(Tanke: Himlen - hittar vi Gud där någonstans, om vi bara letar tillräckligt? Vad har en metafor som "himlen" gjort med vårt sätt att tänka om Gud?)
Jag funderar då och då kring det här med vår vana och vilja att förmänskliga Gud och hur jag tror det ställer till en hel del för många faktiskt, även för mig. Funderingarna går då också mer specifikt kring hur det ställer till det idag jämfört med förr i den kristna historien.
Tänk på det med "Gud i himlen" t.ex. - fram till för sisådär 60-70-80 år sedan var det en alldeles utmärkt metafor. Himlen/rymden var något vi visste bra lite om. Rymdfärder för människor eller ens att sända upp obemannade satelliter var något forskare höll på med men bra utopiskt för gemene man. Att Gud, den outgrundlige, skulle finnas i "himlen" tedde sig nog för många rätt självklart och det gav också en bild av Gud som annorlunda, som utanför vår värld (men ändå i).
Idag är det ju väldigt annorlunda. Många av oss som lever idag använder satelliter för det vi gör dagligen. Vi har sett att människan kan vandra på månen. Det talas om resor till Mars och nya planeter upptäcks. Himlen har blivit väldigt mycket mindre av ett mysterium trots att vi kanske vet rätt lite egentligen.
Vad gör det med vår bild av Gud?
Jag undrar om inte det, tillsammans med annat givetvis, påverkar vår bild av Gud en hel del, och då kanske framför allt vår bild av Gud som helig, något annat, annorlunda och väsensskilt från oss.
I våras hade jag glädjen att få skriva en artikel för Kyrka och Folk om bristen på förlåtelse i dagens samhälle och då kretsade tankarna mycket kring det om hur vi ser på Guds helighet, hur vi förmänskligar Gud och lägger våra egna tankar och beteenden på Honom. Just det märks ju kanske extra väl just när det handlar om förlåtelse (och då också synd).
Jag vet inte hur ofta jag läst kommentarer typ "Men DET kan ju Gud aldrig förlåta heller! Det är ju oförlåtligt!" som har följts av en diskussion där vissa sagt att det kan Han visst medan andra (ofta en majoritet) hävdar motsatsen. Mycket klart syns då hur vi (jag är inte oskyldig där givetvis) förmänskligar Gud. Vi tänker att eftersom vi människor inte kan (vill....) förlåta så kan säkert inte Gud det heller. Mindre brott - ok, det kan ju gå men stora som barnamord, pedofili, djursmisshandel - näe, aldrig!
Jag har också sett argumentet att vi kristna ju kallas heliga och vi är dessutom skapade till Guds avbild så då måste ju Gud vara och tänka som vi. Då tycker jag att man missar, minst, två saker: För det första är Gud DEN helige - grunden/ursprunget för det som är heligt, den som anger vad som är heligt. För det andra - ja, vi kristna kallas heliga men man måste då ha i minnet vad som menas med helig, nämligen att vara avskild från något.
Gud är helig i bemärkelsen avskild från allt annat, väsensskild, "bortom" allt annat. Vi kristna är heliga i bemärkelsen avskilda från "världen". Vi är skapade till Guds avbilder (det är ALLA människor, kristna eller ej!) men vi lever ju inte så. Ingen av oss lever fullt ut som det vi är skapade till att vara, det är konsekvensen av syndafallet där människan första gången vände sig ifrån Gud.
När vi förmänskligar Gud tar vi bort mycket av Hans helighet. Vi gör Gud (och väl framför allt Jesus) till en kompis lite som vilken som helst. Visst kan man vara vän med Gud men om man då förmänskligar och därmed förminskar Honom så hamnar man väldigt snett.
Jag tror att det skulle behöva predikas mer om Guds helighet på många ställen. Jag tror att vi missar mycket om vi ser Gud för mycket som kompis. Gud är nära oss, så är det. Gud vill vara nära oss. Gud möter oss om vi vänder oss mot Honom. Men vi får aldrig glömma att Gud är helig, värd allt vårt lov, all vår beundran, all vår fruktan. (Tänk då på att gudsfruktan inte innebär du ska vara rädd för Gud! Det handlar bara om att respektera Honom för den Han är.)
Jag tror att många av oss skulle behöva fundera mer kring hur vi förmänskligar Gud och därmed riskerar att förminska Honom.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar