antas fortsätta ut genom väggen för att länkas ihop med andra altarrundlar runt om i världens alla kyrkor. (Jag gillar alltså inte när man tar bort och kanske bara ersätter med ett kort knäfall nej...)

Nattvarden är något av det finaste vi har i kyrkan. Den sätter oss verkligen i närhet av Jesus, genom hans kött och blod men också genom den tradition av att dela bröd och vin som genom tiderna via så många kristna hållits vid liv från den där sista kvällen med vännerna i Jerusalem. Då blir, för mig, smaken av "barnsaft" fel.

Nu är jag ändå i behov av en "andningspaus" från min egen församling så där kommer jag inte sitta och försöka tvinga mig att ändra uppfattning kring annat. (Vi har alltså avalkoholiserat vin.) Det har dock visat sig inte vara alldeles lätt hitta församling i Stockholm som har vin i nattvardskalken. Några förslag fick jag dock i en facebookgrupp och efter att ha insett jag faktiskt lite känner en präst i en av de församlingarna så togs kontakt för kontroll. (Jag har dessutom varit där på en del föredrag och den ligger bra rent transportmässigt för en utan bil.)

Jag vet att rätt många, även präster, tycker att jag är smått fånig med detta. Mitt svar till dem är att de får tycka så, för mig är det en känsla, en s.k. inre övertygelse. Den ställer till det då och då men jag tror mycket på att man inte ska gå emot sådana när de är så starka.

Se'n har jag en del andra tankar om just nattvarden också men det kanske kommer en annan gång.

Allt gott!
Eva