Tro och/eller veta.

Jag fick nyligen glädjen att läsa en predikan som hölls av en församlingsbroder under midsommarhelgen, Johannes Döparens helg o den väckte tankar om detta med tro, vetande, tillit o liknande.

I samhället "i stort"/det sekulära samhället anses det ju oerhört viktigt att sätta gränser mellan tro o vetande o jag tänker inte försöka riva ner dem (även om det ibland kanske skulle behövas) utan mina tankar kretsar kring eventuella skillnader mellan tro o veta inom den kristna tron.

Nu hör jag då visserligen till dem som kan säga "en tro gränsande till visshet" o som också är synnerligen intresserad av apologetik (försvaret av den kristna tron) o därmed tänker att det finns saker som vi, rent intellektuellt, kan komma fram till vi faktiskt kan veta för alternativet är fullkomligt tokigt. Men ändå alltså...

Utan tvivel är man inte riktigt klok sägs det ibland även i kristna kretsar o jag kan ha viss respekt för det men det var också sådant som dök upp i hjärnan här när jag läste den predikan jag nämnde (som i stort handlade om hur vi alldeles säkert kan lita på Guds löften) o där väcktes tankarna om vi kanske ska dela lite på "tro" o "veta" även i kristen tro.

Jag får ta mig själv som exempel.

Jag har periodvis under livet haft väldigt svårt att tro. Dalar, ökenvandringar, stormar upp i orkanstyrka o annat har fått mig att tvivla o närmast vilja försöka frånsäga mig tron. Länge, länge o i många samtal med präster o andra berättade jag att min helt ärliga tanke om ordet "Du ska älska din nästa som dig själv" konstaterade att mina "nästor" ska vara attans glada att jag INTE gör det utan finner det mycket enklare älska dem. Älska mig själv o, ffa, våga tro att Gud skulle älska en sådan som jag "fanns inte på kartan". (O det förstår jag långt ifrån alltid nu heller...) Hur Gud i sin helighet ens kunde bry sig om mig när jag själv på sin höjd stod/står ut med mig - det kunde jag bara inte tro.

Men...

Jag skrev för några år sedan här om att jag aldrig kan svara på fråga typ "När blev du frälst?" eftersom jag tänker mig mer eller mindre född troende. Jag som har kunnat driva lärare o andra till förtvivlans gräns med min envishet i att fråga "Varför det?" om allt o intet har bara svalt o accepterat när jag fått berättat om Jesus. (O tro mig - mitt varför-frågande började så snart jag kunde uttala ordet, om inte än tidigare...)

(Det i sig borde kunna räknas som bevis för Gud existens faktiskt...)

Levt som troende har jag alls inte alltid gjort, långt därifrån, men jag har alltid kommit tillbaka. Så jag tänker att någonstans har jag ändå alltid vetat.

Min tanke är nu så att i det s.k. dagens samhälle ska så mycket baseras på känsla att om vi inte känner tron tillräckligt så blir vi förtvivlade o tror att allt är bort, förgäves o omintetgjort. Då tänker jag att vi kanske ibland skulle försöka vända oss till vetandet istället. Kristen tro eller överhuvud tro på en levande Gud kommer aldrig att kunna bevisas strikt vetenskapligt förmodligen men som kristen kan du ändå veta även om du inte alltid känner. Jag tänker då t.ex. på det jag kallar "ökenvandring" o som jag gått igenom flera av - alltså när det känns som om Gud är så oerhört långt borta att man aldrig kommer att få kontakt igen. När tystnaden från Gud känns så total att övertygelsen om att Han inte alls bryr sig om just dig (trots löften) är så stor att du aldrig kan tro igen - det är då vi kan behöva gå till vetandet.

Lika lite som jag är ensam om att vandra i öknar där Gud känns borta, lika lite ensam är jag om att efter att ha kommit ut ur den öknen o åter kunnat ta till mig av det livgivande vattnet (Guds ord alltså) kunna se tillbaka o se att Gud faktiskt trots allt varit med. Det är bara jag som så "snöat in" i min egen bedrövelse att jag inte haft förmåga att se det.

Idag vet jag att det är så o kan, åtminstone försöka, ha det i minnet när jag tvivlar o just "känner" mindre i tro. Jag vågar säga att jag vet att Gud är där, även när jag inte riktigt orkar tro. Det är en tröst som jag så skulle önska att fler kunde leva i, att ibland tänka lite av en delning mellan tro o veta på det sättet. Att ha tillit (syskonord till tro) till Gud o veta Han finns där helt "enkelt".

Allt gott!
Eva

Vi behöver Johannes!

I kyrkoåret är midsommarhelgen/midsommarsöndagen Johannes Döparens. Ni vet han som levde i ökentrakter, klädd i kamelhår o mest överlevandes på honung o annat han kunde finna. Han som det talats om redan av gamla profeter som den som skulle komma före o bereda väg för Guds utsände. Han som när Jesus bad honom om att få bli döpt sa att han inte ens var värdig att knyta upp hans (Jesus') sandalremmar.

Men det var också Johannes som blev fängslad o sedemera halshuggen för att han vågade tala ut sanningar, även när de vände sig rakt mot maktens män o kvinnor.

Det var Johannes som "dundrade" om behovet av omvändelse/att vända åter till Gud o Guds ord o som kallade folk för huggormsyngel m.m.

Vi behöver "johannesar" i svensk kristenhet idag!

Vi behöver människor som vågar (för det ger inte alltid pluspoäng precis...) säga saker som "Så här står det! Det här gäller faktiskt om du ska kalla dig kristen!" för det finns sådant som inte går att vare sig gå förbi eller göra om efter egen vilja.

Om jag lite tar upp tråden från förra inlägget om den stora oförståelse för o kunskap om kristen tro som jag skrev om i förra inlägget så kommer vi på rätt spår kanske. Många tänker idag att det i princip räcker med att "gilla Jesus" för att faktiskt vara kristen. Tycker man att Jesus har rätt i sitt tal om att älska alla (fast man kanske lyssnar lite sämre på talet om "även dina fiender" rätt ofta då) o att han rent allmänt var en fin man så räcker det för att vara kristen.

Men riktigt så enkelt är det väl ändå inte?

Paulus, den som väl ska kallas den store teologen i Nya Testamentet med alla de brev av hans hand vi har kvar, säger mer än en gång att tron på Jesus som Gud/Guds Son, på Jesu offerdöd för vår försoning med Gud, Jesus som uppstånden (faktiskt fysiskt uppstånden) är närmast ett minimikrav för att vara kristen. Paulus är också rätt tuff när det gäller omvändelse, att vända sig mot Gud o leva efter Hans vilja, förmedlad genom Jesus.

Men Jesus är också rätt tuff i sina krav! Lite konstigt uttryck kanske men fler än många talar ju mer än gärna om Jesu kärlek, Guds kärlek. Det är bra men det verkar vara rätt sällan eller i alla fall betydligt färre som har läst o insett att Jesus kräver samma kärlek av oss. Till Gud men också mellan varandra. (Dessutom verkar många, alltför många kan jag tycka, tänka att kärlek alltid innebär att tillåta en annan precis vad som helst. Det säger vare sig Jesus eller någon annan i Bibeln. Men det har jag skrivit om förut o kommer förmodligen att återkomma till, för det är en teologi som verkligen "stör" mig för den förminskar Guds omsorg om oss.)

För en tid sedan skapade både någon insändare o en intervju i Kyrkans Tidning viss debatt. Bl.a. det faktum att ca 25% av SvKs (Svenska Kyrkans) präster inte tror på Jesu faktiska uppståndelse o att en präst i intervju sa att det väl inte spelar roll om Jesus ruttnade bort i en grav eller uppstod. Jag fick läsa flera gånger.... Självklart spelar det roll! OM Jesus inte uppstod så som Petrus, Paulus, alla evangelisterna o andra av de som tecknat ner texterna vi har i Nya Testamentet påstod så innebär det ju att de ljuger. Eller då möjligen var synnerligen påverkade av någon dåtida drog som förvillade deras sinnen under åtskilliga år... Och OM de ljög för att likt nutida "selfie-narkomaner" skaffa sig tillräckligt många "gilla" o följare - då kan vi ju inte tro på något alls som är skrivet i Bibeln. Eller?

Jag läser just nu Göran Skyttes bok "Förvandlingen" (rekommenderas varmt!) o igår ett avsnitt där han o Wilfrid Stinisen (karmelimunk i Norraby kloster o samtalsvän med G.S.) o förf. diskuterar berättelsen om hur Jesus gick på vattnet. Göran erkänner för sin vän att det ju är lite svårt att tro på o får väl frågan ungefär: Men du tror på uppståndelsen? Jodå! blir svaret.

Jag log glatt o brett där jag satt i sängen o läste!

Hur många har jag inte hört protestera mot den där vattenpromenaden Jesus företog o sagt saker som "Det kan man ju inte!"? Nej, "man" kan inte men nu är det Gud vi talar om! Protesterna/ifrågasättandet har faktiskt kommit även från präster som sagt något typ "Men man MÅSTE inte tro på precis ALLT". Nehej.... Hur väljer vi då vad vi tror på? Kan man som prästen som väljer att tro att Jesus ruttnade i en grav (för uppstå går ju inte ju!) välja ut att inte tro på det men säga sig tro på tillräckligt mycket annat för att ändå kalla sig kristen o t.o.m. bli prästvigd? Jag skulle svara nej.

Jag ska dra iväg lagom men vad jag alltså skulle vilja ha är dels en rejäl o ärlig debatt om vad det faktiskt kräver att vara kristen. Vad kan sägas vara grundkriterium för en kristen tro? Kan vi verkligen välja o vraka lite hur vi vill o ändå kalla oss kristna? Kan vi välja att inte tro på visst men på annat utan att kalla t.ex. Petrus o Paulus för lögnare? O OM vi antyder de ljuger - vad tänker vi då om resten?

Debatten finns o försiggår lite här o där, det är jag givetvis medveten om, men nog önskar jag ibland (rätt ofta) en nutida Johannes som inom SvK kunde stå upp o dundra lite.

Allt gott!
Eva

"Tro får du göra i kyrkan!"

Det uttalandet eller liknande om att begränsa tron till något man ägnar sig åt i kyrkan (eller synagogan, moskén, templet) tycker jag hörs o syns än mer i debatt numer o jag har funderat en del på varför.

Jag kan inte påstå att jag är direkt förvånad i o för sig men anledningar är alltid roliga att försöka lista ut. Om inte annat så för att många bekanta från andra länder blir oerhört förvånade när de upptäcker hur "folk i gemen" här i Sverige tänker om tro. I många länder i olika delar av världen är det ju snarast brist på tro som väcker förvåning, oavsett om man antas ha en kristen tro eller annan.

Varför är Sverige närmast lite unikt i misstron mot tro o den djupa okunskapen om vad tro innebär? För jag vågar säga att det är mycket okunskap det handlar om.

Ett svar, förmodligen det viktigaste, har jag fått genom min nyfikenhet på hur debatterna kring Svenska Kyrkan sett ut, i kyrkan men också i Riksdag, media m.m. En del visste jag väl om de debatterna men jag fick också nyligen tipset att läsa "Statskyrkodebatten" (Carl Arvid Hessler). Den är utgiven redan 1964 men jag var ute efter just bakgrunden till den debatt vi har idag så det passade perfekt det.

Mycket i boken blir jag förvånad över att jag känner så väldigt väl igen från debatten idag! Det går inte att komma ifrån att ffa Socialdemokraterna har kämpat, stridit o debatterat för det som för ca 100 år sedan (smått skämtsamt men det ligger mycket allvar bakom) kallades för "Kungliga Salighetsverket". Man ville, rakt uttalat av rätt många, mer eller mindre avkristna kyrkan o göra den till ett statligt verk bland andra. Gå från "Helig, helig, helig" till "trevlig, trevlig, trevlig" som någon så träffande beskrivit det.

I detta kom också fram fler o fler tankar om att tro var något människor skulle få kunna ägna sig åt i kyrkan om söndagarna - alla andra dagar skulle det tänkas "rationellt o klart" för att inte på något sätt störa samhällslivet, den "heliga" produktionen o det politiker bestämt. De tankarna har det arbetats hårt för o resultatet av det är vad vi ser idag.

Idag har vi ett samhälle där "vanligt folk" har kommit så långt ifrån att förstå vad (t.ex.) kristen tro är så det är rent skrämmande. O farligt skulle jag vilja påstå.

Skrämmande för att många inte förstår hur tro egentligen fungerar. Nu finns det väl fortfarande de man skulle kunna kalla "söndagskristna" men vi är också väldigt många som lever i o med vår tro 24-7-52.

Som kristen kan du helt enkelt inte bara klä dig i tron på väg till kyrkan på söndagen o sedan lägga av dig den när du går ut genom kyrkporten. Kristen tro, kristet liv påverkar hela ditt liv. Som kristen tar du beslut efter "WWJD" (What Would Jesus Do). O jag förutsätter liknande för t.ex. judar, muslimer, buddister.

Det är väldigt svårt att få respekt för det o slippa bli kallad fullkomligt tokig...

Att jag tror denna brist på förståelse för troende är farlig för samhället beror på våra invandrare o integrationen. Försök att tänka dig själv om du kommer till ett land som närmast föraktar t.ex. att du som kvinna bär slöja. Ett land där många bara ser det som att du är förtryckt av män o inte alls ser det religiösa som ligger bakom. Missförstå inte nu - jag håller inte med om påbud gällande slöja men jag kan ändå förstå. Oavsett om du har valt slöjan själv eller om du känner dig mer eller mindre tvingad bära den så är det tron på Gud som är grunden. Antingen är det du själv som tror att Gud vill ha det så eller så är det de män/den omgivning som får dig till slöjbärande som tror så. O Gud går man inte emot!

Naturligtvis vill jag att även vi troende kristna ska kunna mötas med mer respekt för vår tro men vi behöver en större förståelse för tro också för andras skull. Vi skulle behöva gå helt emot det politiker arbetat för så länge o börja förstå att tro inte är något du bara tar till när du känner för det - tro genomsyrar hela livet.

Allt gott!
Eva

som nu ska försöka få ner funderingar här lite oftare. "Hårddisken" i huvudet behöver allt rensas ibland...