Tankar kring en liten tunna

Den här lilla (ca 40-45 cm hög) tunnan hittade hunden o jag på en s.k. bakluckeloppis för 5-6 år sedan. Tack o lov var vi inte alltför långt hemifrån så jag kunde bära hem den. Den är gediget gjord i tungt trä o med riktiga stålband runt.

Jag blev oerhört förtjust så fort jag såg den, betalade kanske 50:- o har sedan dess haft många funderingar kring den:

Vem var denna Elly o vad hände 1950? Är det födelseåret? Konfirmerades hon eller förlovade/gifte sig? Vem har gjort den? En älskande pappa? En storebror? En morfar/farfar/farbror? Eller är det en fästmansgåva? Eller har hon gjort den själv?

Vad använde hon den till? Var det den lilla Ellys dockkläder som låg där? Eller den gifta Ellys potatis? Själv hade jag först hundsaker i den o den stod i hallen, nu står den i rummet med handarbeten i.

Jag är nog egentligen nästan för förtjust i sådana här äldre saker! I o för sig inser jag att jag (kanske...) inte har plats för allt jag ser o förälskar mig i o inte heller ekonomi för att köpa allt, men visst får ju följa med hem. Det viktiga är väl egentligen att även jag kan använda det. 

Och då kommer tankarna rätt ofta...

På mormor när jag tar kakor ur burken jag ärvt efter henne, hur hon förmodligen tagit kakor till sina 3 barn o morfar ur den. På hur grannkvinnan som skänkt den söta brickan till gårdsloppisen berättade om kvällar på balkongen. På hur någon suttit o stoppat sockor med hjälp av stoppsvampen jag hittade på second hand. Eller vem som lagt ner så mycket arbete o noggrannhet på kjolen jag hittade på samma ställe. På morfar o hur han tog äpple ur skålen jag har frukt i o delade med min första hund.

Second hand, ärvt o.s.v. är ju rätt "trendigt" just nu. Det gläder mig, även om jag inte är precis känd för att följa trender. Det gläder mig för att vi då tar tillvara på saker o inte bara slänger enligt "slit o släng" men också för att mycket av det som säljs igen har så oerhört mycket värde i sig o kan väcka så många tankar.

Som mina om den lilla välgjorda o så vacker dekorerade tunnan. Jag får nog aldrig veta vem Elly var eller vem som gav henne tunnan. Inte vad hon använde den till eller varför den hamnade på en loppis på en dammig o varm fotbollsplan. Men det gör inget! Min fantasi kan få flöda o jag kan få vara tacksam över att ha en både vacker o praktiskt liten tunna.

Allt gott!
Eva

Ninaninaninanna - boktips!

Det blev visst tvunget till lite bloggpaus efter påskens alla inlägg...

Nu ett inlägg då som kräver lite mindre egen tanke verksamhet kanske, för det arbetet är redan gjort av några i mitt tycke förnämliga författare.

Böckerna i "rubrikbilden" först då: Jonas Dagsons "Steg för steg genom gamla/nya testamentet".

Den om GT kom 2003 o jag har nog haft min dryga 10 år. Den är mycket använd! Jag blev förtjust o köpte boken mycket ör att Jonas på ett väldigt enkelt sätt får in väldigt mycket information på en enda sida. Jag har flera böcker som närmar sig uppslagsverk om Bibeln, dess personer, länder, kulturer o.s.v. men det är ju inte riktigt alltid jag vare sig tycker mig ha tid eller ork eller känner absolut nödvändighet att ta fram dem - då är dessa böcker suveräna!

Här presenteras de olika böckerna i Bibeln med fakta om den som skrivit, om personer ikring, om historien där o då o avsnitt som "Så kan du förstå Psaltaren/Jeremia/Domarboken". I inledningen om varje bok finns dessutom en teckning (av suveräne Anders Parsmo) som på ett ofta lite humoristiskt sätt ger en kortintroduktion till just den bibelboken.

"Steg för steg genom Gamla Testamentet" är alltså välläst här, den om NT har just precis landat på hallmattan o jag har inte hunnit läsa alltför mycket men den är i samma stil. Jag kommer att sätta mig o läsa mer för där ser jag grundliga genomgångar av nattvarden o annat.

Det är lättlästa böcker fulla av information o kunskap! Jag gillar då särskilt att jag kan slå upp likaväl när jag bara vill ha en kort info om någon av profeterna t.ex. som när jag vill veta lite mer specifikt.

Här hittar ni den om NT inklusive en pdf med lite försmak plus en intervju med författaren.
Även den om GT säljs av det förlaget.

Köp båda! skulle jag vilja säga. De passar nog alla tänker jag. Visst, den oerhört bibelkunnige kanske inte hittar så många nyheter men då kan de säkert vara trevliga ändå. Hos den lite yngre, säg från 12-13 kanske, kan de säkert vara populära också då de ju alls inte är bara "torra faktaspäckade teoriböcker". För oss mittemellan är de till stor hjälp.

Så måste jag ta med en annan bok som jag nyss köpt o läst också! Den här:

"Naturligt övernaturligt. Att leva ett andefyllt vardagsliv" av Andy Croft o Mike Pilavachi.

Jag har en rätt bra tid nu funderat mer o mer kring bön, förbön, helig Andes gåvor o sådant. Visst, funderar kring sådant gör väl många kristna men mer specifikt för mig just nu handlade det mycket om att jag tyckte bönelivet stagnerat en del - det började kännas lite för rutinartat o inte särskilt inspirerat ärligt talat. Inte trevligt tycker jag.

Mitt i mitt sökande efter litteratur fick jag syn på en recension i Dagen av den här boken. "DEN vill jag ha!" blev reaktionen som väl är ett rätt gott betyg åt recensenten då...

Den är utgiven av David Media o därifrån beställde jag genast.

O jag blev sannerligen inte besviken!
Andy Croft o David Pilavachi är pastorer i Soul Survivor i England. Om jag förstått rätt en åldersblandad församling men dessa två har tydligen också anordnat o medverkat på en hel del konferenser, läger, kurser för i första hand ungdomar. Det kan möjligen märkas lite i sättet att skriva men därmed absolut inte sagt att det skulle vara "lättsmält" allt det de skriver om.

Andy o David går igenom gåvorna som vi har möjlighet använda med helig Andes ledning på ett pedagogisk sätt, med många bibelhänvisningar o med en inte så liten portion humor när de berättar om sina egna erfarenheter. (En humor som berättar om nog så "stora" saker då.) Boken är väldigt lättläst egentligen men jag fann mig, för en gångs skull för jag snabbläser alltför ofta, läsa i en väldigt lugn takt för den ger mycket. Ffa ger den hopp, tillförsikt o faktiskt mod, lite "kan de så kan nog jag" för är det något de sannerligen inte gör så är det att säga sig särskilt speciella för att de är pastorer. Tilltalet är hela tiden "vi kristna" som en gemenskap med oss alla, ett påpekande att Andens gåvor verkligen inte är något man förtjänar efter x antal års teologistudier utan just en gåva.

Den här boken skulle jag också gärna rekommendera till vem som helst som är det minsta intresserad men faktiskt också till den som är djupt skeptisk till den "naturligt övernaturliga". Jag skulle gärna se att fler läste den här typen av böcker o öppnade upp för en annan syn än den misstänksamhet som vår vetenskapligt orienterade värld ofta ger. (Jo, jag är ju så'n... "Man" kan kanske inte men därmed icke sagt att Gud inte kan!)
Den är som sagt lättläst om än fullproppad med kunskap så jag tänker även yngre, säg från konfirmationsålder i alla fall (beroende på mognad säkert yngre också) kan ha glädje av den.

Så, nu ska jag avsluta med att hoppas ni har fina lässtunder framför er!

Allt gott!
Eva

Historien fortsätter.

Kan det kallas en liten "nystart" för relationen mellan Gud o människor, det som sker i o med Jesu död o uppståndelse?

Igår firade vi uppståndelsen o kyrkoårets text handlade om hur först kvinnorna o sedan de 11 fick riktigt klart för sig att Jesu tal om att han skulle uppstå inte var tomt prat. I dagens text (evangelietexten då) handlar det om hur Jesus möter 2 vandrare på vägen till Emmaus, slår följe med dem o lägger ut Bibelns texter o mot kvällen gör dem sällskap vid måltid. 

Jag har dock inte precis just det i funderingarna. Först blev jag lite full i skratt under hundpromenaden i morse när en lovsång, psalm 443 "Dig vi lovsjunger ärar, Jesus de fattigas konung", surrade i huvudet. (Jag fick dock plocka fram psalmbok o kolla texten...) Påskhelgen är ju på många sätt full av lovsång så kanske inte så konstigt. Sedan har tankarna kretsat kring Tomas som kallas tvivlaren (ibland tvillingen) o hur många vi nog är som är lite som han. Vi som liksom Tomas gärna vill ha "svart på vitt", inte för att vi inte tror utan snarare som komplement.

Jag tänker en hel del på det att en del nästan kan anklaga för något gränsande till otro om man (jag t.ex.) läser "för mycket" i sökandet efter argument o/eller bevis. Men jag fungerar så. Det är inte så att det krävs någon sorts överbevisning för tron finns där, men min (o kanske Tomas?) hjärna fungerar så att det måste gå att ta på också, det som sägs.

Det underbara med just den kristna tron är ju då att det finns sådant! Genom att läsa Bibeln o kanske komplettera med kloka mäns o kvinnors författande om Bibeln är det helt klart möjligt att finna det "faktastöd" man kan känna sig vilja ha. Det finns otaliga böcker med vittnesmål om vad Gud gör i form av helande, väckelse o annat, böcker med vittnesmål ur enskilda liv eller om vad Gud gjort i hela länder o folk.

Jag tänker på Tomas o kan förundras över att historien om hans begäran om bevis fått vara med i evangellietexterna. Sådant är en viktig del i kriterierna för om Bibelns berättelser är sanna eller ej för mig! Nu är jag inte religionsvetare men jag tror mig förstått att kristen tro (o i många delar judisk då, med tanke på Gamla Testamentet) är rätt ensam om att beskriva sina ledande personer så ärligt o ibland rent generande. Tänk på lärjungaskaran i stort o hur det berättas att de kivas, inget begriper, är förvirrade, klantiga, sviker o ibland är rent ut sagt korkade. O de ska framstå som goda exempel för oss?!?

Då tänker jag att just för att de beskrivs så ärligt o "naket". Petrus med sitt häftiga humör o sina felslut om Jesus ibland t.ex., Tomas med sitt öppna tvivel, Johannes o Andreas som begär bästa platserna bredvid Jesus i himlen o inte verkar ha begripit det minsta om tjänande..., just därför blir de så mycket mer trovärdiga.  De är ju precis som vi! Gud visar genom dessa väldigt vanliga män (o kvinnor) att Han kan använda precis vem Han vill, att Han inte ser till social status på det sätt som vi gör. (Snarare tvärtom kan det verka.) 

Jag är verkligen glad att Tomas' tvivel eller begäran om bevis eller vad det ska kallas så klart berättas för det får mig att känna mig mer ok i Guds ögon när jag kan leta rätt envist för att finna det där som "backar upp" min tro. För tron finns där som grund, i hjärtat, det är bara det att hjärnan ibland vill ha mer. Tilliten till Gud, o tron, finns där, det är väl bara så att våra, min o alla "tomasars" hjärnor fungerar som de gör.

O när det är så är det underbart att Bibeln berättar som den gör om lärjungarna, hur de än är, o att de inte "bättrats på" till något ouppnåeligt fantastiskt perfekta människor. Lite åt hållet "Om de dög till att följa Jesus på hans vandring på jorden så duger jag också!".

Så var påskveckan över! En lite förlängd vecka då med Palmsöndag till måndag annandag påsk. Nu blir det nog inte inlägg här varje dag men det har varit intressant skriva ner lite tankar. Så är det ju, att även om jag publicerar o gärna ser att andra läser så skriver jag till viss del för mig själv. För sådan är min hjärna också, att funderande i skriven form alltid varit bra.

Allt gott!

Eva

Kristus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden! är då den respons som förväntas.

Nu är det verkligen glad påsk! 

Som vanligt sedan några år tillbaka hamnar jag i funderingar kring hur det var för lärjungarna o alla andra som följt Jesus. Givetvis kretsar tankarna mycket kring vad det var Jesus faktisk gjorde där på korset men då alltså också lite kring mer vardagliga ting, som hur de som kände o lyssnat till honom nu tänkte.

Att de kände sorg är ju givet, deras nära vän o mästare/rabbi hade dött. Rädsla - vad händer nu? Ledande personer från templet hade tillsammans med romarna visat hur hårt de var beredda att gå fram, vilken fara fanns för Jesu efterföljare? Chock - jodå, Jesus hade talat om sin död (o även en hel del om varför) men hur mycket hade de faktiskt förstått?

Ibland undrar jag om inte en rätt stor del av "känsloutrymmet" upptogs av förvirring. Som sagt hade de hört Jesus tala om död o så men de hade också hört mycket om att Guds rike nu skulle inträda. Vart tog det vägen? Var det detta, med korsfästelse, död, rädsla o annat han menat? Nej det tror jag inte att de innerst inne trodde men den här första dagen visste de ju trots allt rätt lite.

Så kommer kvinnorna o säger att graven är tom!

Präst Christoffer (Abrahamsson i Betlehemskyrkan i Sthlm, där jag firar gdtj) predikade i dag mycket om de modiga kvinnorna, de som gick till graven efter sabbaten för att smörja Jesu kropp o ordna som var brukligt efter ett dödsfall. Visst var de modiga, det håller jag helt med om, för även om de kanske inte visste om de romerska o de av templet utsända vakterna vid graven så måste de ju ändå sett dessa när de närmade sig. Samtidigt var det kanske väldigt klokt att det var kvinnorna? (Gud brukar ju veta vad Han gör liksom...) En grupp sörjande kvinnor som kommer till en grav kunde väl inte ens de vakterna se något större hot i. Hade det varit män, några av de 11 (Judas är ju död vid det här laget) kanske de blivit fängslade o då stoppade från att föra fram nyheten om den tomma graven. 

Så det blir kvinnorna som blir de första att få berätta evangelium, de goda nyheterna.

När de gör det möts de av vad Christoffer med ett modernt ord kallade "mansplaining", alltså att männen närmast klappar dem på huvudet o muttrar "lilla gumman" o kanske något om "hysteriska sörjande kvinnor". Men Petrus börjar fundera....

Petrus rusar iväg o tittar själv. Johannes också. De ser graven tom men jag undrar hur mycket av förvirringen som avtog. Men där o då börjar det, där börjar/föds kristen tro!

(Jag har suttit o tittat på "Jesus från Nasaret" från 1970-talet i helgen. Där finns en scen i slutet där en av de högt uppsatta skriftlärda i Jerusalem närmast suckar just "Nu börjar det!". Sera heter han där o även om han arbetat för att få bort Jesus på något sätt så har han haft oroliga funderingar över vad som kan ske om Jesus dödas.)

Den här förvirringen o otron (över nyheten om Jesu uppståndelse) ser vi väl mycket idag också? (Det lär var upp emot 25% av prästerna i Svenska kyrkan som inte tror på Jesu verkliga, kroppsliga uppståndelse...) Jag har ibland hört att lärjungarna skulle ha haft lättare tro på det för på den tiden visste man inte så mycket om kroppen o läkekunskapen. Nej, inte hade de samma kunskaper som vi har idag men nog visste de när någon var död? Nog visste de att är man död så är man? Den stora skillnaden mellan oss o dem är snarare att de räknade med Gud. De hade tilltro till Gud o visste att Han kunde både det ena o andra. Idag är vi så fostrade i att allt ska gå att bevisa vetenskapligt att vi har tappat det. (Om det nu inte handlar om att tro att stenar som läggs i visst mönster botar, att stjärnorna kan tala om framtiden eller att det spelar roll vilken färg det är på katten som går över gatan framför dig förstås...)

Jag har nog retat en o annan som sagt "Men man kan ju inte uppstå från döden!" för att närmast försöka överbevisa min kristna tro när jag svarat att "Man kan inte nej - men nu talar vi om Gud!". Räknar vi bort Gud så blir givetvis hela historien om Jesus totalt omöjlig att tro på. Men vi ska inte räkna bort Gud!

Förvirrade kring vad det var som egentligen hände den där påsken tycker jag nog att vi kan få vara även idag, förvirring brukar irritera de flesta o få dem/oss att söka svar för att slippa den känslan. Förstå helt tror jag faktiskt inte är möjligt i denna världen men mycket kan vi förstå:

Jesus dog för att du o jag, vi alla, ska få leva! Han dog för att försona oss med Gud. För att vi av nåd skulle få förlåtelse för all bortvändhet från Gud. O han uppstod som den förste att helt o fullt träda in i det Guds rike som väntar oss alla som tror på o följer honom.

Därför kan vi idag med jubel säga både Kristus är uppstånden o glad påsk!

Allt gott!

Eva