Kristna "gömslen"

 

Eller "gömslen"...
Ibland skulle jag nog vilja kalla det floskler, inte för att det egentligen är det men för att de används så, de där orden som sägs utan att man kanske alltid menar så mycket.

Ibland menar man nog i och för sig vad man säger men säger det ändå av någon sorts slentrian för att det är så man "ska" säga.

Man menar och tror på vad man säger men man har ändå inte varken tanke eller känsla/mening bakom egentligen.

Vad är det jag yrar om?
Jo, alla de där "fina och snälla och välmenande" orden som ofta hörs men som jag undrar om man som kristen (jag är nog inte oskyldig själv även om jag kanske tänker lite annorlunda p.g.a. egna erfarenheter) ofta säger av ren vana:

"Men Jesus är alltid med dig! Du är aldrig ensam!" 
"Jag ska be för dig!"

"Ja livet här och nu kan vara väldigt jobbigt men ingen av oss förstår Guds mening med det ena eller andra fullt ut. Du får det bättre i livet efter detta ska du se!" 
"Tänk på vad Jesus gick igenom för din skull! Han led mycket han!"

"Vi är alla bara människor! Ingen är perfekt och alla gör fel så du ska inte vara ledsen den eller den gjort fel mot dig. Tänk på att vi lever i en värld full av synd!"

Med flera....

Den första är ett slag i ansiktet på den som lider av ensamhet. Svarar den personen att han eller hon då skulle önska bara lite mer påtaglig "Jesuskontakt" fås inte sällan svaret att det ju inte är känslan, om närvaro känns eller ej, som spelar roll för det är sant ändå. Så går den ensamme lika ensam bort för den som sagt detta tycker sig ha gjort sitt och går till sina vänner/sin familj.

Den andra, om att man ska be. Det är gott. De flesta tror jag också gör det. Samtidigt är det ungefär lika tomt som att fråga hur någon mår men inte vilja höra svaret egentligen. Ofta kommer detta att man tänker be för någon närmast som ett "Nu har jag gjort mitt!" och så känner man att man kan gå.

Talet om att det kan vara jobbigt med livet här och nu men att "belöning" kommer i livet efter detta... För mig och många med mig är det ord som hörs som "Du ska vara nöjd som det är oavsett hur illa du mår. Gud har bestämt att du ska ha det så och kommer (nog) att återgälda dig senare.". Ofta (skulle nog säga oftast faktiskt) kommer de orden från människor som har det bra här och nu.
Det blir en rejäl örfil rakt i ansiktet. Det är lätt att bli så ledsen att man tänker "Hoppas du får det sämre se'n då..." även om det väl sägs alla ska få det bra. Guds rättvisa? Jag är inte säker på att jag håller med alltid.

De där orden kan sänka vem som helst, få en att tänka än mer att man måste vara fel, för lite troende, för "oduktig" för Gud o.s.v. så att man inte duger här och nu.

"Tänk på vad Jesus led!"....

Ofta med fortsättningen "Han vet hur det är och går med dig i mörkret ju!".
Det där är en ren bortförklaring och undanflykt. Jesus led värre så ingen människa ska klaga. Praktiskt sätt att slippa bry sig egentligen och på riktigt.

"Vi är alla bara människor..."
Så är det. Vi kristna har dock ett särskilt ansvar att försöka låta bli att vara det där "bara". Vi har ett ansvar att utbreda Guds rike. Guds rike kan aldrig betyda att man slänger ur sig floskler eller gömmer sig bakom "fina" kristna uttryck och så tänker man gjort det man "bör" som kristen för den som mår dåligt. Vi ÄR alla bara människor och vi lever med syndafallets konsekvenser men att försöka skylla ifrån sig själv (eller andra) på det.... Nej, jag tycker inte det blir rätt alls.

Jag har en favorit som jag sparat till sist. Ofta använd i själavårdssammanhang har jag märkt.
"Du ska bara lyssna in vad Gud vill säga dig! Öppna ditt hjärta för Gud! Bara bulta så öppnas dörren och be så får du!"".
Om man inget hör då? Om man inte vet hur man kan öppna hjärtat mer? Om man bultar händerna blodiga (metaforiskt talat) och ber aldrig så mycket men inget synes få? Det slutar i princip alltid med att man känner sig så otroligt dålig och underlägsen som kristen för att man inte hör, förstår och lyckas få upp dörren så som den som säger sådant tydligen fått hur lätt som helst.

Man ska vara varlig med sitt tal. Många av de här uttrycken används som sagt slentrianmässigt och i prinicp lika "tomt" som när någon i en hälsningsfras säger "Allt bra?" och hoppas personen mitt emot för allt i världen inte ska säga "Nej, inte alls bra". 

Nästa gång jag hör något sådant här tror jag att jag skriker högt!

(I och för sig med reservation liiiite för vem som säger det, alla använder inte dessa uttryck som floskler ändå, men alldeles, alldeles för många.)

Allt gott!
Eva

Stilla veckan

(Broderi jag gjorde till ett kort till en prästvigning för några år sedan.)

Stilla vecka är det nu. Veckan som är den största tiden för alla kristna.

Sedan ett antal år har jag funderat kring lärjungarna/apostlarna nästan lika mycket som kring Jesus den här veckan.

Vad kan de ha tänkt? Veckan måste ha varit så oerhört omtumlande för dem!
Igår, det som nu kallas Palmsöndagen, jublade folket när Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Samma människor (säkert ungefär i alla fall) kommer om 5 dagar stå och hojta "Korsfäst! Korsfäst! KORSFÄST!!!".

Jag kan tänka mig att lärjungarna när de kom till Jerusalem kan ha tänkt lite "YES! Nu får vår mästare den hyllning han förtjänar! Nu börjar fler förstå!". Så undervisar Jesus en del i Templet några dagar. Det är några kontroverser med prästerna där men Jesus verkar ju klara av det rätt bra. Viss oro bland lärjungarna kanske men ändå hanterbart.

Så kommer långfredagen...
(Den där dagen där jag gillar det engelska "Good friday" betydligt mer! "Den största kärlekens dag" i min hjärna.)

Jesus dör.
Lärjungarna ser alla sina drömmar, tankar och förhoppningar grusas. Jo, Jesus har berättat han ska återuppstå men vad och hur ska de kunna tro...
Tills Påskdagen och den största glädjen.

Tala om mental berg-och-dalbana!

Jag tänker självklart på Jesus! I Stilla veckan liksom annars. Jag tänker också mycket på de närmast honom. Hur deras tankar måste ha skuttat hit och dit mellan hopp och förtvivlan och till största glädje den här veckan.

Tänk om jag kunde tacka dem för att de är så mänskliga i allt detta och att vi, 2000 år senare, kan få veta lite och fundera vidare kring detta.

Ha en fin Stilla vecka!

Eva

"Men de flesta...!"

 

Ja ni vet, de där "flesta" som antas vara, tycka, tro och handla som "vanligt folk", vara som "folk är mest". Det där som i och för sig ofta är sant (måna av oss människor är rätt lika varandra i grunden) men som numer dels har blivit en fålla som du måste passa in i dels ställer till det väldigt illa för många. Ställer till det för många som då också får mycket svårare få hjälp om det behövs eller bara bli accepterade som de är om det är det som är aktuellt. 

De där udda som många idag verkar tänka bara ska "rätta in sig i ledet" och har oerhört svårt att ha minsta förståelse för. Jag tänkte skriva lite om dem. Eller om oss egentligen för jag hör sannerligen till den där gruppen som ofta inte passar in och har så gjort väldigt länge.

Det här med "men de flesta..." kan synas t.ex. i debatter om socialpolitik. Jag såg nyligen någon diskussion där flera skrev att en viss grupp (ej invandrare...) mest bara behövde "ta sig i kragen och ta eget ansvar". Någon replikerade att alla kanske inte kan göra det på samma sätt, beroende av personlighet/personliga förutsättningar, vad man bär med sig o.s.v. Svaret kom direkt "Men det finns massor av folk som har det jobbigt men de flesta klarar sig utan den här hjälpen!" (har för mig personen skrev i princip "det där daddandet och mjäkandet" t.o.m.)

Egentligen är det här rätt fascinerande. Vi lever i ett samhälle där individen, individualism och individens fulla ansvar över sitt eget liv ofta framhålls som det "allena saliggörande". Samtidigt har vi ett samhälle där gruppen och tillhörigheten premieras från samma politiksa håll. Jag förstår att det kan gå snett när det ofta sänds så motsägande signaler.

Att vi räknas som ett kollektiv är i och för sig inte konstigt. Man kan inte stifta lagar eller skapa regler efter varenda människas speciella situation, mycket måste vara mer generellt. Men då måste det också finnas utrymme för en del undantag av den enkla anledningen att alla trots allt inte är som "de flesta", på olika sätt och inom olika områden.

Jag får ta mig själv som exempel: Jag har flera gånger under livet behövt hjälp ekonomiskt av socialen. (Jag vet det anses "skämmigt" att tala om men jag önskar också att det kunde sägas utan minsta skam. Dock tvekade jag innan jag skrev här, men det är ändå bara fakta.) Det har inte varit enkelt, ffa för att jag inte kan stoppas i något fack där "de flesta" soc.bidragstagare kan stuvas in. Jag är inte missbrukare, inte ensamstående mamma, har inte utsatts för incest, mina föräldrar varken söp eller betedde sig illa på andra sätt. "VAR ska vi stoppa dig?" ungefär. (En soc.sekreterare med lång yrkesvana höll och skrattade med mig om detta.)

Arbetsförmedlingen samma sak. "Men du som ändå inte verkar helt dum i huvudet - varför har du inte skaffat dig utbildning?". Hade jag väldigt gärna gjort men när jag efter mobbning i grundskolan jobbat några år och sedan ville läsa in via KomVux fick jag ta fullt studielån för eftersom jag inte hade barn (ensam då) gick det inte att få mer än minimum i bidrag. Jag insåg att jag aldrig skulle få arbete med tillräcklig lön för att betala lånenefter bara gymnasieutbildning och hoppade av.  "Jaha... Och så har du problem med kroppen... Jag vet inte alls var jag ska stoppa in dig ju!". (Jag hoppade av Arbetsförmedlingen också...)

Försäkringskassan.... Det är verkligen något extra det! När jag senast hade närmare kontakt med dem var det verkligen så att man måste kunna stoppas i fack för att få någon som helst respekt och hjälp. Kan fortfarande le när jag tänker på handläggares min när läkare talade om att jag har psoriasisartrit och inte vanlig reumatism...)

Nu är det här mina personliga erfarenheter väldigt kort men vi är många. Vi är många som inte passar in i det här med "de flesta" och därför har/kan få väldigt svårt att navigera oss fram i livet, särskilt om vi behöver samhällets hjälp. Det är inte ett dugg konstigt att många ger upp! Jag envisades väldigt länge men har nu faktiskt mer och mer accepterat och lite själv ställt mig utanför. Det ställer till en hel del, ekonomiskt, hälsomässigt och på andra sätt men jag har gett upp.

Jag är idag rädd för att det bara blir mer och mer av det här med "de flesta". Det gör att vi inte ser den/de där lite udda som kanske samtidigt är de som behöver oss allra mest. ("Oss" i benämningen samhället.) Oförsonligheten mot oss som inte är som "de flesta" blir större och större tycker jag mig märka. Det innebär att vi får fler som mår väldigt mycket sämre. I ett värsta-scenario fler missbrukare, fler hemlösa, fler barn som far illa för att föräldrar mår dåligt o.s.v. Jag tror att det behövs en större medvetenhet och ffa en större omtanke även om alla oss som inte alltid är som "de flesta".

Så kan jag ju, som kristen, inte heller låta bli att tänka på orden om "dessa mina minsta" och att de alls inte bara handlar om barn...

Allt gott!
Eva

Nej, ViSK, nej, nej och NEJ!

 

När jag gick in på Kyrkans Tidnings hemsida i veckan var det första jag såg en annons från ViSK, Vänstern i Svenska Kyrkan, som ropar "Nu drar vi kyrkan åt vänster!". Min omedelbara reaktion blev som i rubriken här.

Jag blir så genuint ledsen av allt sådant här, oavsett om det som här är från vänster eller som i en artikel om att Alternativ för Sverige vill ställa upp i kyrkovalet för att dra kyrkan höger (högerhögerhöger...) ut.

Vad är det som är så otroligt svårt med att låta kyrkan vara kyrka och inte försöka "dra" den i någon enda sekulärpolitisk riktning?

Kyrkan ska inte dras åt vänster! Kyrkan ska heller inte dras åt höger! Kyrkan ska inte påverkas av sekulär liberal, konservativ, socialdemokratisk, miljöpartistisk eller annan riktining -

Kyrkan ska alltid och enbart dras åt Guds håll med Jesu "partiprogram" som det enda möjliga! Vad är det som är så svårt med att förstå och respektera det? 

Rätt ofta protesterar jag när människor i olika diskussioner och debatter hävdar i princip att alla i Svenska Kyrkan (SvK) är idioter som skiter i Gud, att kyrkan låtit sig vänstervridas (vanligare anklagelse än höger) eller att ingen i SvK längre tror på Jesus. Så är det inte! Det finns mängder av goda, gudsfruktande och Jesustroende människor i SvK. Men... Det faktum att de sekulärpolitiska partierna vägrar släppa greppet är ett stort problem! De påverkar inte sällan så att mycket skymmer Jesus och evangeliet, det går inte att komma ifrån. Mycket kommer att handla mer om hur många SvK döper, viger och begraver, hur många som deltar i gudstjänster olika grupper o.s.v. än vad dessa saker innehåller och varför vi envisas med att döpa, viga, begrava, hålla gudstjänst och skapa gemenskaper. Helt enkelt sägs mycket göras snarare för att ekonomi ska gå runt än för att Jesus ska förhärligas. Det känns ofta som om det vore viktigare med mycket folk och mycket pengar än hur evangeliet når ut. (Ja, man kan hävda ekonomi behövs för att föra ut evangeliet men det finns gränser för allt liksom...)

Detta gäller då såväl de öppet partipolitiska som de som mer dolt har en klar koppling till visst parti eller viss sekulärpolitisk inriktning. Från flera av dem, särskilt de öppet partibundna, hävdas att de behövs för de har ett välkänt "varumärke" så då vet väljare vad de röstar på. Inser de hur den förklaringen dumförklarar alla röstberättigade i SvK? Skulle alltså ett intresse för/medlemsskap i SvK innebära att man inte är förmögen att ta reda på vad nomineringsgrupper står för? (Varför kommer man med nya löften och förslag sekulärpolitiskt? Räknar men dem bara för folk som inte är medlemmar i SvK då de medlemmarna ju är för dumma för att förstå?)

De sekulärpolitiska partierna måste lämna kyrkan och låta den dras mot Gud (Fader, Son och Ande) och ingenting annat!

Allt gott!
Eva

PS
Läs nu inte detta som att jag nödvändigtvis vill ha bort alla förtroendevalda som sitter för olika partigrupper, öppna elller mer dolda! Det finns många goda kristna som, tyvärr, kandiderat på partilistor (om inte annat för risken bli utesluten ur parti om man kandiderar för annan grupp...).  Problemet är partierna de har "i ryggen" i olika hög grad, det är de, partiorganisationerna/partikopplingarna, som ska bort. Till förtroendepost i kyrkan ska man kandidera för Guds skull och ingen annans.

Skäms! För allt och för evigt!

 

Jag funderar en del på den skam-kultur vi hamnat i numer. Den är väl inte helt ny men den verkar heller inte avta, snarare tvärtom. Det förskräcker en hel del.

För lite sedan "gillade" jag ett inlägg på Facebook där en tidning publicerade en krönika och skrev en kommentar som löd ungefär "Bra! Jag håller med.". Jag var fullt medveten om att den som skrivit krönikan i många kretsar tänks som kontroversiell och "ogillbar" oavsett vad ämnet är.

Det tog inte många minter innan någon svara de på min kommentar med ungefär "Men VET du inte vem det där är???". Jag förklarade att jag visst hade viss kännedom om det (jag är nog bra dålig på att hänga med i många "drev", läser mycket sällan t.ex. kvällstidningar och missar en hel del) men att jag just i detta som krönikan handlade om ändå tyckte att skribenten hade rätt. Här handlade det om något ändå så okontroversiellt som hur man visar upp sina barn i sociala medier, alltså inget politiskt, främlingsfientligt, religiöst eller sexuellt.

Det dög inte...
Jag borde tydligen ha insett att absolut ingenting från denne skribents penna kunde gillas eftersom personen har icke-godkända åsikter i en del annat. (Åsikter som jag inte heller gillar eller delar.)

Det här skrämmer mig en hel del.

Visst - det finns personer som jag känner så pass väl, personligen eller efter att ha läst mycket av dem, som jag skulle vara ytterst försiktig att "gilla" något alls hos dem men jag skulle faktiskt inte döma ut dem helt. Idag verkar det ju dock som om jag och andra skulle bli satta i samma skamvrå som den "förskräcklige" om jag/vi så bara satte ett "gilla" under ett inlägg som sa' t.ex. "Hundar är underbara!". (Vilket jag sannerligen håller med om då ja...)

De här personerna som en gång blivit utpekade som oberörbara kommer ju heller i princip aldrig ifrån det. Oavsett hur mycket de skulle försäkra att de ändrat åsikt och tankar och även visat det i såväl ord som handling så ska de dömas ut i allt och för evigt. Hur många av oss har aldrig sagt något obetänkt som vi aldrig skulle säga nu? Hur många av oss har aldrig gjort något mot någon annan som vi aldrig skulle göra nu? 

Jag är visst försiktig med en hel del människor och tänker mig nog rätt ofta för innan jag trycker "gilla". Det finns människor som jag vet vare sig vill eller har ändrat sig. Dem håller jag mig gärna ifrån en hel del. MEN... Jag dömer ändå inte ut dem. Hur tokiga åsikter jag än kan tycka de har, hur fel jag än tycker att de analyserar så kan jag ändå tänka dels att de kanske kan fås att ändra ståndpunkt (då handlar det om åsikter elaka mot andra t.ex. oavsett skäl till det) dels försöker jag ha i minnet att även dessa personer säkert kan vara väldigt bra i annat: goda föräldrar, duktiga i sitt arbete o.s.v.

Det handlar väl om det där att skilja på sak och person, något jag önskar fler skulle göra.

Rådjuret? Han är faktiskt ett bra exempel på vad jag menar. Han är så fin. Nu när snön ligger djup tycker jag synd om honom. Redan nu funderar jag dock på hur jag ska skydda sommarens växtlighet för det är en sak att han knaprar i sig vintervissna växter men en helt annan när han och hans artkompisar äter upp alla växande prydnadsväxter. Mina känslor för honom är väldigt lika de jag har för de människor jag tänker på här, de där som blir helt oberörbara.

Allt gott!
Eva
Jag sätter alltså igång bloggen lite igen. Jag kommer att länka på Facebook också. Kommentarer vill jag gärna se här (jag väljer vilka...) och den som kommenterar på FB kan få se sin kommentar kopierad hit men då anonymt.