(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)
Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...
Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?
Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.
Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.
Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...
Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?
Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.
Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".
Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.
Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.
Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?
Bara en tanke.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar