tisdag 29 maj 2018

Det där med kärlek




För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva