lördag 15 juni 2019

Jesus - förlåtelsebankomaten?


(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva

Inga kommentarer: