onsdag 9 januari 2019

Så bra så varför så dåligt?



"Vi har det ju så bra! Vi lever i ett land med så hög välfärd och så - så varför mår så många så dåligt?"

Det ungefär blev slutorden i en debatt i SvTs Aktuellt igår, om den psykiska ohälsan och med riksdagledamöter från KD och MP som deltagare. Tyvärr hörde jag inte riktigt hela men den där meningen hade nog fastnat extra även om jag gjort det.

Anledningen till debatten var väl den utredning som nu kommer om hur psykvården faktiskt fungerar. Eller inte fungerar. Går säkert att få fram en hel del om man googlar men mitt intresse nu är inte främst hur pengar ska fördelas, personal vidarutbildas eller så utan att diskutera orsaker. Därav inte en massa länkar utan uppmaningen "Googla!".

Jag tycker den där tanken som, kanske indirekt men ändå, uttrycktes är så intressant! Vi som har det så bra - hur kommer det sig att så många mår så dåligt? Varför är de psykiska ohälsotalen, efter vad jag förstår, så pass högre i ett land som Sverige än i många fattigare länder?

Tyvärr (och det är verkligen även tyvärr att det ordet är det enda användbara) tror jag att mycket beror på just att vi har det så bra, de allra flesta av oss.

Jag tänker tillbaka på dem jag senaste 10 åren eller så hört haft mest besvär, de som pratat mest om hur de fått vänta på psykologkontakt o.s.v. och då vågar jag säga att den absoluta majoriteten är människor som av många i andra delar av världen skulle kallas bortskämda och inte kapabla att klara minsta motgång.

(Bäst jag skjuter in här att jag också känner sådana som verkligen har det mycket jobbigt och verkligen är i behov av hjälp. De jag tänker på här ovan är sådana som "gräver ner sig" helt för sådant som många/de flesta av oss skulle se som "livets gång".)

Vi i Sverige hör till de befolkningar i världen som i allra högst grad fått lära sig att samhället tar hand om allt, att alla får det bra med minsta möjliga ansträngning, att vi här rätt att alltid, genom hela livet och vad som än sker, få hjälp med alla problem som kan uppstå. Vi har en så hög materiell standard att något sådant som "curling" av barn av många ses som självklart. Vi får från att vi är väldigt små höra att vi alltid, vad vi än gör, är SÅ duktiga - barn ska ju bara få höra goda saker - så när det blir mer allvar t.ex. när betyg ska sättas för att nå drömutbildningar så blir vi kränkta om läraren inte sätter de höga betyg vi själva tänker oss värda. Vi har media som hojtar om "Skandal!!!" och "Katastrof!!!" om inte Sverige vinner medaljer som man ansett givna på förhand. Vi har gott om människor som anser sig närmast fattiga om de inte kan flyga iväg på semester (minst) en gång per år, renovera köket då och då (för att se'n givetvis äta ute eller köpa färdigt för man har ju inte tid laga mat när man måste arbeta så mycket för att ha råd renovera köket...), byta till senaste mobil-modellen eller dito bilen.

Vi har rätt gott om barn och unga som i och för sig säger sig glädjas åt semestrar, fina kök och nya mobiler men som samtidigt är ledsna, så ledsna, över att de så sällan kan prata ordentligt med sina föräldrar. Det finns ju inte tid eftersom pengar måste arbetas in för allt som "måstes"...

Vi har föräldrar som är ledsna över att deras barn inte kommer till dem om de har problem utan hellre går till en kompis eller skolpersonal, för barnen vill inte "störa" sina föräldrar som ändå har så mycket att göra.

Och så undrar vi varför vi har så mycket psykisk ohälsa...

Jag tror faktiskt att det i mycket beror på att vi har det så, för, bra! Om vi inte var omgivna av ett samhälle som hela tiden ropade om att "Du måste ha MER! Bättre!! Du är värd ALLT du någonsin kan önska!!!", skulle vi kanske må bättre då? (Värd allt man kan önska kan jag då visserligen tycka alla är, det beror kanske lite på nivå och förväntningar.)

Om vi istället hörde mer om tacksamhet, hur vore det? Med tanke på vad jag skrev om i förra så är det då inte tanken att vara tacksam "för det lilla" alltid, det finns människor som på riktigt är fattiga i Sverige, men de flesta har faktiskt oerhört mycket att vara tacksamma över.

Jag tror att vi verkligen i grunden måste fundera på vilket samhälle vi vill ha och hur det stämmer överens med det samhälle vi skapat om vi ska komma ur den ständiga ökningen av psykisk ohälsa. Jag hör direkt en massa protester typ "Men det är ju så samhället ser ut! Så gör/vill alla, i hela världen!".

Men är det så vi vill ha det?
Det är frågan.

Mitt svar är rätt klart.

Allt gott!
Eva

Inga kommentarer: