Jesus - förlåtelsebankomaten?

(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva

De kärleksfullt kärlekslösa

(Tanke: Växten heter kärleksört, just här är de isiga/frostiga.)


Jag vågar säga att vi alla har stött på de här människorna, vare sig vi lever som kristna eller inte. Idag är de ju så väldigt vanliga, så vanliga att det väl snarast är de som är normen t.o.m.

De där som så ofta och ihärdigt talar om att vara kärleksfull mot alla, snäll mot alla, god mot alla.

Men är de det?
Jag svarar nej, ett klart nej.

Det här är människor som gärna och ofta talar om allas lika värde, allas rätt att göra, tänka, tycka och tro efter eget tycke och smak. Det är människor som faktiskt rätt ofta berömmer sig av sin fantastiska kärlek till allt och alla, sin givmildhet, sin öppenhet för alla och allt.

Men...

Det finns ett stort "MEN..." där.
Ett "men" som handlar om att de med "alla" egentligen menar "alla som gör, tänker, tycker och tror som jag". För att säga det med en beteckning som jag egentligen djupt ogillar så handlar det ofta om att man måste vara rätt "PK" för att omfattas av de här människornas kärleksfullhet.

Att det här förekommer i så stor omfattning i det som i kristna sammanhang talas om som "världen", i sekulära sammanhang är kanske en sak. (Kanske....) Tyvärr är det ju då så att det förekommer i stor, alldeles väldigt mycket för stor, omfattning även i kristna sammanhang.

Jag vet inte hur många gånger jag hört mäniskor tala sig rejält varma om att "gå i Jesu fotspår", "ta rygg på Jesus", "leva efter Jesu exempel" och liknande och det sedan visat sig att just de personerna är beredda att göra oerhört mycket allt annat än kärleksfullt mot andra, även (och kanske framför allt) mot kristna syskon. De talar gärna om hur "Gud är kärlek!" men verkar då tänka sig dels att Gud därmed aldrig skulle säga nej till något enda (vilket kan vara mycket kärlekslöst) dels att den kärleken gäller endast de som gör, tänker, tycker och tror som de själva. (Jag får en känsla av det där en del inom new age kan tala om och andra raljera över, att någon sett "ljuuuuuuuuuset" eller ej.)

På ett sätt smyger sig en viss beundran in hos mig. De är fantastiskt bra på att bara höra och läsa det de vill höra och läsa dessa människor! Jag undrar om inte hela min ekonomi vore löst och perfekt om jag fått säg en tjuga för var gång jag hört någon citera Johannes evangelium kap. 8 vers 11 där Jesus säger till kvinnan som riskerat att stenas för äktenskapsbrott "Inte heller jag dömer dig. Gå..." Där stannar de kärleksfullt kärlekslösa för slutet på den meningen lyder "...och synda inte mer". Tas det med så försvinner ju möjligheten att hävda att Jesus "bara är kärlek och aldrig krävande". Då faller hela deras resonemang, hela deras kärleksfullhet.

Tyvärr har vi då också en rätt stor skara som är ärligt kärleksfulla men då på sådant sätt att de inte kan, vill,vågar säga ifrån till dessa som inte bara förvränger Guds ord utan dessutom tillåter sig rent kärlekslösa, för att inte säga orena och rent elaka, behandlingar av de som inte gör, tänker, tycker och tror precis i deras smak.

Är det några som idag ska kallas hycklare precis som Jesus kallade en del så så är det dessa kärleksfullt kärlekslösa.

Kan man då känna igen dem och kanske skydda sig och andra? Jag muttrar en hel del nu över att jag inte insåg en del tidigare, det hade kanske kunnat skydda både mig själv och andra från de djupa sår vi har idag, en del sedan länge andra med färska sår. Idag är jag helt säker på att en insikt i alla fall stämmer: De som talar mest, högst och villigast om att följa Jesu kärleksväg, att "Gud är bara kärlek" och liknande det är de minst kärleksfulla när det kommer till den berömda kritan. Tyvärr, men så är det. (Undantag då givetvis präster, pastorer och andra som predikar/undervisar om kristen tro!)

Dessa kärleksfullt kärlekslösa är i min mening det farligaste vi har. I sin egoism, för det är det, drar de sig inte för att behandla andra med en orenhet som går helt på tvärs med Guds ord i Bibeln. De kan trampa ner folk lite "till höger och vänster" för egen vinning, popularitet, "berömmelse". OM någon skulle våga säga emot eller faktiskt kritisera vad de gör då kommer det gärna små tal om hur vi måste förlåta varandra och leva enligt Kristi bud om kärlek till alla. DÅ duger det men att de själva inte visat den kärleken ochförlåtelsen...?

Jag dundrar en del ja. Helt med flit för detta är så förskräckligt, förfärligt, orent och väldigt, väldigt kärlekslöst.

Lösning?
Jag vet inte men låt oss be för att dessa kärleksfullt kärlekslösa ska få känna den äkta kärleken i Jesu efterföljd. Det är de värda, på precis samma sätt som vi alla.

Allt gott!
Eva

Det där med kärlek

För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva

Snäll eller "snäll"?

Så blev det uppehåll här igen... Anledningen är väl mest att det varit en del omvälvningar här, med djur som blivit gamla o annat. Det ska finnas lust o inspiration att skriva o den finns kanske inte alltid i allt.

Dock pågår ju tänkandet ändå för fullt o kanske än mer egentligen, när hjärnan behöver sysselsätta sig med annat än oro, o just detta med dagens samhälles förståelse av "snällhet" är något som inte sällan upptar kapaciteten där i översta delen av mig.

Jag har tidigare skrivit om hur många verkar tolka att vara kärleksfull o då i meningen att många som svar på nästan allt säger "Men Gud/Jesus är kärlek! Bara kärlek!". Jag håller ju med om det men brukar vilja veta vad man då lägger in i ordet kärlek. Det samma gäller vad man tänker när man kallar någon snäll.

Jag ska berätta en episod från en tid tillbaka.
En vän till mig har en liten men ändock viktig hjälp att ta till i sitt vardagsliv, för att få det att fungera. Vid ett tilfälle när den hjälpen verkligen behövdes fanns den inte där o det visade sig vara p.g.a. att en annan person lagt sig i o "styrt om" så att hjälpen trodde sig inte behövas.

Det här kom fram o när jag av en ren slump mötte den som lagt sig i kom det upp. Jag var möjligen rätt frän i tonen när jag sa att jag nog tänkte det hade varit mest rätt att inte lägga sig i det man inte vet något om.

Svaret jag fick var ungefär: "Jag trodde ni kristna skulle vara snälla!".

Jodå, det tycker jag också, men.....
Det som sades där var ju egentligen "Eftersom du inte är snäll mot MIG så är du per definition inte snäll!". Ingen tanke på att jag nog faktiskt kunde beskrivas som snäll mot den som besviken o rätt irriterad fått ändra sina planer p.g.a. denna persons "iläggande".

Nu ser jag givetvis det djupt mänskliga i detta, tro inte annat. "Om du inte är snäll mot mig så är du rakt igenom dum!" är en väldigt mänsklig reaktion. Mitt problem är att det där dyker upp så ofta numer. Att snällhet o kärlek förutsätts tillåta precis allt, närmast oavsett hur du bär dig åt, vem du sårar o.s.v. Det enda det handlar om är vad du själv vill o anser rätt.

Där kommer ett stort problem in när vi kommer till kristen tro!
Gud ÄR kärlek! Jesus ÄR oerhört snäll! Men vad lägger vi i orden? Tolkar vi de stora orden så att de bara ska vara medhållande?

Jag återkommer ofta i tankarna till en krönika jag läste i Dagen för nu rätt länge sedan. (Har nämnt den här förut.) Om en mamma som får en 3-årings hela ilskelager över sig när barnet stoppas från att på trehjuling köra rakt ut genom grinden o ut på gatan. Naturligtvis är mamma "dummast" o inte det minsta snäll! Eller....

Jag ser varje förälders sätt att stoppa sådant som det nära på största beviset på just snällhet o kärlek! Visst är kramar, uppmuntran, mat o allt sådant också det, men att skydda den man älskar är ju liksom en grund.

På samma sätt är det ju med Gud. Han älskar oss o vill skydda oss o därför uppfattas inte allt i Bibeln som "snällt" i den mening dagens människor verkar lägga i ordet.

Så för att "sy ihop"....
Jag undrar om inte Svenska Kyrkan har sin del i att så många numer säger som just den här personen som lagt sig i, att jag inte var snäll, när man ofta verkar undvika det som är svårt med Gud? Visst finns en del med i kyrkoårets texter men när jag tänker tillbaka lite är det inte förrän jag hamnade i S:ta Clara o nu i Betlehemskyrkan, båda inom EFS (Evangeliska Fosterlands stiftelsen, väckelserörelse inom SvK) som jag hört präster predika om det mer ordentligt.

Gud ÄR snäll o kärleksfull, det är därför Han inte vill att vi ska bete oss på sätt som Han vet är dåligt för oss.

Jag tycker faktiskt att jag var rätt snäll som påpekade att min vän fått det extra besvärligt för att en annan rent ut sagt "lagt näsan i blöt". Både mot vännen o mot den jag talade med faktiskt. Det är inte alltid snällt att låta någon bara fortsätta i samma spår o för det bli mindre väl sedd.

Jag skulle gärna se att vi funderade på vad vi lägger i ord som snäll o kärlek.

Allt gott!
Eva

Förlåtelse

Ett av de s.k. "stororden" tillsammans med sådant som synd, nåd, frälsning, salighet, gemenskap, ödmjukhet.

Är inte just det ordet något av det allra svåraste vi kan lära oss att uttala?

Ok - för en logoped kanske det inte är så svårt att få någon att uttala det, men att mena det?

Jag har haft svårt för det där. Har alltid trott att det där med att "förlåta" innebär att allt som gjort ont ska vara borta. Att man ska glömma och aldrig mer tänka på. Och det har jag aldrig kunnat...

Så, för några år sedan, var det en präst som ägnade en predikan, en "lärotimme" och en annan gudstjänsts tal till just detta.

Han talade då på ett mycket humoristiskt sätt om hur han blivit av med sin cykel. Hur arg han blev! Hur han ville "hugga huvudet av" den som stulit cykeln. Men också om hur han visste att han inte kommer att stå där, på "Domens dag" och peka anklagande mot tjuven och säga "Han där stal! Han ska inte in i himlen!"

Fölåtelse handlar inte om glömska!

Förlåtelse handlar om att inte fortsätta att anklaga. Att inte gå omkring och planera hämd mot den som gjort dig illa. Att inte önska den människan illa.

Jag har uppfattats som långsint. Och jag har sett mig själv så. Men jag har insett att det är faktiskt inte det jag är!Jag kan visst gå och fundera på situationer långt tillbaka i tiden. Fantisera ihop dialoger, hur det kanske kunde varit. Jag kan var väldigt ARG på människor som jag tycker sårat mig.

MEN - jag vill dem inget ont på något sätt!

Det tog tid för mig att inse det. Och att inse att den hämd jag trodde att jag sökte bara skulle drabba mig själv.

Att säga att man inte "ruvar på hämd" eller liknande kan uppfattas som "svagt". Och ser man till det som ofta är mest "ok" i dagens samhälle kan jag förstå det. Men jag hävdar att motsatsen är det riktiga. Om du, istället för att direkt "rusa ut", tänker efter vad som egentligen känns bäst och därifrån väljer att inte "gå i clinch" med den du skulle vilja ...

Jag är övertygad om att du vinner på det!
Och Gud vet det...  Hans son förlät sina avrättare på korset... Tänk tanken!