Maktmänniskor -

(Tanke: Jag väljer en ros för att den vid en första anblick är bara vacker och väldoftande men sedan kan taggarna upptäckas. Den kan representera maktmänniskans person men också Jesus. Jesus då som så god och kärleksfull men inte utan skärpa, vilket tyvärr en del har fått för sig.
En gul eftersom gult i blomsterform (egentligen rätt fånigt enligt mig, men ändå...) representerar svek. DET stämmer bara på maktmänniskan då.)


- vad är det egentligen? Är det ett nytt påfund eller uppmärksammades de redan på Bibelns tid? Hur känner man igen och vad gör man?

Det är väl vad den bok av Edin Lövås, "Den farliga maktmänniskan" (Libris 1989 och 1999) handlar om, den som jag lite recenserade i förra inlägget. Vad som inte kom med i det förra i någon högre grad är de klara och goda referenser till Bibeln som Edin Lövås (EL) bistår med. Jag ska försöka utveckla det lite. Kan bli lite långt men läsning är ju frivillig.

Först bara: Som jag skrev i förra så har förlaget i ett eget förord förklarat varför man genomgående valt benämningen "maktmänniska" i översättningen istället för att som EL skriva det omväxlande med "psykopat". Det var (är fortfarande?) så att förståelsen av begreppet psykopat/psykopati tydligen skilde mellan Sverige och författarens hemland Norge. Som jag tänker då kan det vara så att svenskar mer tänker "galen seriemördare i deckare" om man säger psykopat och  då inte kan/vill se den typ av psykopati, den mer vardagliga, som boken handlar om. Det blir helt enkelt för lätt bortförklara och slå ifrån sig. Jag håller helt med om det.

För att få ett första svar på om Bibeln har något att säga om dessa maktmänniskor går vi till Psaltaren kap. 36, vers 2-5:

"I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige. Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
Han förringar inför sig själv att man skall upptäcka och hata hans brott.
Hans mun är ondska och svek, han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
Ondska tänker han ut på sin bädd, han går den väg som inte är god, han skyr inte något ont."

Jag tycker de verserna sammanfattar maktmänniskor väldigt väl.

Kanske protesterar någon mot ordet "ogudaktig" och tänker att då finns ju inte maktmänniskor i kristen kontext i alla fall, för där finns ju ingen ogudaktig? Väl? ELs svar, liksom det från oss som mött dem just i församling, är "Det gör det visst! Och kanske har de det än lättare just i kristna sammanhang!". Jag tänker man måste se till andra meningen och det om "ingen gudsfruktan", att den delen är väldigt viktig för förståelsen.

En sak måste slås fast direkt tror jag - maktmänniskan kan (verkligen kan) inte se något fel hos sig själv. Hur ska man då kunna känna gudsfruktan? Om man ser sig själv som ofelbar och alla andra som dumma, nervösa, lättlurade o.s.v., hur ska man då kunna tänka sig att Gud skulle kunna tänka något annat om en? Det här handlar då inte om ett uppblåst ego, sådana brukar kunna fås till en rimlig nivå av t.ex. en skicklig psykolog, det handlar om att verkligen tänka allt man gör, säger och tänker (ffa mot/om andra) alltid är rätt.

Här kommer det då in varför en maktmänniska kanske har lättare ta sig fram i kristet sammanhang än på många andra ställen. Det kan mycket väl vara en människa som bekänner Jesus så som man förväntar sig, som kanske har en något egen teologi (om inte annat väljer mycket noga vilka bibelcitat som "kan" användas, för egna syften) men kan strö Bibelord ikring sig vid behov. Det är en person som kan ofta kan mycket om den kärlek, förlåtelse och nåd vi kristna förväntas ära men det gäller ju bara när h*n själv behöver kärlek, förlåtelse och nåd. Att andra skulle förvänta sig detsamma i gengäld "finns inte på kartan" och ses som helt orimligt.

I mycket handlar det om just makt och maktrus, därav beteckningen maktmänniska. Är det något Bibeln varnar för både i GT och NT så är det väl makthunger? För att ta en känd text så tänk på Jesus som frestas i öknen efter sitt dop, vad tas där som exempel på den värsta frestelser vi kan utsättas för? Jo, just makt. "Böj dig bara för mig så ska du få härska över hela världen!" säger djävulen. Och ungefär detsamma säger han till maktmänniskan. "Men hallå!!! Innebär det då att maktmänniskan är ond? Har h*n försvurit sig till fienden?" Författaren tar givetvis upp det. Han hamnar i en tanke att maktmänniskan inte behöver vara ond i sig själv men dock, och det är han rätt klar med, förmodligen beskyddas av det onda. Maktmänniskans mål, det som oftast blir resultatet av en sådans framfart, är splittring orsakad av anklagelser och djävulen är anklagaren och splittraren, det är betydelsen av själva namnet.

Att tala om ondska i kristna sammanhang får ofta människor att helt enkelt sluta lyssna. Jesus är ju bara kärlek! Finns ingen ondska bland kristna! Då påminner jag gärna om vad Jesus själv säger om att goda människor bär fram det som är gott, onda människor det som är ont. (Luk. 6:45) Jesus talar även om "ormyngel" i meningen barn till den stora ormen Satan. Och Efesierbrevet kapitel 6 vers 12 är väldigt klar:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna."

Ondskan är en klar realitet för Jesus men även för Paulus och andra. Vi måste också våga se det.
(Författaren påpekar starkt han inte förordar någon sorts andeutdrivning dock! Han talar inte om besatthet utan "endast" påverkan av det onda.)

Vi måste våga se att ondskan finns om inte annat så för de som blir offer för maktmänniskan. Men hur ska vi då upptäcka de här personerna, helst upptäcka dem i tid, innan skadan är för stor och för många mår för dåligt? Jag tror att god hjälp finns att hämta i 3 Joh vers 9-10 där aposteln är väldigt rak:

"Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.
Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen."

Jag har intresserat mig lite extra för dessa maktmänniskor (lutande åt psykopater) ffa sedan jag hade en chef som var en mycket klar sådan för nu många år sedan, men trots en del läsning i böcker om psykologi har jag aldrig sett en bättre beskrivning än den aposteln Johannes ger i de verserna.

De säger vad det handlar om: en maktmänniska vill vara den främste, ha makt. En maktmänniska sprider förtal (EL påpekar maktmänniskan är mästare på att plocka fram småfel som förstoras in absurdum) om de h*n ser som hot, eller bara som stöd åt den h*n har lust förtala bara för att det roar. H*n vägrar givetvis ta emot och lyssna på sådana som kan tänkas komma för att tala vad rätt är, vilket kan låta underligt med tanke på det jag skrev om att maktmänniskan inte anser sig göra minsta fel - då skulle väl inte motståndare skrämma? - men det bottnar då i tanken de som vill tala rätt skulle "lura" (enligt maktmänniskans sätt se) andra att tro annat än maktmänniskan vill.

Och maktmänniskan arbetar på tills de som vågar och orkar stå emot lämnat.

Vad kan man då göra, om något alls?
Edin Lövås misströstar. Han har när boken skrivs 40 års erfarenhet som förkunnare och själavårdare och har mött otaliga offer för maktmänniskor som plågat församlingar, familjer och andra sammanhang och han misströstar.

Eftersom maktmänniskan inte ser något som helst fel hos sig själv (EL tar upp en del förskräckande exempel, som mannen som äter på restaurang var dag trots att fru och flera barn då inte har pengar till mat, men inte förstår varför det skulle vara fel.) Jag tänker på min gamle chef. Det var en kvinna (maktmänniskor är otast män men kvinnor finns det en hel del av också) som verkligen älskade att få folk att gråta, jag råkade själv ut för flera försök men var väl dum nog att inte förstå då anklagelserna gick så lätt motbevisa. Hon hade under många år skrämt slag på ack så många anställda. Vi som kanske var lite "tuffare" blev inte kvar länge, fler än jag såg till att skaffa andra arbeten och säga upp oss. Långt senare lär denna kvinna ha sagt förlåt till den personal som var när hon slutade. Jag funderar fortfarande på om det var ett inlärt eller ett ärligt förlåt.

Maktmänniskan är ju sådan - det blandas vin och vatten verkligen. Ena stunden kan berömmet hagla över en person som då slappnar av och tänker allt nu är ok, bara för att i nästa stund få allt annat än beröm och självkänslan knäckt igen. Just så vill maktmänniskan ha det - helst ska alla runt omkring vara oroliga, smyga på tå, vakta sina ord o.s.v. Det kan komma lugnare perioder men om maktmänniskan anar sin ställning försvagas kommer det att sätta igång igen.

Vad gör man?
Ett svar är givetvis den lösning som jag och flera andra tog till med den chef som bar sig hemskt åt - man flyr. EL är noga med att tala om det rätt ofta kan vara enda lösningen om än den kan vara mycket jobbig. (Tänk hustrun som skiljer sig från sin maktmänniska/tyrann till man och får höra från församlingen att hon gör SÅ fel för hennes make är ju SÅ fantastisk. I det sociala livet ja men hemma...?)
Vad man ffa måste tänka på är vad som skyddar offren, de som redan skördats och de som kan bli! Offren måste alltid vara första prioritet och därför måste maktmänniskans ränker och illistighet stoppas med alla medel.

Och vi måste våga se...
Vi måste våga se att kristna sammanhang kan vara extra sårbara. Extra sårbara eftersom vi fostras i en anda där vi ska visa varandra kärlek, nåd och förlåtelse. Det utnyttjar maktmänniskan hänsynslöst!
Vi måste våga se att ondskan faktiskt finns och att den kan dyka upp även i kristna sammanhang. Det är inte bara människosmugglare, våldtäktsmän, mördare och sådana som är onda, de som av t.ex. maktbegär går det ondas ärenden finns i många skepnader.
Vi måste våga ställa oss på offrens sida. Både de offer som maktmänniskan förstör, med självkänsla nära noll och annat, och de offer som fallit för och manipulerats av maktmänniskan. (Glöm inte att det inte är enkelt leva med att ha blivit lurad, förd bakom alla ljus tillgängliga!) Vi måste påminna oss  om att det ibland är absolut nödvändigt säga ifrån.
Vi måste våga påminna oss om Guds vrede över det onda, EL tar som exempel när Jesus renar templet från försäljare men det går ju att hitta fler.
Det kan bli oerhört jobbigt och ensamt (inte alla orkar stå kvar med den som säger ifrån, den kan rätt ofta offras om maktmänniskan har för starkt grepp) att se och säga ifrån men vi måste våga försöka.

Författaren tar upp det viktiga i att minnas Jesu ord i Luk 22:27:
"Men jag är mitt ibland er som en tjänare."
Om någon snarare vill bli tjänad (och det kan ju visa sig på många olika sätt, bl.a. genom att alltid få medhåll och slippa kritik) än att själva tjäna kanske vi ska se upp? En maktmänniska kan se ut som en tjänare men avslöjar sig alltid som skådespelaren som inte har sitt hjärta med i det h*n gör.

Jag avslutar med Edin Lövås sista meningar i boken:
"Låt oss värna om detta liv, (det sant kristna, min anm.) både i oss själva och i församlingarna. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp."

Allt gott!
Eva