Det där med "Gör mot andra..."

"...som du vill att andra ska göra mot dig."

Eller för att citera Matteus 7:12 alldeles korrekt (Folkbibelns översättning)

"Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen o profeterna."

De orden, det som ofta kallas "gyllene regeln" har jag haft anledning fundera rätt mycket kring senaste tiden. Tyvärr i flera fall i kristna sammanhang.

Som jag uppfattar det är den regeln sannerligen tvingande. Visserligen menar Jesus alltid vad han säger men jag uppfattar dessa ord som en slags "grundregel". (Vilket inte innebär att vi skulle slippa diskussioner kring orden då.) I min tanke borde det vara något som vi alla kristna är oerhört noga med att försök leva efter. Misslyckas gör vi givetvis men när det verkar som om vissa helt glömt dessa Jesus-ord...

Ibland funderar jag på om man kanske också skulle negera det där? Alltså tänka " Gör INTE mot andra vad du INTE vill att andra ska göra mot dig". Skulle det ibland vara lättare att efterleva då? Man kan ju inte utesluta/tänka bort det Jesus säger i originalet men kanske behöver vi ofullständiga o ibland sorgligt dåligt tänkande människor ha båda varianterna i åtanke?

För att ta ett oerhört enkelt exempel - Det är (borde i alla fall vara) lätt att hålla upp en dörr om du förväntar dig andra ska hålla upp åt dig men kanske behöver du också tänka på att du definitivt inte skulle vilja att någon släpper en  tung dörr rakt på dig när du kommer med kassar i båda händerna för att inte göra så själv?

Nu försöker jag då ha detta "i ryggmärgen" jämt även om jag säkert misslyckas leva efter det betydligt oftare än vad jag är medveten om. Att det funderas på än mer just nu beror på saker som sker runt omkring o som jag delvis blivit inblandad i. O jag kan bara inte förstå hur dåligt denna regel verkar efterlevas även bland en del kristna! Jag står förundrad o förvånad o undrar om de verkligen själva skulle vilja bli behandlade så som de behandlar andra? (Vi kanske skulle testa? säger en elak tanke som dyker upp, det kan erkännas.)

Ingen kan göra allt för andra. Jag sörjer ofta att jag inte har ekonomi att alltid göra det för andra som jag skulle vilja, när det inte är ork/sjukdom som sätter stopp. Dock handlar de situationer som fått igång min hjärna om sådant som inte beror på vare sig ekonomi, hälsa, utbildning eller dylikt utan att man gång på gång orsakar andra sorg, ledsenhet o faktiskt dåligt mående trots att man rimligtvis måste inse det. Man går helt på den egna viljan o "kör över" andra, misskrediterar, misstror, "snackar bakom ryggen på", skäller ut o lyssnar inte på förklaringar. Igen o igen o igen!

"Människor är ju sådana! Det får man hantera." säger en del då o så är det ju. Men i ett kristet sammanhang? Nej, där kan jag faktiskt inte acceptera det. Fel gör vi där också men när det rent medvetet tas till sådana metoder...

Jag mår illa faktiskt. (Som om sommaren o allt den för med sig inte räckte då.) Jag blir oerhört bedrövad o rent ut förtvivlad av att se vad som sker utan att kunna hoppas jag kan göra särskilt mycket.

Så mycket enklare mycket vore om vi i högre omfattning försökte leva efter den regel Jesus sätter upp där mot slutet av Bergspredikan! Vi kan aldrig i detta livet hoppas på att vi alltid gör rätt men vi måste faktiskt försöka bättre än vad vi gör idag! Det innebär inte att bara snällt o stillatigande acceptera allt, inte alls, men debatter kan föras, åsikter uttalas o.s.v. utan att vi totalt (o som jag förstår det nu faktiskt medvetet/med vilje) "manglar" varandra o därmed sårar så mycket.

Vi måste försöka, för annars är det faktiskt rent bedrövligt o ffa allt annat än värdigt ett kristet liv.

Allt gott!
Eva