Liv eller död?

De senaste veckorna har det talats mycket om detta. I alla fall i mitt älskade P1.

Först kom det faktiskt upp en diskussion om abort, det ämne som ofta brukar avfärdas tämligen omedelbart med att de som ens tar upp det till debatt kallas kvinnofientliga.

Så kom också debatten kring Socialstyrelsens riktlinjer kring döende. Hur ska man som läkare/annan sjukvårdspersonal hantera detta med svår sjukdom, döende och alla tankar som naturligtvis dyker upp i det sammanhanget.

Man talar om "rätten till sin död" men skyggar ofta för "rätten till sitt liv" vilket jag tycker är mycket förunderligt.

Om vi nu börjar med det att "få" dö när man själv vill. Jag kan förstå tanken när det gäller svårt cancersjuka, de med t.ex. ALS eller andra sjukdomar som inte har något annat "mål" än döden. MEN...

Jag har i mitt arbete som begravningsrådgivare mött så många som kommit in och t.ex. velat skriva "arkiv" och så sagt att "Jo... Jag vill ju gärna ha en grav, men det blir jobbigt för barnen så minneslund blir ju bra."

Detta är fakta! Det är inget jag hittar på för att förstärka det jag vill ha fram. Jag är helt övertygad om att dessa människor skulle tänka på samma sätt när det gäller att ligga "oproduktiv" och mindre trevlig. "Ska jag ändå dö så kan jag väl göra det tidigare! Så behöver de inte ta sig tid att komma hit o.s.v."

Är då anhöriga. barn, barnbarn och andra så hemska så att de "kräver" detta? Nej, naturligtvis inte. Men vi har tillsammans skapat ett samhälle som gör att dessa barn och barnbarn tror att arbetet och "samhällsnyttan" är viktigare än gamla mormor/farmor/farfar/morfar som avslutar livet.

På väldigt liknande sätt tycker jag att man resonerar när det gäller aborter. Jag är inte total motståndare till sådana!
Men jag anser att det är ett liv man inte ger chansen, när man gör abort. Kan ni förstå detta? Jag inser alltså att det finns situationer när man inte ser någon annan möjlighet - MEN... Det ÄR ett liv man inte tillåter bli till! Att barnet inte kan överleva utanför livmodern i det skedet? Nej, det kan det inte, men det gör det inte mindre till en människa "på g".

Jag hörde en debatt där RFSUs ordförande Åsa Regnér var med i veckan. Hon tyckte att det var självklart med abort om ultraljud visade gomspalt! "Det kräver ju operationer och blir jobbigt."

Vart är vi på väg? Jag kan inte låta bli att i förlängningen undra vad vi ska göra med de barn som drabbas av förlossningsskador?

Alla ni som skrattar åt underbare Odelberg - han har en förlossningsskada men OM hans skada kunnat ses vid ultraljud...? Hade han levt och roat och fått oss att fundera idag då?

Livet är inte perfekt! Barn är inte perfekta! Den döende gör inte alltid det så som är mest "praktiskt" för dig. Men alla dessa "bökiga" ger oss så mycket!

Allt gott!
Eva
Ps Missa inte det om Panzisjukhuset nedan!