Det värsta någon kan säga.

"Vet du vad som är det absolut värsta o elakaste någon kan säga? Jag har kommit på vad det är!"

Som vanligt dyker frågeställaren upp helt oförvarnad på en gångväg. H'n gjorde så första gången för några år sedan efter att ha hört mig försvara en man som var illa utsatt av en äldre "herre" i vårt centrum. Efter det blev jag, om jag förstått rätt, bedömd "säker" att någon gång ibland prata med av den här personen som inte alltid har så lätt med livet o hur det fungerar.

Nu var upprördheten rätt stor o helt klart var avsikten att få höra om fler höll med om den slutsats som dragits, den känsla som väckts.

"Så här är det - om någon som faktiskt har ditt telenummer eller vet var du bor säger att de har tänkt på en o undrat över hur man mår - då är det JÄTTEelakt!!! För varför har de inte ringt o frågat då?? Jag blir väl inte så väldigt glad om de bara tänker o undrar men aldrig frågar heller?? Är jag elak då?"

"Nej," försäkrade jag, "du är inte alls elak o jag förstår precis hur du menar. Kan man kontakta någon så kan man ju faktiskt fråga o inte bara gå o tänka. Jag håller med dig!"

"Det beror väl på att alla har så BRÅTTOM jämt men då tycker jag i alla fall att man inte behöver säga så där!"

Vi pratade en stund till, om detta o annat, o så, precis som vanligt kom det "Tack för att du stannade o pratade! Hej då!". Lika abrupt som uppdykandet är h'n försvunnen igen.

Mina tankar snurrade vidare kring det där med att tala om att man tänkt SÅ mycket på någon o undrat hur det är. Om man har kontaktmöjlighet (jag har aldrig fått telenr till den här personen - SÅ pålitlig är jag tydligen inte :) ) så får man väl då ta sig tiden höra av sig o fråga? Eller åtminstone inte kläcka ur sig de där orden som jag tror närmast alltid sårar mer än att de ger något gott.

För inte vill vi väl säga det värsta någon kan säga?

Allt gott!
Eva