Onsdag med onda rådslag

Jag läser, för 3-4 året i rad, en hel del i Anders Sjöbergs bok "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem." nu under Påskveckan. Och hans rubrik för onsdagen är just "Onda rådslag". (Anders är tidigare missionsföreståndare för EFS och lärare på Johannelunds Teologiska högskola samt författare till många böcker. En oerhört pedagogisk och härlig föreläsare dessutom!)

Nu framhåller Anders i och för sig att man av evangelierna inte helt kan utläsa om det "stora förräderiet" sker på tisdagskvällen eller onsdagsmorgonen. Och då tänker jag givetvis på hur Judas går till prästerskapet och lovar att visa dem till den plats där Jesus uppehåller sig.

Judas är väl egentligen en väldigt intressant person? I både Lukas' och Johannes evangelium talas om att "Satan for in i honom" och fick honom att agera som han gjorde. Men friskriver det honom från ansvar? Inte helt väl? Det underbara Gud gjort med att ge oss egen vilja, är ju att därmed också ge oss möjlighet att välja. (Och där kommer syndafallet in, men det får allt vänta...)

Det anses väl också klarlagt att Judas hörde till en del av folket som förespråkade väpnad kamp mot den romerska ockupationsmakten. Var det helt enkelt så att han ville driva Jesus till handling? Att han hoppades kunna driva fram en strid? Hade han förstått så lite av vad Jesus talade om? Eller är det vi som nu tycker att han verkligen borde  förstått bättre?

Vad gör Jesus denna dag? Han fortsätter att predika, samtala och be i templet. Han var säkert väl medveten om en hel del av det som pågick "bakom kulisserna", och många tycker säkert att han var en komplett idiot som inte lämnade Jerusalem fort som ögat. Men hans omsorg om folket, att de skulle få höra det han hade att säga, var större än oron för den egna säkerheten.

En fundering dessa dagar är vad Jesus tänkte om Judas? Är det inte väldigt dubbelbottnat - det med Judas' roll?

Visst - han förråder sin Mästare. Han säljer ut en man som han följt och hört under flera år. Han kan verkligen ses som en otrolig svikare! Men samtidigt... Det var ju meningen att Jesus skulle dö! Utan hans försoningsdöd på korset vore väl Jesu livsgärning inte värd det den är?

Jag gissar att detta är något kristna funderat på i alla tider. Jag förväntar mig definitivt inte att finna något svar. Förmodligen är det så "enkelt" som att om inte Judas hade gjort detta så hade det skett på annat sätt.

Det som är lite extra intressant (och som blir lite "röd tråd" från tidigare inlägg) är det Anders Sjöberg skriver i slutet på onsdagens kapitel, under rubriken "I stillhet och meditation" :"Vi vet inte hur Judas tänkte. Men vi vet att han inte lät Jesus vara den han var. Han ville förändra Jesus i stället för att bli förändrad av Jesus. Hur är det med dig och mig? Önskar vi förändra Jesus eller låter vi Jesus förändra oss?"

Det är inte lätt! Och även om "tröst" nu väl blir fel ord, så hittar jag inget bättre för att säga att det kanske kan vara något sådant - lite av en tröst att t.o.m. en av de som följde Herren allra närmast kunde förstå och göra fel. (Jo det hände ju minst en till... Favoriten Petrus, men vi återkommer nog till honom.)

Allt gott!
Eva