"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."
Så står det i de verser som jag ger i rubriken. Jakob, som är brevets författare, anses vara Jesu halvbror (son till Maria och Josef alltså) som var ledare för församlingen i Jerusalem.
Jag tänker rätt ofta på dessa verser, tyvärr tycker jag att det finns anledning till det. Nu dök de upp igen vid läsning av några tidningsartiklar nyligen.
Det första var en rapport från ett kristet "event" rätt nyss. Där berättas att en av talarna pratat om att man ska vara nöjd med det man har och inte klaga över det man inte har, samt att man alltid bör tala väl om sina ledare.
Nu var jag inte där och hörde så det kan mycket väl vara så att dessa ord förklarades och utvecklades mycket mer, men jag tar de citerade uttalandena som exempel. Vi kan alltså helt glömma vem som sa det och vad just den personen kan ha menat.
Jag har dock hört och läst liknande ett antal gånger och det sätter igång tankarna och minnena här.
Ord om att vara nöjd med det man har och inte klaga över det man inte har uttalas alltid av de som faktiskt har! De som inte har, och skulle ha anledning klaga, är i de allra flesta fall tacksamma för det de har och inte särskilt "gnälliga" även om en del skulle ha all rätt till det, världsligt sett. Uttalanden som det kommer från de som har familj, utbildning, bra och välbetalt arbete, fin bostad, god social status, många vänner o.s.v. Den som inte har det så är oftare tacksamma för det de ändå har eller, i en del fall, för nedtryckta för att säga särskilt mycket och definitivt för skamsna för att i egentlig mening klaga. (I många församlingar är det helt otänkbart prata om att man inte har det ena eller andra.)
Intrycket när de som faktiskt har säger sådant här blir för mig och för många andra inget annat än en "order uppifrån" att vi ska vara tysta. Som om det faktiskt kan behövas sådana som inte har för att de som har ska känna sig bra/lite bättre.
Samma sak med att inte tala illa om ledare.
Självklart tycker inte heller jag att man ska tala illa om ledare, eller om någon annan heller, men... När det sägs av en ledare så blir det väldigt konstigt - som om vederbörande helt enkelt vägrar lyssna ens på berättig kritik. Det är lätt att tysta många genom att säga saker som att det skulle vara "okristet" att inte enbart tala väl om sina ledare.
Den andra saken som fick mig att tänka på dessa verser var en rubrik som närmast förde tankarna till en artikel om en ny säsong i "Idol" eller Melodifestivalen: den löd ungefär "Lista över kristna ledare du bör känna till". Artikeln handlade om nya församlingar i Sverige som startats av olika invandrargrupper. För mig vore det självklart att rubriken skulle lydit:"Nya församlingar du bör känna till" och att präster/pastorer/ledare så presenterats under församlingen namn.
Tyvärr är jag inte särskilt förvånad över att det blir så här.
Jag har själv erfarehet från församlingar där god social status ger klart företräde och har hört om/av fler som känt sig ovälkomna p.g.a. sådant.
I ljuset av Jakobs ord men också i ljuset av vilka Jesus själv valde som sina följeslagare, vilka Gud ofta utvalt även i Gamla Testamentet så borde kristneheten verkligen inte se ut så här! Vi ska självklart ta vara på dem som har fått gåvor att undervisa, leda och så men vi ska inte upphöja dem till någon slags idoler, sätta dem på piedestaler eller alltid ge dem de bästa platserna. Alla vi kristna har olika gåvor och jag är rädd att väldigt många sådana blir outnyttjade när några (ändå rätt) få blir så hyllade att det liksom inte finns tid för andra. Det är faktiskt sorgligt.
Det, och annat av samma typ, måste vi arbeta med tänker jag.
Jag återkommer med en del 2 (minst) om detta med vad det, faktiskt, ställer till att göra skillnad på folk och folk.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar