onsdag 27 februari 2019

Vem är din Jesus idag?



På SvTs Kunskapskanalen går ett program som heter "Pilgrimsvandringen i Spanien" och om jag förstått rätt så är det ett gäng britter som vandrar. Pilgrimsvandrar på den bra kända vägen till Santiago di Campostela. Blandade vad gäller tro, sökande, ateism och också blandade i yrken med t.ex. en kvinnlig präst och en f.d. marinkårssoldat.

I senaste avsnittet (som länken nog leder till) kom de förbi ett ställe där en australiensisk kvinnlig psykolog bosatt sig och öppnat sitt hus som en sorts fik, en rastplats att få lite mat/smörgåsar och dricka med sig för vandringen. Till valfri och anonymt lämnad kostnad. Hon hade förälskat sig i caminon (vandringsvägen) och pilgrimmer och bestämt sig för att stanna där och göra detta - hjälpa vandrarna lite på sin väg, fysiskt och (lite min gissning) andligt/mentalt för hon verkade helt öppen för att samtal sker.

När britterna som programmet handlar om lämnat sa' den kvinnliga prästen "Hon är min Jesus idag! Hon visade på Gud!" och fortsatte lite om glädjen i att ge och så, ni får kika själva.

Jag fastnade direkt för det hon sa och tänker att hon får in väldigt mycket i det, även om det var helt spontant och kanske inte hennes mening där och då. (Men det bör ju sitta "grundmurat" i en präst då.)

Självklart för oss kristna är väl (borde vara...) att Jesus visar på Gud. Genom Sonen känner vi Fadern påpekar ju Jesus själv.

Det jag kan känna är viktigast i det hon säger är då det med att se Jesus, se Gud, i varandra. Kvinnan som ägnar sitt liv åt att dela ut vätska och föda och erbjuda en stol för att avlasta trötta pilgrimsfötter en stund har gett upp en del av sitt liv för att göra så. Hon har lämnat sitt sammanhang och bosatt sig vid en pilgrimsled för att kanske kunna underlätta lite för medmänniskor. Hon visar på Jesus med sitt generösa leverne. Sann agape - medmänsklig kärlek.

(Agape är det grekiska ordet för just medmänsklig kärlek och det vanligaste ordet i grundtexten där det i en svensk Bibel står just kärlek. T.ex. är det agape det står i den gärna citerade, alltför ofta felciterade, versen "Störst bland dem är kärleken". Inte "störst AV dem...". Handlar alltså inte om romantisk kärlek utan just medmänsklig, till alla människor. Ursäkta pekpinnen....)

Men vem är min eller din Jesus idag?

Det behöver ju alls inte handla om att någon flyttat hrunt halva jordklotet som denna australiensiska kvinna som hamnat i Spanien utan kan vara väldigt enkla och "små" saker. Det handlar inte om att ge bort pengar nödvändigtvis utan, åtminstone för mig, handlar det om de ofta rätt små gesterna. Som att ta sig tiden prata med någon fast du egentligen har lite brått. Att vända och ta tag i dörren när du i ögonvrån ser den du tidigare inte upptäckte komma efter, för att den personen inte ska få dörr rakt "i nyllet". Att ta dig tiden och det du ser som besvär att gåt till second hand (butik eller "låda på sta'n") med kläderna du rensar ut iställer för att ta enklaste vägen och slänga i soporna. I tanken att någon annan kan behöva kläderna. Att ta soppåsen ifrån den äldre grannen som kommer samtidigt som du i porten, även om du får vända några steg.

Det finns hur många exempel som helst.

Det jag nog ändå ser som viktigast i detta, det den rätt gladlynta och snar till skratt prästen sa, är en form av andlig övning - Vem är min Jesus idag?

Det kanske inte finns någon varje dag, tyvärr finns ju dagar när det kan vara ont om sådana människor, men jag tror att jag ska försöka ta till mig att fundera på det här varje dag. En andlig övning i bemärkelsen att bli bättre på att se Kristus i andra för han finns ofta där vi minst anar, använder ofta de människor vi kanske inte alls förväntar oss ska bli använda.

Kanske vill du fundera med mig?
Vem är din Jesus idag?

Allt gott!
Eva

måndag 18 februari 2019

Nåd för alla?



Denna veckans rubrik enligt Svenska Kyrkans texter för kyrkoåret är "Nåd och tjänst". Den gammaltestamentliga texten är ur Jona bok, ni vet han som i sina försöka att slippa utföra det Gud ville t.o.m. lyckades bli svald av en stor fisk. (Fisk, valfisk, val - det sägs lite olika.)

Det jag inte har vetat/tänkt på tidigare togs upp i gårdagens predikan i min församling - det att de som bor i staden Gud sänder Jona till hör till Israels värsta fiender. Jona förväntas alltså dels trava rakt in i "lejonets håla" dels predika omvändelse och Guds nåd för fienden. Inte konstigt att han protesterar!
(Jag har tänkt det räcker gott med att folket i den staden var "värsta ogudaktiga syndarna" för att förstå hans motstånd.)

Nu i fredags i texten "Inför söndagen" i tidningen Dagen (för prenumeranter så jag kan inte länka) påpekas att Jona helt mänskligt och enkelt kan ha varit faktiskt orolig folket i staden skulle omvända sig och därmed också få del av Guds nåd, för skulle den verkligen gälla dem också? De som inte känner Gud som israeliterna gör? De som betett sig som de gjort? De som fallit så djupt och så långr från Gud?

Det är lätt att nästan fnittra åt Jona! Lätt att se hans vägran som smått barnsligt tjurig och närmast löjeväckande envis - TROR han verkligen att han ska kunna gömma sig för Gud?

Jag tänker det är helt ok att just fnissa och tycka att Jona är en rätt lustig en, men det finns ju också något oerhört djupt och allvarligt i jus Jonas bok. Den är ett mycket starkt vittnesbörd om att Guds nåd (eller förlåtelse) faktiskt gäller alla och det är något jag tror vi lite till mans faktiskt har svårt tänka, tro och acceptera rätt ofta.

För hur tänker vi egentligen? Tror/litar vi på att Guds nåd/förlåtelse även gäller mördaren? Pedofilen? Hustrumisshandlaren? IS-terroristen? Eller för den delen h'n som ständigt snattar på ICA eller har alltför lätt att skälla ut sina barn så det dundrar över trakten? Eller den otrogne? Skattesmitaren som girigt vill ha allt själv och inte unnar andra?

Det finns x antal människor i mitt liv (eller har funnits i mitt liv då kanske...) som har sårat, mobbat, misshandlat. Människor som jag tänkt både det ena och andra om och sannerligen inte önskat så mycket gott. För ett antal år sedan började jag upptäcka att jag inte längre önskade någon något ont. (Se'n kan man då diskutera vad olika personer anser som just "ont", en del skulle ju tycka att om man önskar någon ändrar sitt beteende så är man ond. Men det är en annan sak.) Det var mycket förvånande kan jag erkänna men också befriande.

I den där texten inför söndagen undrar skribenten om vi vill att de där personerna som gjort så hemska saker ska få del av Guds nåd och sedan kanske stå bredvid just dig och mig i kyrkbänken och lovsjunga Gud. Och det är frågan vi behöver ställa oss. Jag kan erkänna jag inte skulle vara alldeles bekväm från start med vissa bredvid mig.

Guds nåd och förlåtelse är verkligen öppen för alla! Den som med rent hjärta (vilket det egentligen bara är Gud som kan avgöra, glöm inte det!) ber om förlåtelse får det. Guds nåd flödar över "den förskräcklige" lika väl som över den som varit kristen hela livet. Det förstod väl Jona och smått avundsjukt och säkert med tanke på alla som sårats av folket i staden ville han inte riktigt att de skulle få uppleva den nåden. Väldigt mänskligt, men nu hade ju Gud bestämt.

Jag tror att det kanske allra viktigaste vi som kristna har att göra är just att vara (mer än) villiga att dela Guds nåd med fler! Den räcker, och blir över, till alla. Vi glömmer kanske inte vad en person gjort men förlåtelse och nåd handlar inte om glömska, det handlar om att varje människa har rätt att vända om och bli, som det heter, "en ny människa i Kristus".

Sä - alla vi som förväntar oss att få/ha del av Guds nåd för egen del - är vi beredda att låta också alla, verkligen alla, andra få del av den? Är vi beredda att låta Gud fördela sin nåd som Han vill och inte efter hur vi själva, med våra ofta hårda hjärtan, tycker att den ska spridas?

Allt gott!
Eva

onsdag 6 februari 2019

Helande på beställning?



Jag läste en insändarartikel i Dagen nyligen (ni hittar den här. ) som i mycket beskriver sådant jag funderat på länge. Hur vi egentligen ser på helande och kanske främst hur vi ser på helande som "svar" på förbön. (Jag är förebedjare i min församling så det är väl sådant jag faktiskt "bör" tänka på, även om det gäller oss alla också.)

När det gäller helande tänker jag att det finns två rätt djupa diken som svensk kristenhet verkar hålla sig i - det ena (som väl kanske är allra vanligast inom Svenska Kyrkan) som säger ungefär "Helande var något Jesus ägnade sig åt och möjligen hans närmaste, de som träffat honom. Det var då, inte nu." och det andra (mer förekommande inom frikyrkorna om jag ser till vänner därifrån) som säger "Helande sker även nu! Det är bara att be så helar Jesu namn och kraft!".

Jag tycker att båda är lika obibliska. Eller i alla fall blir när man ser hur argumenten används.

Att säga att helanden inte sker idag är att "dissa" Guds makt. Helanden efter bön sker, även sådant som att döva hör och blinda ser. Helanden sker i form av att människor blir upprättade från psykiska problem, missbruk och liknande.

Men det händer ju också att inget alls sker. Att det kan bes hur många böner som helst för den sjuke, funktionshindrade, självmordstänkande, missbrukande men Gud verkar inte vilja ingripa och den drabbade blir kvar i det som tynger eller t.o.m. dör.

Där har denne debattör ett mycket viktigt påpekande - har vi glömt att vi ber "...ske DIN vilja..."?

Då kommer vi till det där som kanske är det allra, allra svåraste med att vara kristen - att böja oss inför/under Guds vilja och att inse vi inte alltid förstår. Vi är så inne i, så uppfostrade i, att vi ju vet vad som är bäst. Naturligtvis kan det ju bara inte vara för det bästa att en mamma dör ifrån sina barn! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa att ett barn dör i cancer! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa som krig fortgår, flodvågor väller in över byar (trots böner!) och annat händer!

Eller?

Jag tror, är väl övertygad om, att vi har all rätt att gräla med Gud när saker sker. Vi kan bråka med Honom och säga att "Jag bad ju! Vi var många som bad! Du har lovat Du ska svara men så kom döden ändå!!!". Det är faktiskt helt ok att vara fullkomligt rasande på Gud när det inte blir som vi vill och tänkt oss. Finns ett otal exempel i Bibeln på profeter och andra som gnällt väldigt men ändå inte misst vänskapen med Gud. (Vad vore det för vänskap om man inte kan vara oense ibland?)

Men...
Förutom det svåra i det med att böja sig för Guds vilja så glömmer vi nog ofta en annan sak. Vi kan helt enkelt inte alltid förstå, särskilt inte direkt i situationen, vad Gud vill med det som sker, hur Gud svarar. Naturligtvis kan vi inte det tänker jag. Vem skulle kunna stå vid ett älskat barns dödsbädd och tänka att Gud nog menar något bra med det? Självklart kan vi inte det, vi är bara människor.

Jag har själv grälat rejält med/på Gud många, många gånger! Det finns mycket i mitt liv som jag alls inte kan se någon mening i. Eller...

Jag ska ta ett exempel som egentligen kanske är på gränsen för vad jag skriver om här, men ändå väljer att ta upp nu. Jag är rätt "knepig" när det gäller relationer. Jag vet själv rätt väl varför och orsaken ligger både hos mig själv och i tidiga upplevelser. Det här har jag pratat mycket, väldigt mycket med Gud om för jag kan verkligen inte se mycket gott i det. Idag tror jag att jag kanske i alla fall anar ett svar och det handlar då också om relation - relationen till Gud. Om alla de relationer som jag haft men som brutits på olika sätt bara "gått på räls" så hade jag inte haft vare sig samma tid eller möjlighet (och kanske inte samma vilja?) att vända mig mot Gud som jag nu har.

Den tanken löser i och för sig inga problem och jag grälar ändå på Gud ibland. Samtidigt frågar jag Honom ofta om vad Han då tänkt med att mitt liv är som det är t.ex. när det gäller just relationer. Har Han tänkt sig använda mig till något särskilt och i så fall vad? Svar tack! Helst igår eller ännu tidigare! (Jag är inte den tålmodigaste av Guds skapade nej...)

I de här tankarna kring helande dyker också upp sådana som hör lite ihop med förra inlägget. Vad gör de olika synsätten/praktikerna kring helande med hur vi ser på varandra och hur vi kan stötta?

I det första diket jag nämnde, att inte tro på att helande sker i vår tid, finns ju en tröstlöshet som jag tycker är rätt hemsk. Jag tror att det finns ett helande bara i tron på helande. Att tro på att Gud vill hela och hjälpa oavsett situation kan ge mycket.

I det andra diket finns risken att tanken blir att om man inte blir helad eller den man ber för inte tillfrisknar så är man inte "troende nog" och då är vi inne på väldigt farliga vägar.

Jag tror på helande. Jag tror dock inte på att helande alltid skulle ske precis efter min vilja (hur irriterande det än kan vara.... Skulle inte jag få bestämma?). Jag tror att Gud har enbart goda tankar för oss alla, för alla av Honom skapade människor om än inte för allt dessa människor kan finna på. Jag tror inte på att Gud skulle lovat alla troende ett liv "på en räkmacka" eller som "en dans på rosor". Den tillvaron där alla tårar torkas, bekymmer försvinner och ingen sjukdom mer finns är inte utlovad förrän i evigheten.

Jag tror inte att vi alltid, i detta livet, förstår vad Guds goda är.
Det "stör" mig som är vetgirig. Det retar mig som gärna bestämmer själv. Det ställer till det för mig som är envis och gärna tror jag vet och kan. Det är en "kamp" att försöka acceptera att Gud vet bättre och att jag bara har att böja mig.

Så jag fortsätter att be, som förebedjare under gudstjänster och annars. Och så gläds jag åt när Gud och jag verkar överens och funderar vidare över hur Han tänker när vi inte är det.

Allt gott!
Eva