Ta av dig skorna!

Jag läser just nu Magnus Malms "Ett hjärta för världen" med stor behållning. I den behållningen ligger att det dyker upp väldigt många egna tankar som liksom "spinner iväg" från Magnus' text. Ur just sådana tankar kommer detta.

Magnus skriver om vikten av att i alla relationer, även den till Gud, respektera att det faktiskt alltid handlar om ett jag och ett du, att man måste respektera att det finns gränser, en viss distans är ofta nödvändig. (Alla har vi väl mött någon människa som börjat kännas lite obekväm när den närmast vill "krypa under skinnet" på en?)

Som exempel tar Magnus 2a Moseboks berättelse (kapitel 3) om Moses möte med Gud i den brinnande busken. Gud vill kalla Moses ut i den uppgift som är förberedd för just honom - att befria Israel ur slaveriet under Egypten - och uppenbarar sig då i en brinnande buske.

Givetvis blir Moses nyfiken när han vaknar och ser en buske som står i ljusan låga men inte verkar förtäras av elden. Han går närmare och får då höra orden:

"Kom inte hit! Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark."
(2aMos. 3:5)


Det där har jag ju läst/hört ett antal gånger men nu i dagarna har tankarna kretsat lite annorlunda kanske.

Hur lever vi idag, tar vi av oss skorna inför Gud eller klampar vi mest på som vi själva önskar? Har vi förminskat Gud till någon (något?) som vi inte behöver ha samma respekt för längre? Jag är rätt ofta rädd för det.

Väldigt ofta idag verkar Gud ses som någon sorts "tilläggsförsäkring" som man liksom kan ta till när världen inte ger det man förväntat. Gud blir en mental snuttefilt som kan tas fram o läggas undan efter eget behov. Tron på Gud blir mer en del i ett eget o privat må bra-projekt.

Att Gud faktiskt är helig, är själva heligheten, verkar man alltför gärna "glömma". Lite som för ett antal år sedan när någon skrev en väldigt bra text kring att vi numer i kyrkorna kanske lika gärna skulle kunna sjunga "Trevlig, trevlig, trevlig..." som "Helig, helig, helig..." i en av de stora lovsångerna i psalmboken.

Om man väljer att, till stor del, se bort från eller "glömma" Guds helighet så blir väl livet i och för sig lite lättare. Då kan man bortse från det i Bibeln som inte stämmer med ens egna åsikter eller nutidens tankar. Då kan man använda Gud som snuttefilt och tilläggsförsäkring som kan tas till när jag behöver det.

Men Gud ÄR helig.

Gud är helig och förtjänar att behandlas så. Det betyder inte att vi ska krypa, nedvärdera oss själva (det gör inte Gud!), behöva "fjäska" eller så! Det betyder bara att vi faktiskt måste ödmjuka oss och inse just att Gud faktiskt är något helt väsensskilt från oss. Han vill ju av hela sitt hjärta ha relationer till oss alla, men för att en relation ska fungera, människor emellan eller mellan människan och Gud, så måste man respektera att det finns ett jag och ett du, samt att både jag och du måste respekteras för den de är.

Och Gud är helig.

Jag tror att vi måste börja vara lite noggrannare med att ta av oss (de mentala) skorna. Vi måste tänka mer på och prata mer om att tro inte är något jag gör för att må bra själv (även om det ju brukar bli följden) utan faktiskt ett gensvar på att Gud ÄR. Vi måste mer, igen, låta Gud vara den Han är, som Moses gjorde vid den där underliga brinnande busken. Låta Gud vara Gud och inte försöka göra om Honom till något vi kan hantera, försöka lära känna Honom som Han är istället för att förminska honom till något vi omedelbart kan förstå.

Så, ta av dig skorna och träd in på helig mark och umgås med Gud! Du kommer att bli varmt välkomnad.

Allt gott!
Eva