Vägen till livet

Så lyder rubriken på fjärde dagen i påsktiden.

"Vägens folk" - så kallade de första kristna sig. Och så kallar sig kristna i t.ex. Kina idag. De har mycket gemensamt, de människorna, trots alla århundraden som skiljer dem åt.

I romarriket var det inte lättare att vara kristen än det är i Kina idag. Frågan är om det är så mycket lättare att vara verkligt kristen i Sverige?

Jesus säger, i en av texterna för dagen, "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Johannes evangelium kapitel 14 vers 6)

Jag måste erkänna att jag ibland undrar om alla präster i Svenska kyrkan läst detta?

Det pågår en debatt just nu, bl.a. i Kyrkans Tidning, om Jesus som "offer". En präst startade den genom en insändare där hon tyckte att hela tanken om Jesu offerdöd, nattvarden och synden vi människor bär på är "motbjudande" och borde plockas bort ur kyrkans bekännelse. Nattvarden ser hon som kannibalism och talet om synd bara som betungande och ett sätt att skrämma bort människor...

Göran Skytte frågar i en gästkrönika i fredagens Dagen "Gammalmodigt att prästen ska vara kristen?" och jag undrar detsamma.

Jesus säger "Jag är vägen och sanningen och livet." och jag kan, helt ärligt, inte förstå vad som är så svårt med det? Vi som är bekännande kristna kan faktiskt inte bara välja ut "lätta" delar ur Bibeln och strunta i de som känns "svåra". Vi förstår aldrig allt i detta livet, men vi har baske mig ett ansvar att försöka!

Ska vi då "svälja" allt och göra oss så "dumma" som många redan anklagar oss för att vara, att vi låter oss ledas av en bok och en historia som många idag anser förlegad? Nej, det tycker jag inte. Jag tror att Gud är ganska förtjust i vårt ifrågasättande och "testande" av Honom och Jesus. Men ...

För att kunna kalla oss kristna finns det ju ändå en grund som vi bara måste stå på! Vi bara måste erkänna Jesus som Guds son! Vi måste erkänna Jesus som den enda vägen till Gud! Vi måste erkänna att det är Jesus som har sanningen! Och vi måste erkänna att Jesus är livet!

Vi kan inte, som jag fått berättat av en av lärarna i Bibelskolan ( kykoherde emeritus Einar Bäfverfeldt) i en predikan han hört göra om orden till "Jag är sanningen om vägen till livet."  Vi kan inte, som man tyvärr hör en del som säger sig kristna, säga att "Alla blir saliga på sin tro!" Vi kan inte låta en buddist, muslim eller asatroende predika för att "De sätter ju också kärleken högt."

För mig är det fullkomligt självklart att jag som kristen tror på Jesu ord om att han är vägen, sanningen och livet! Jag ber i hans namn. Jag försöker att ha i åtanke vad han skulle gjort, t.ex. när jag blir superirriterad på människor ikring mig. (Testa själv! När du blir riktigt, riktigt vansinnigt sur på någon - tänk på att även denna människa är Guds skapelse och älskad av Honom! Inte alldeles enkelt, jag vet, men nyttigt...)

Läs det här kapitlet i Johannes evangelium! Där säger Jesus också, till Tomas tror jag, att genom honom ser vi Gud. "Och varför skulle vi bekymra oss om vad en, eventuell, Gud vill?" säger en del. Men för oss som bekänner oss till den kristna tron, till tron på en Gud som skapat oss och vill oss väl, borde det väl vara lite viktigt?

Jesus är vägen, sanningen och livet! Han är den lättaste vägen, inte för att han är enkel att följa men för att han ger oss sanningen om det liv som Gud vill att vi ska leva. Det liv som faktiskt, vad andra än säger, är det bästa för oss.

Väldigt apologetiskt detta blev... Men "varav hjärtat är fullt...."

Allt gott!
Eva