Synas - bli sedd.

Det här inlägget har verkligen snurrat i mitt huvud ett tag. Än mer så efter att jag sett serien "Mitt perfekta liv" på SvT.  ( Här hittar ni den.)

Serien visar 4 s.k. vloggare, alltså de som filmar valda delar av sitt liv och lägger ut i olika kanaler på sociala medier, t.ex. YouTube. Jag har verkligen "noll koll" på sådant och hade ingen aning om vilka dessa 4 är men har förstått de är stora i sin genre. De får mycket uppmärksamhet, inbjudningar till evenemang som många skulle vilja gå på, kontakter som en del väl närmast skulle "döda" för o.s.v. De lever helt enkelt liv som gör mången ung person grön av avund.

Eller?

Programserien visar hur de 4, tillsammans, träffar en psykoterapeut (om jag nu förstått hans yrkestitel rätt) och försöker bena ut hur de egentligen mår. Och det är inte alltid så bra, vare sig idag med berömmelsen eller tidigare, det som kanske till stor del lett fram till vloggandet.

Nu ska jag säga att jag inte minns alldeles exakt hur det uttrycktes men när de fick i uppgift att skriva ner vad de tänker att kärlek är skrev en av dem ungefär: "Att bli sedd och höras utan att anstränga sig för att göra sig sedd och hörd. Att synas utan att göra mig sedd.". Närmast exakt det jag funderat över rätt länge faktiskt.

Det talas så mycket idag om psykisk ohälsa (vilket är mycket, mycket bra för det måste normaliseras och kunna pratas om på samma sätt som om förkylning eller huvudvärk) och jag undrar om vi inte har väldigt mycket av svaret här, i att det har blivit för mycket av "synas men inte bli sedd".

Vi har ju i mycket skapat ett samhälle där yta betyder allt. Så länge någon klär sig "rätt", kanske sminkar sig, visar upp ett leende så tänker vi allt är ok. Ofta gör vi det kanske för att vi inte tycker oss hinna fundera längre, om inte annat så för att vi är för upptagna med att putsa på vår egen yta.

Jag minns första varvet jag hade riktigt ont och besvärligt med leder och annat i kroppen - jag har nog egentligen aldrig funderat SÅ mycket på hur jag tog mig ut i andras ögon när jag lämnade hemmet. Det hände mer än en gång att jag fick höra att jag såg så pigg ut. Till slut tröttnade jag väl på min egen teater och började tala om att när jag var som mest välsminkad t.ex. då mådde jag som sämst. Jag hade satt på mig en mask, ibland för att inte riskera att behöva förklara något, ibland för att jag tänkte (visste av en del erfarenhet) att de flesta ändå inte skulle lyssna.

Numer undrar jag ofta hur dessa utseendemässigt "perfekta" människor jag ser egentligen mår.

Den här utvecklingen, med fler och fler som mår psykiskt väldigt illa på grund av att de inte tycker sig kunna leva upp till det de tänker andra/samhället/världen kräver skrämmer mig mycket. Så mycket i tillvaron, i vardagslivet men faktiskt också i det politiska samtalet, handlar i dag om yta, om att gömma och dölja hur man egentligen mår. Vi kan många gånger få långa och häftiga debatter om vad jag kan tycka är småsaker när människor anser sig kränkta av men de verkliga problemen vågar vi fortfarande inte riktigt tala om.

Det måste vi faktiskt göra och därför är jag oerhört glad över ett program som "Mitt perfekta liv" där de 4 som deltar vågar vara så öppna och riskera så mycket. (Flera av dem berättade de fått betydligt färre visningar i sina kanaler för att de väl blivit "tråkiga" i mångas ögon när de blivit ärliga med t.ex. depression.)

Nu har jag som kristen naturligtvis suttit och tänkt att jag skulle vilja berätta för de här 4 som känner sig osedda och oälskade att Gud alltid ser dem och rent ut sagt tokälskar dem, oavsett om de är kända, deprimerade, perfekt sminkade eller ej. Givetvis är jag övertygad om att det är så men ibland är jag också rädd att vi kan använda det som en ursäkt, en ursäkt för att inget göra själva. "Be om Guds beskydd! Be Gud att alltid vara med dig, Han har lovat så! Be Gud ta bort din depression, Han gör det!" är lätt att ta till när man själv antingen inte vet vad man ska göra eller när man helt enkelt inte riktigt har lust engagera sig.

Jag menar då inte att man alltid måste engagera sig heller, det är inte alltid det går. (Men jag tror det går betydligt oftare än vad man kanske tänker. Det "kostar" inte alltid mycket alls, vare sig i tid eller "besvär".) Vad vi däremot alla kan göra är att inte bara "flyta med strömmen" i den samhällsanda som säger yta är det som gäller, bara den är välputsad så är allt ok.

Min tanke är att det nog är helt nödvändigt, både för oss som enskilda människor och som samhälle, att se till att vi alla blir sedda och inte bara syns.

Allt gott!
Eva