(Tanke: Att "dra ihop mörka moln" i någons liv kan döda på sitt sätt.)
... men "döda" själsligt - lite får väl folk tåla ändå?
Jag hörde nyligen en diskussion om hur Jesus inte alls avfärdar Gamla Testamentets bud så som en del ibland verkar vilja hävda. Då talades bl.a. om att många säkert och glatt säger att "Jag har då i alla fall inte varit otrogen och jag har definitivt inte dödat någon!" och så känner man sig "säker". I alla fall tills man läser Jesu ord om att bara man ser på en annan människa än sin lagvigda med åtrå så har man begått otrohet i sitt hjärta, och det är illa nog. En bra påminnelse till oss alla om hur allvarligt Gud ser på saker, oavsett vi har någon att vara ju otrogen mot eller ej.
Det där med "Jag har i alla fall aldrig dödat någon!" har jag funderat på då och då under många år. Jag tror, känner mig faktiskt rätt säker på, att de allra flesta av oss visst har gjort det. Inte fysiskt givetvis men psykiskt. Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig varit med i en mobb på något enda sätt, om inte annat så som tysta betraktare när någon råkat illa ut?
Nu ska jag erkänna en rätt ful sida/åsikt hos mig själv - jag är emot dösstraff delvis med ledning av detta. Dels tycker jag då att vi inte ska döda (om inte annat så för risken att vi faktiskt avrättar fel person, det har ju hänt och går inte att reparera), dels för att jag tänker att ett riktigt livstidsstraff är värre för den skyldige.
I det med dödsstraff gör jag en i vissas mening kanske lite underlig jämförelse med den som blivit mördad. Båda mister möjligheten leva klart sitt liv till den tid Gud bestämt annars men det är inte det jag tänker på. Att förlora någon som blir mördad ger ju familj, vänner och andra omkring livslånga sår, en typ av straff, att en nära anhörig, vän, liknande avrättas ser jag också till stor del som ett straff för de nära i tanke att den som dött inte längre lider och får ta konsekvenserna av sitt handlande.
Naturligtvis blir jag också väldigt berörd när jag läser eller hör om t.ex. en kvinna som blivit mördad efter en våldtäkt, men... Jag kan faktiskt också tänka att hon slapp leva med konsekvenserna, hur gärna jag än velat att hon skulle fått leva.
Vi pratar mycket om mobbning mot barn och vuxna, vi talar om offer för sexbrott, för rån, för traffiking för olika ändamål, offer för misshandel i nära relationer, för pedofili och en väldig massa andra offer men jag undrar om vi någonsin, ens i kristna kretsar, talar om detta som brott mot det 5:e budet?
Det är givetvis fullkomligt vidrigt att beröva någon livet rent fysiskt, att inte tillåta en mäniska att leva klart sitt liv, men jag tycker det är lika vidrigt, ibland värre, att mörda någon psykiskt. En del lyckas "komma igen" men långt ifrån alla och de flesta med oerhört många jobbiga stunder på vägen. Sår i själen är väldigt mycket svårare att läka än rent fysiska sår.
Jag tror att detta är något vi alla, och kanske framför allt vi i kristna sammanhang, måste tala om med ett mycket större och djupare allvar än vi gör idag. Särskilt i kristna sammanhang är min erfarenhet det blir "fint tal" om att älska varandra och vara allmänt snälla men sällan särskilt djupa samtal om det. Jag tror att vi måste någa tala om att man kan mörda en medmänniska på så många fler sätt än genom dödligt, fysiskt, våld. Om inte annat så i den "kultur" som ofta råder på sociala medier.
Vad klickar du egentligen "gilla" på? Jag gör fel där men vågar säga jag i alla fall försöker tänka mig för. Se'n drar mitt häftiga humör, min korta stubin och för tillfället mitt eget mående iväg mig ibland, men jag försöker ändå tänka ett steg till.
Jag hoppas naturligtvis fler vill se en lite bredare bild kring "Du skall inte döda!".
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar