lördag 29 juni 2019

Gömma sig bakom Jesus?


(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Inga kommentarer: