torsdag 21 april 2011

Torsdag kväll

(Detta är en av de vackraste bilder på ett altare jag sett. Altaret står i Worth Abbey, benediktinklostret i England som ställde upp som värd för tv-serien om 6 män som tillbringade 40 dagar och 40 nätter i kloster.)

Så är det väl påsk "på riktigt" då.

Många har jobbat halvdag idag, för att sedan fara runt och göra livsmedelshandlarna lyckliga (detta lär ju vara den största "mathelgen" under året för många). Många har rest iväg för att dela helgen med släkten, för att åka skidor eller annat.

Många har också varit eller ska till (midnattsmässa) kyrkor runt om i landet.

I många kyrkor plockar man då av altaret så att det blir lika tomt som på bilden ovan. För att påminna om allvaret i dagens och morgondagens texter, inget ska förvilla tanken från det som är viktigt.

Nu är så att säga "del 1" i påskens budskap fullbordad. Jesus har, under det att han och lärjungarna firar den traditionella judiska påskmåltiden till minne av flykten från Egypten, instiftat nattvarden som vi firar till hans åminnelse.

Han har tagit med sig några lärjungar, Petrus och Sebedaios söner Jakob och Johannes, en bit undan, för att be i Getsemane.

Han har fått se Judas komma med en stor skara människor, för att tillfångata honom. Känt Judas kyss på kinden, den kyssen som pekar ut honom.

Lärjungarna har förskräckta flytt åt olika håll.

Men låt oss gå tillbaka till Getsemane.Där kommer den nämligen åter fram, den där djupa mänskligheten som jag skrev om i morse.

Jesus ber alltså tre av sina följeslagare att föja med honom för att vaka. Han går undan en aning för sig själv och ber ungefär:"Fader - måste jag dricka denna bittra kalk? Om det är möjligt, befria mig från detta! Men ske Din vilja." Han går tillbaka till de tre, och de har somnat!

Han beklagar sig och ber dem åter att vaka med honom. Vad sker? De somnar igen...

Om nu evangelisten (i detta fall Matteus, 26:36-46) var mån om att få så många begeistrade som möjligt, skulle han ha beskrivit det så här?

Skulle han verkligen ha beskrivit Jesus som en som försöker "slippa undan"? Skulle han ha beskrivit de tre lärjungarna som ett gäng som inte ens kan hålla sig vakna för att göra sin vän sällskap i hans vånda? (Och skulle han ha avslöjat att de alla sprang iväg åt olika håll och inte gick bredvid sin Mästare när han blev fängslad?)

Jag tror inte det! Hade evangelisterna velat få maximalt med efterföljare till Jesus på minimalt med tid så hade de förmodligen skönmålat både det ena och det andra. I den tiden var det definitivt ingen "merit" att göra som de gjorde! (Kanske än mer som människor väl mindes Johannes Döparen, som fängslades men inte tog tillbaka sina ord.)

Den här stunden är också ett fint bevis på Jesus som "hel människa, hel Gud". Han våndas! Han har en aning om vad som kommer att ske när han fängslas och han ber att få slippa. Han har helt enkelt dödsångest. Men han flyr inte! Trots att han med all sannolikhet förstår att detta kommer att bli fruktansvärt så stannar han kvar och låter sig fängslas.

Jag var på "Getsemane-stund" i Högdalskyrkan ikväll. Och pastor Larz Lindqvist och jag kom att tala om detta med just kärleken i påsken. Och som Larz sa' så handlar kärleken ofta just om att stanna kvar, även i det jobbiga.

Jesus visste att det han skulle göra hade sin grund helt i Guds kärlek till människor, därför orkar han stanna kvar. Han stannar för att han vet att det han kommer att gå igenom är så oerhört viktigt för att visa Guds kärlek till sin skapelse.

Går det att förstå för oss idag? Jag vet inte, men det är något jag gärna funderar på under påsken.

Den natt som nu följer "skyfflas" Jesus omkring mellan det judiska prästerskapet och de romerska makthavarna. Han blir något av en "het potatis" som ingen riktigt vill ta i. Men det får jag nog återkomma till imorgon. Och då har jag kanske kommit på om jag vill sörja eller brista ut i "Oh, happy day!"...

Allt gott!
Eva

1 kommentar:

Team Nelson / Ordringen. sa...

Kvällstankar. Tack för dem.
Ulf