(Tanke: Ja....Öken är det ju inte då men kan ändå symbolisera mitt tillstånd just nu. En stig som visserligen finns där men som det inte går att se vart den leder. Inte helt enkel att gå med rötter, stenar och annat och p.g.a. det inte heller särskilt lockande alla gånger.)
Jag har nog skrivit om det med s.k. ökenvandringar förut men det är väldigt aktuellt just nu. För många skulle mitt mående nog närmast "avskrivas" som depression. Punkt. Men då är det ju det att för mig (liksom för många andra kristna, just kristna, i min situation) tilkommer den andliga dimensionen, utöver den "vanliga psykiska" tänker jag då.
För mig här och nu handlar det om att det jag och många andra uppfattar som ren orenhet, rent okristligt, har dragits in och tillåtits härja i det sammanhang jag sett/delvis fortfarande ser (om än med tvekan) som mitt.
Att skvaller, rykten, mobbning, positioneringar och kotterier förekommer här och där är ju som det är. Vi lever i en fallen värld och vi människor beter oss som vi gör efter syndafallet, men... När det sker i en kristen kontext är det faktiskt värre. Som jag skrev i ett inlägg rätt nyligen så ska, verkligen SKA, vi kristna leva på annat sätt, bättre om man så vill, än den sekulära "världen". Vi SKA vara ett ljus för andra, likaväl som vi ska vara ett salt och därmed kunna påtala när andra behandlar varandra illa. Hur kan vi det när samma/liknande saker tillåts ske i våra egna sammanhang? Jag förstår den icke-troende som kallar kristna hycklare och annat av lika betydelse.
När sådant här då också sker i det sammanhang man (jag) vill kunna kalla hemma....
Jag är ensamstående. Har inte nära vän att tala med och inte heller familj/släkt. För mig är församlingen/det kristna sammanhanget familj. (Den egna? Ni kristna förstår det Jesus säger om svärd som ska gå genom familjer. Den där versen som Migrationsverket älskar att feltolka...) Nu har jag en själavårdare (väl insatt i detta) men det finns ju faktiskt gränser för vad man kan "kräva" av en sådan så jag sitter mycket ensam med funderingar, tankar och tårar.
Jag har varit med om dessa (själsliga) ökenvandringar förut. Idag vet jag att Gud finns där någonstans bland sanddynorna. Jag vet också att jag måste se till att sänka blicken och inte skälla Gud för allt. Det är lätt att, som jag gjort även denna gång, gräla med Gud om varför Han inte gripit in och stoppat dem som faktiskt förstört så mycket för så många, gjort så många så oerhört ledsna, vilsna och lämnat dem med en känsla av hemlöshet vad gäller församling. (Jag vet ju att vi är fler som är djupt berörda, lika förtvivlade, ledsna och faktiskt med ångest.) Det är människors val som ställt till detta. Några har gjort det av vad som ser ut som makthunger, andra har "hängt på" och lyssnat på rykten, skvaller och liknande för det har kanske varit det enklaste för att slippa bråk, slippa att själv råka illa ut på det sätt de fått se andra drabbas av. Att kristna människor gör valet att bete sig som skett nu.... Det kommer jag aldrig att förstå! (Vilket jag då på ett sätt kanske är glad för.)
Ökenvandringar är inte vad jag skulle kalla "trevliga". Min oro denna gång är om jag alls kommer ur den i det här livet. Det är inte lätt för alla att byta församling hur som, av teologiska skäl, och förutom det är min situation lite speciell (men där skulle det bli för privat och närgånget så det hamnar inte här). Jag har helt enkelt inte vare sig lust eller ork att börja om. Jag vägrar också att bli bortkörd på det sätt som vissa tydligen önskar. Böja mig under en kultur av mobbning, rykten och skvaller är givetvis lika omöjligt. På ett sätt blir det intressant se vad som sker men till stor del är skadan skedd och frågan är i vilken mån "folk" är beredda till omvändelse, för det är det som krävs. Inte de rop om "Allt är väl! Allt är väl!" och "Nu ska vi bara se framåt!" som hörs just nu. Tack och lov finns goda och kloka människor också som gör vad de kan. Men jag är ärligt talat rejält orolig för att verkligen stå hemlös vad gäller kristen församling/familj.
Just nu är öknen ändlös från min horisont. Jag har, förutom 2 söndagar framöver, ingenting att se fram emot. Det låter säkert "överdeppigt" men det är faktiskt sant. (Där är vi på det för privata igen.) Jag hoppas kunna göra åt någon timme då och då här men det ska finnas inspiration och något att skriva om också.
Se nu till att protestera - högt och ljudligt och envist - om ni ser mobbning, hör rykten och skvaller och dyl. i eget sammanhang! Jag (och fler givetvis) gjorde det men mötte tyvärr för envist (för att vara snäll...) motstånd. Jag hoppas och ber så att inte andra ska få uppleva detsamma som jag och så många andra gör nu.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar