fredag 15 mars 2019

"Avstå sex också???"


(Ingen särskild tanke alls, tycker bara mycket om dessa flox som jag fotograferade för några år sedan.)


Ungefär som rubriken säger sa' också en bekant för några år sedan. Med ren fasa i blicken faktiskt. Precis som nu var den kristna fastetiden i sin början och som kanske den enda kristna den här personen kände fick jag frågor om just fastan. Bra samtal med frågor som väl i mycket bottnade i att min bekant tyckte sig veta mer om muslimska ramadan än kristna fastan trots sin "helsvenska" bakgrund och även faktiskt konfirmationsläsning.

Vi kom ju rätt snabbt fram till att mycket är likt även om kristna inte har riktigt lika specifika regler av typen bara äta efter mörkrets inbrott och så. (Jag är själv inte särskilt insatt i de muslimska reglerna.) Tänka lite extra på de som har det svårare i livet t.ex. ingår i båda religionerna. Den kristna motsvarigheten till att bara äta vissa tider kan väl sägas ligga i att man ofta avstår viss mat, godis eller liknande.

Så berättade jag att många kristna numer t.ex. fastar från sociala medier, TV, inte går på bio och så och där dög frågan upp: "Men de avstår väl inte sex heller???".

Så var vi då in på det ämnet som många tänker kristna är närmast besatta av då det ju ofta är i samband med olika sexuella frågor (abort, HBTQ, unga kvinnor i USA som lovar vara oskulder när de gifter sig t.ex.) som media blir intresserade och det alls skrivs om kristna. Det som ofta blir mer skandaljournalistik alltså

Jag chockade min bekant rejält genom att berätta att jag vet ett antal par där ingendera parten haft sex innan de gift sig samt, än mer förskräckande tror jag, att jag själv lever i celibat sedan ett antal år. (Numer närmare 15 men det har varit långa perioder innan också.)

Nu är ju detta inget jag går omkring och basunerar ut till höger och vänster (även om jag nu bestämde mig för att, lite "äntligen", skriva om det här) men jag har inte heller dragit mig för att berätta det om det känts relevant.

Bland icke-troende/sekulära vänner och bekanta kan det väcka lite löje nästan. "Tokiga kristna som begränsar kvinnans liv!" liksom. Bland kristna vänner har det ofta väckt en som det verkar oemotståndlig lust att "hitta någon" åt mig... Att jag skulle välja ett liv som ogift? Nej, det kan de inte tänka sig! Jag har kopplats ihop med x antal män bara för att någon sett mig säga mer än "Hej!" till en man om jag ska ta i lite, men inte mycket.

Tyvärr har det i många kristna kretsar kommit att bli så att en kvinna har sitt värde i att vara maka och mor. Det handlar då inte om att kvinnan inte skulle kunna vara präst t.ex. utan just om att hon förväntas vara maka och mor också. För en gångs skull "rekade" jag lite mer innan jag skriver detta och jag måste citera Svenska Evangeliska Alliansen som i detta skriver att "äktenskap ju faktiskt inte betyder 0.5+0.5=1 utan att 1+1=1", ungefärligt citat. Kvinna och man har fullt ut värde även som ensamstående, även om man givetvis måste respektera och ära det faktum att kvinna och man tillsammans ger en bild av Gud. Jag tänker då ändå att det går att uppnå på många sätt ändå, genom umgänge med båda könen t.ex. även om det sexuella då inte ingår. (Jag tror inte heller att just den biten särskilt visar på likhet med Gud.)

Visst talas det en del om äktenskap i Bibeln. Det framhålls givetvis som gott och är ju en nödvändighet för släktets/människans fortlevnad i form av nya generationer. Men t.o.m. Jesus talar om att inte alla människor gifter sig, utan att nedvärdera. I Matteus evangeliums 19:e kapitel, vers 12 står det:

De finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig."

Exakt hur den versen bör tolkas ska jag inte ge mig in i några tankar kring. Jag har fått det om "...människor gjort dem sådana..." förklarat med att det skulle kunna gälla eunucker (alltså kastrerade män) men jag tror det gäller fler. T.ex. mig av skäl som jag inte kommer att ta upp här och nu.

Jag blir fortfrande lite fnissig när jag tänker på min bekants reaktion. Det fascinerande är att vi i dagens samhälle ser sex när, hur, var, med vem som helst som något så självklart att det närmast blir chockerande att höra att någon som jag valt bort det av helt fri vilja. Jag är ju inte ens nunna! Naturligtvis hade även jag väl en förväntan på livet som innebar man och barn. Nu blev det inte så och då blev detta med celibat faktiskt en ren befrielse. Jag står utanför allt det "spel" som ofta pågår och kan ägna mig åt annat. Visserligen får jag stå ut med att vissa människor fortfarande (de värsta, ivrigaste äktenskapsmäklarna har jag tystat faktiskt) tror att jag är förälskad i varenda man jag talar mer än två ord med. Jag får stå ut med att en hel del tror att en ensamstående och dessutom kristen kvinna alltid är "på jakt". Att stå ut är trots allt rätt enkelt när man själv vet.

Vad jag möjligen har lite svårt att faktiskt stå ut med är den lägre status jag ser att jag har i vissas ögon i och med att jag inte är maka och mor men inte heller svurit detta celibat inför Gud på något mer organiserat sätt. (Hmm.... Det kanske skulle göras?) Därför har jag valt att skriva detta som ändå är relativt personligt.

Alltså - jag skulle så gärna vilja uppleva att en ogift kvinna, en kvinna utan barn, kunde ses med samma respekt som jag tycker att män som inte är makar och fäder ändå gör. (Och då talar vi i båda fallen om personer över den ålder där det fortfarande kan tänkas bli både äktenskap och barn.)
Det vore den stora befrielsen och, som jag tror, helt i Jesu anda.

Allt gott!
Eva

2 kommentarer:

Sonja sa...

Jag är inte uppvuxen inom någon kristen gemenskap och kan inte känna igen vissa saker som du berättar, men ditt inlägg får mig att tänka på ett avsnitt som Jesusfeministpodden släppte som heter "Äktenskapet som övergångsrit", så här står det om den på avsnittsförklaringen: "När blev äktenskapet en helig övergångsrit? Är den gifta kvinnan den fulländade kvinnan? Frikyrkan älskar när folk gifter sig och ibland kan man få intrycket att äktenskapet är livets mening och det ultimata sättet att tjäna Gud genom. Men har äktenskapet blivit en avgud? Sitter vi i ett sorts ung vuxen-väntrum till dagen vi gifter oss och på vilket sätt är giftashetsen en käpp i hjulet för jämställdheten inom kyrkan?" Länk till avsnittet: https://poddtoppen.se/podcast/1431018550/jesusfeministpodden/11-aktenskapet-som-helig-overgangsrit

Jag har inte själv lyssnat på avsnittet (än) men tänkte att det kanske skulle vara av intresse för dig, om du inte redan lyssnat på den förstås :) Frid!

Eva sa...

Tack Sonja!
Nej jag har inte hört det avsnittet men det måste ju bli av.
Se'n kan jag berätta att för min del var "mäkleriet" som ivrigast när jag kring 40 kom in i EFS ;)
Frid!