Annandag

Annandag påsk och helgen är nästan över.

Händer det något denna dag? Jodå - Jesus visar sig för en hel del människor. Bl.a. för de två män som är på väg från Jerusalem till Emmaus. Jesus slår följe med dem, även om de först inte känner igen honom. Han förklarar bibeltexter och han äter med dem. Fortfarande denna omsorg om människor! Han var mån om att hjälpa till med förståelsen, Jesus, och mycket av tiden fram till himmelsfärden handlar i kyrkans texter om just detta - att visa på Jesu liv i belysning av Gamla Testamentet.

Kan man sammanfatta påskveckan på något sätt? Annat än att "den berättar om Jesu sista dagar och hans död"?

I år har jag särskilt fastnat i tankar kring alla känslor som "vimlar omkring" dessa dagar från Palmsöndagen fram till Annandag påsk. Det är verkligen en nästan total karta över det mänskliga känslolivet!

Med start i Palmsöndagens glädje - äntligen är Jesus i Jerusalem! Äntligen får han rida in och hyllas som en kung! Jag undrar om det kanske inte fanns en hel del stolthet där också? Visst kan man tänka att lärjungarna var stolta, både över Jesus och över att själva få vara med om detta?

Hos Jesus kanske man hade kunnat märka en viss frustration, rentav stress, över hur han nu skulle hinna med allt han ville innan veckan var slut.

Under veckans första dagar svämmar det ju över! Kärlek och omtanke från Jesus som predikar i templet och möter människor i olika situationer. Rädsla och oro och ilska hos präster och andra som inte vet hur de ska hantera denne besvärlige man som inte vill göra som de säger.

Så har vi frustration igen, nu hos Judas som har hoppats på att allt ska förändras och Jesus lyckas slänga ut ockupationsmakten fortare än kvickt. Det händer ju inget!!!

Torsdagen... Där finns ju verkligen känslor av alla typer! Glädje över att fira påsk i goda vänners sällskap. Glädje som förbyts i förvirring, misstro, rädsla, ilska, maktlöshet, förtvivlan och skam.

Förvirring när Jesus talar om vad som ska ske. Misstro när han säger att en av de 12 ska förråda honom. Rädsla när trupperna kommer. Ilska mot dessa och mot Judas. Maktlöshet - vad kan de göra? Förtvivlan när de ser sin vän och Mästare föras bort. Skam hos den som förnekar trots sina ivriga ord om att aldrig, aldrig - ALDRIG! - göra så.

Fredagen ger sorg, sorg och förtvivlan, det vet vi. Fredagen ger mer skam, hos Judas. Fredagen ger nog också en känsla av övergivenhet.

Den övergivenheten tror jag fortsätter och dominerar lördagen. Och tomhet. Jag har väl aldrig känt sådan tomhet, men gjorde en jämförelse med hur man ibland förbereder något viktigt, stort eller litet:, och när det är över, kalaset eller vad det nu är är överståndet, då brukar åtminstone jag tycka att en känsla av tomhet infinner sig.

Jag tror att lördagen kan ha surrat av både misstro, förvirring och förtvivlan också. Tänk om man fått vara "en fluga på väggen" där lärjungarna samlades denna lördag! Att få veta hur de diskuterade och funderade!

Så vaknar de till söndagen. En del av dem kanske rent av vaknar av just kvinnornas ord om att Jesus inte är i graven. Någon kanske väcks av Petrus och Johannes som kommer tillbaka från graven och säger: "Han har uppstått!"

Då är vi tillbaka i den glädje som dominerade förra söndagen.

Men jag vågar mig på en gissning att både söndagen och måndagen innehöll en del misstro också, eller jag kanske borde kalla det skepsis.

De vet vad Jesus sagt om att han ska uppstå. De misstror inte honom givetvis. De misstror nog inte heller dem som talar om den tomma graven, eller dem som möter Jesus på vägen till Emmaus. Men inte vore det väl konstigt om de är lite skeptiska? Man kan ju egentligen inte uppstå!

Jag menar inte att dessa människors tro skulle ha varit så svag att de inte kunde tro, inte alls. Den gåvan hade de sannerligen fått. Men jag tycker samtidigt att det är djupt mänskligt att som Tomas säga att om han inte får se, inte får sticka sitt finger i spikhålen och sin hand i hålet i Jesu sida - nä, då kan han inte tro!

Det ser jag också som djupt befriande för oss idag! Väldigt få av oss kan få sticka våra fingrar i de såren, så att vi kan ha svårt att tro ibland är inte så konstigt. (Sedan säger Jesus i och för sig till Tomas att: "Saliga är de som tror, fastän de inte ser." Joh.20:29)

Så är då påskhelgen snart till ända. Men vi får ändå leva vidare i påsken och dess budskap! Det som hände i Jerusalem för snart 2000 år sedan förändrade världen! Allt som följt i dess spår har inte varit gott, men vi kan vara säkra på att grunden är god.

Tack till er som läst!
Jag hade kunnat skriva detta bara för mig själv, men det har varit roligt så här. Det gör nog att tanken får skärpa sig lite... (Fast det var svårt första dagarna, med snuva/allergi i huvudet.) Och eftersom jag tycker så mycket om att fundera på dessa saker så kanske det blir någon sorts "funderingar inför helgen" eller så i fortsättningen.

Nu vill jag sluta med att citera från Göran Skyttes och Bo Branders "Ett år med Jesus". Bo avslutar som jag förstår det alla sina predikningar så och jag har varit med om många gånger att slutprocessioner i kyrkan slutar så. (Och tro nu inte att jag inbillar mig något om mig själv eller sätter mig på några "höga hästar"! Jag tycker bara att dessa ord är vackra och viktiga, och sanna!)

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara,
från evighet till evighet.
Amen.

Allt gott!
Eva

PS Jag har skrivit det förut men tar det en gång till; de böcker som legat här bredvid och bläddrats en del i under veckan är: Bibeln givetvis, i mitt fall mest Svensk studiebibel (Svensk Folkbibels översättning) men också den ovan nämda "Ett år med Jesus" (del 2) av Göran Skytte och Bo Brander. Så "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" av Anders Sjöberg och "Korsets mysterium" av Agne Nordlander.
(I Bibeln har jag mest vänt mig till Matteus evangelium, som är lite favorit, utom när någon av ovanstående böcker hänvisat annorlunda.)