söndag 29 maj 2011

Bönsöndagen


Fader vår som är i himmelen.
Helgat varde Ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske Din vilja, såsom i himmelen
så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra synder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten
i evighet.
Amen

(Jo, det finns en senare översättning, men detta är den som "sitter i ryggmärgen" på mig.)

Denna är väl "Bönernas bön"? Det är den bön som Jesus själv lär sina lärjungar när de ber honom "Lär oss be!" (Matt. 6:9 ff). (Utom de sista raderna "Ty riket..." som inte finns med i Bibeln.)

Och jag tycker att man måste lägga märke till en sak väldigt noga; den handlar mycket tydligt om både Gud och människan.

Jag har då och då hört människor som tycker att Gud är "en gnällig typ som bara vill bli hyllad och beundrad". Men det motsägs väl i allra högsta grad av denna bön? Där visas ju hur vårt förhållande till Gud präglas av att både människa och Gud är viktiga.

En annan sak som Jesus flera gånger påpekar i olika liknelser är enträgenhet. Att det inte är det minsta fel att "tjata". I en liknelse bankar en granne på dörren mitt i natten. Besök har anlänt och brödet räcker inte - går det att låna? Först ignoreras knackningen. Sedan fräses det inifrån att "Gå din väg! Du väcker hela huset!" (Vilket sannerligen inte var någon liten sak då hela familjen plus djur ofta sov i samma rum - tänk vilket liv med väckta barn, tupp, hönor mm!) Men till slut lämnas ändå brödet ut...

I liknelsen med kvinnan som försöker få rätt i domstolen vill domaren först inte ens höra henne, men när hon påminner honom om hans åtaganden och löften gör han som hon vill.

Vad menas med det där? Att vi måste tjata? Att vi ständigt måste påminna Gud om att "Hallå där! Du har faktiskt lovat!!!" ?

Jag tror snarare att det är exempel på att "Det här uppförandet är också ok!".

Naturligtvis skall vi i all bön minnas vem det är vi riktar vår bön till! Gud är värd vår vördnad och vår hyllning, i bön likväl som annars! Men bön kan se så väldigt olika ut. Det enda Jesus opponerar sig emot är de som "står i gathörnen" och ropar ut sin bön för att alla ikring ska tycka att de är så "fromma och fina". (Att be ute på sta'n är dock inte fel! Men det får inte vara för att förhärliga dig själv.)

Det är synd att många verkar tänka att "Be - det gör man i kyrkan!" och i det också verkar lägga att det ska vara så väldigt märkvärdigt att be. Så behöver det ju inte alls vara! Jag ber nog bra ofta. "Slänger iväg" en bön när jag ser någon ledsen eller så på T-banan. "Herre förbarma dig över denna människa lite extra idag!". På hundarnas och min morgonpromenad hörde jag en bofink (tror jag att det var i alla fall!) som fullkomligt sprudlade av sångglädje i långa, långa tonövningar i en fason jag aldrig hört tidigare. Då tackar jag Gud för att vi kom förbi just när denna fågel fått för sig att testa denna melodi för att imponera på fågeldamerna.

Men jag kan också be betydligt mer "organiserat". Som deltagare i gudstjänster har jag varit med i djupt allvarliga förböner. I lovsånger med lyfta händer. I de mest koncentrerade böner för det ena eller andra. Jag tackar för maten och ber om Guds välsignelse över den och alla som arbetat för att den ska komma till mitt bord.

Jag tror helt enkelt att bön kan se ut på så oerhört många olika sätt. Jag kan periodvis vara bra irriterad på mig själv för att jag hamnar i en viss rutin och bara ber de allra vanligaste bönerna som bordsbön t.ex. Men egentligen tror jag inte att det betyder så väldigt mycket. Jag tror att man skulle kunna be samma bön, förslagsvis då just Fader vår, massor av gånger per dag i många år utan att Gud skulle bli irriterad.

Det viktiga är nog inte så mycket bönens ord som varför och med vilket hjärta du ber. Om du ber i tro på Gud, så spelar det inte så stor roll om du använder "fina" ord eller inte, om du är i kyrkan eller på bussen. Det viktiga är att ditt hjärta är med!

Sedan kan det räcka med ett "Gode Gud!" när något händer!
(Och tänk hur många som utbrister det, trots att de kanske skulle fnysa åt att be...:))

Allt gott!
Eva

1 kommentar:

TeamNelson/Ordringen sa...

När jag läser detta kommer jag ihåg min gamle konfirmationspräst som pratade sig varm om just bön. Symboliken i att knäppa händerna och hur det också hade en lugnande effekt på den som som just - knäppte - händerna.
När det gäller Fader Vår så är det verkligen så att det är svårt att vänja sig vid nyöversättningar samtidigt som de naturligtvis behövs.
Ulf