fredag 27 juli 2018

Tankar utifrån en bok







Den boken, Helena Edlunds "Konsten att överleva Svenska kyrkan", fick jag nyligen o har hunnit läsa. Ärligt tala kastade jag mig väl lite över den då jag hört/läst en hel del om den.

För er som inte vet vem hon är eller som nu funderar "Ja vad var det med henne nu igen?" ska jag ändå (motvilligt för det spelar ingen roll för resten av inlägget egentligen) tala om att hon dels var en av prästerna bakom FB-gruppen "Mitt kors", dels har anklagats för samröre med SD. "Mitt kors" var jag själv med i (gruppen går att hitta på FB men inte att göra nya inlägg i) o tyckte mycket om, vad gäller eventuella SD-sympatier kan jag inte bedöma det. (För egen del är SD ett av de partier jag absolut inte kan tänka mig rösta på.)

Nu är det dock då annat i boken som får mig att skriva detta, nämligen huruvida SvK (Svenska Kyrkan) verkligen lever "i kristen anda o sann omvändelse".

Helena berättar om hur hon utmanövrerats från flera tjänster, hur anställningsavtal fått ändrade datum för att vikariat inte ska övergå i fast tjänst, hur chefer plötsligt slutat svara i telefon o mycket annat. Det är lätt att avfärda med att hon skulle vara bitter, hämndgirig, allmänt besvärlig o liknande (jag förutsätter givetvis hon har bevis för det hon skriver). Det är möjligt att även jag skulle avfärda henne så om det inte var för tidigare erfarenheter.

Första gången jag lite gav mig in i något liknande o åtminstone försökte stötta den präst som då var utsatt var för kring 20 år sedan. Senaste gången jag talade mycket med en präst som blev fråntagen en tjänst som faktiskt var beslutad gå till just den prästen är c:a ett år sedan. O det har varit några där mellan. Präster som jag alltså personligen haft kontakt med o har klara bevis för hur de behandlats illa, mer än illa i SvK. (Nej, några namn gives icke!) Just nu ser jag ännu en präst behandlas oerhört illa av sitt sammanhang.

När det gäller de jag haft kontakt med finns en väldigt klar "röd tråd" mellan de fallen - samtliga har varit s.k. bibeltrogna, samtliga har råkat ut för att ansvariga arbetsgivare (kyrkoråd lika väl som kyrkoherdar) inte följt vare sig gällande svenska lag eller Kyrkoordning utan "mixtrat" o i flera fall ändrat i efterskott i protokoll o liknande. I samtliga fall har det också varit så att drabbade inte orkat bråka hela vägen eftersom sådant här ofta tär oerhört på hälsan, både psykiskt o fysiskt.

I samtliga fall är det också så att de som utsatt dessa präster är sådana som talar väldigt mycket o gärna om att ge Jesu kärlek vidare, älska sin nästa, att inte göra skillnad på människor o liknande.

O varje gång visar det sig att de som talar så är de som allra minst lever i omvändelse o Jesu efterföljd...
(Finns naturligtvis de som faktiskt lever upp till de orden också! Nu talar jag om inblandade i dessa fall.)

För mig spelar det ingen roll vad Helena har för politiska åsikter. Det spelar heller ingen roll att jag mycket väl vet att en av de präster jag stöttat lite tidigare har en kvinnosyn som jag inte alls ställer upp på. Jag bryr mig inte om att en har en närmast föraktfull syn på missbrukare. Givetvis skulle jag gärna se att de tyckte o tänkte som jag (vem vill inte det?) men det är inte huvudsaken i detta.

Det som får mig så upprörd, så bedrövad o ledsen är att ett kristet sammanhang beter sig på sådana sätt. Som kristen är det helt enkelt inte ok!

Det är många, många gånger jag velat kommentera med att bara skriva "Matt.23 - läs!" eller liknande. (Där finns Jesu ord om vitkalkade gravar t.ex.) De här fallen snurrar i min hjärna o jag kan helt enkelt inte förstå hur sådant här kan tillåtas pågå igen o igen o igen i SvK o andra kristna sammanhang.

Faktum är att just att detta är så vanligt i SvK får mig att fundera på om jag alls längre vill vara medlem. Det blir svårare o svårare för samvetet att vara det när kyrkan så ofta o så tydligt går emot vad den ska stå för - att älska Gud o älska sin nästa som sig själv. Gör man det, OM man gjorde det, så kan sådant här inte fortsätta ske. Vi är ju inte perfekta men när det sker gång på gång utan att det tas itu med på riktigt, då går vi rakt emot vårt uppdrag att leva i Jesu efterföljd o kärlek. Vi kan inte acceptera att människor görs illa längre. Oavsett om vi håller med dem i annat så måste våra "nästor" behandlas juste o rättvist. Det sker långt ifrån alltid i kristna sammanhang idag. (SvK anses faktiskt vara en av de farligaste arbetsplatserna vad gälle sjukskrivninsgrisk, ffa p.g.a. psykisk ohälsa.)

Så, som avslutning: Igår kväll, efter en dag med rätt många funderingar kring detta inlägg o dess bakgrund, slog jag upp Bibeln o där Psaltaren. Slog upp på måfå o hamnade på Psaltarens 12e psalm. Ni får slå upp/googla själva...

Allt gott!
Eva




Inga kommentarer: