Guds helighet - rättvisa

(Tanke? Ingen särskilt djup eller så. Dock - den uppmärksamme ser ett kors och jag kan då och då fascineras över sådana små påminnelser som naturen kan ge. Lite med en glimt kanske.)


Ja det här blir lite en fortsättning på det om hur vi förmänskligar och därmed förminskar Gud. (Är det något jag kan känna verkligen är "helgerån" så är det nog det.) Det finns ju väldigt mycket att säga om det tänker jag. Det är något jag ofta funderar kring, kanske än mer nu ett tag då jag varit lite oense med Gud om en del. Vad är mina egoistiska tankar och hur hanterar jag Guds vilja? Den där som jag dagligen ber ska ske... Hur äkta är den bönen för mig egentligen? Låter jag Gud vara Gud? Låter vi Gud vara Gud?

De frågorna dyker väl oftast upp i samband med diskussioner om synd, förlåtelse och det där med om alla kommer till himlen. (Jag tänker väl kring evigheten mer - en ny jord under nya himlar, men "himlen" är kanske det uttryck som används så jag gör det mest här.)

Många hävdar i sådana diskussioner att alla säkert kommer till himlen för Gud är ju rättvis och vill att alla ska komma till Honom. Vid det uttalandet, som är mycket vanligt, brukar jag få någon sorts konstig hicka... Ja - Gud är rättvis! Ja - Gud vill att alla ska komma till Honom! Men - då måste vi kanske diskutera vad rättvisa faktiskt är.

Gud är rättvis, så är det, men rättvisa innebär ju faktiskt inte att alla får allt oavsett vad de gör. Gud har, genom Jesus, gett alla människor chansen att komma till Honom, det är rättvist men skulle det verkligen vara rättvist att den som avvisat Gud i detta livet behandlas på samma sätt som den som varit Gud trofast? Väldigt få människor skulle tycka att liknande vore rättvist i världsliga sammanhang.

"Men Gud är ju större! Gud är så mycket mer än vi kan förstå!"
Ja så är det givetvis men de där orden blir lite lustiga nästan. Man hävdar sådant men vill samtidigt inte acceptera annat, som det att Gud är helt rättvis och därmed "lönar" människor i enlighet med den rättvisan.

"Med Gud är bara kärlek! Han kan inte utelämna någon för Han älskar oss alla!"
Det är, i stort, också sant. Man missar dock en del där, särskilt när man talar om att Gud skulle vara "bara kärlek". Vad är då kärlek? Är det verkligen att aldrig säga nej? Så verkar många resonera idag, i alla fall så länge de själva inte känner behov av att säga nej, men är det så?

Just när det gäller det med att Gud med någon sorts automatik skulle släppa in alla i himlen/evigheten har jag ibland känt mig smått elak men andå frågat vad personen som hävdar det tänker om Hitler? Stalin? PolPot? Pedofiler? Våldtäktsmän? De som rånar äldre? Protesterna brukar bli ganska högljudda och jag har blivit kallad både det ena och andra...

Men varför skulle då Guds "rättvisa" inte gälla dem?
"Jo för DE har ju gjort så förfärliga saker!Vi har inte mördat någon eller så! Vi andra/vanliga är ju bra nog, vi gör vad vi kan för att leva goda liv! "

(Där har jag några gånger undrat om personen är alldeles säker på att aldrig på minsta sätt deltagit i mobbning t.ex. Mobbning dödar oftast inte fysiskt men kan väldigt ofta göra så om man ser till det psykiska. Då blir jag kallad saker igen...)

Nu är vi då inne på synd och det ska man ju egentligen inte tala om för då blir människor så nedslagna men.... Gud talar om synd. Bibeln återkommer ständigt till synd. Den som väl är svårast att själv avhjälpa är synden att vi människor vänt oss ifrån Gud. Varför skulle då de som helt medvetet vänder sig ifrån Gud, avfärdar Honom och inte vill tro (som det står i Bibeln någonstans, om vilja till tro, vilja att följa den kallelse Gud ger) tas emot på samma sätt som de som säger ja till Gud och försöker följa i Jesu spår? Vad vore det för rättvisa?

Gud är rättvis.
Gud är så rättvis att Han ger alla chansen att följa Honom.
Gud är också kärlek.
Gud är så kärleksfull att Han inte tvingar någon (ja ja - jag tänker också på t.ex. Jona...). Varför skulle Han då tvinga med någon som avvisar Honom in i himlen/evigheten?
Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på!
OM jag själv en dag står inför Gud i evigheten, på en ny jord under nya himlar, kanske t.o.m. jag förstår.

Allt gott!
Eva

Förmänskliga och därmed förminska

(Tanke: Himlen - hittar vi Gud där någonstans, om vi bara letar tillräckligt? Vad har en metafor som "himlen" gjort med vårt sätt att tänka om Gud?)


Jag funderar då och då kring det här med vår vana och vilja att förmänskliga Gud och hur jag tror det ställer till en hel del för många faktiskt, även för mig. Funderingarna går då också mer specifikt kring hur det ställer till det idag jämfört med förr i den kristna historien.

Tänk på det med "Gud i himlen" t.ex. - fram till för sisådär 60-70-80 år sedan var det en alldeles utmärkt metafor. Himlen/rymden var något vi visste bra lite om. Rymdfärder för människor eller ens att sända upp obemannade satelliter var något forskare höll på med men bra utopiskt för gemene man. Att Gud, den outgrundlige, skulle finnas i "himlen" tedde sig nog för många rätt självklart och det gav också en bild av Gud som annorlunda, som utanför vår värld (men ändå i).

Idag är det ju väldigt annorlunda. Många av oss som lever idag använder satelliter för det vi gör dagligen. Vi har sett att människan kan vandra på månen. Det talas om resor till Mars och nya planeter upptäcks. Himlen har blivit väldigt mycket mindre av ett mysterium trots att vi kanske vet rätt lite egentligen.

Vad gör det med vår bild av Gud?

Jag undrar om inte det, tillsammans med annat givetvis, påverkar vår bild av Gud en hel del, och då kanske framför allt vår bild av Gud som helig, något annat, annorlunda och väsensskilt från oss.

I våras hade jag glädjen att få skriva en artikel för Kyrka och Folk om bristen på förlåtelse i dagens samhälle och då kretsade tankarna mycket kring det om hur vi ser på Guds helighet, hur vi förmänskligar Gud och lägger våra egna tankar och beteenden på Honom. Just det märks ju kanske extra väl just när det handlar om förlåtelse (och då också synd).

Jag vet inte hur ofta jag läst kommentarer typ "Men DET kan ju Gud aldrig förlåta heller! Det är ju oförlåtligt!" som har följts av en diskussion där vissa sagt att det kan Han visst medan andra (ofta en majoritet) hävdar motsatsen. Mycket klart syns då hur vi (jag är inte oskyldig där givetvis) förmänskligar Gud. Vi tänker att eftersom vi människor inte kan (vill....) förlåta så kan säkert inte Gud det heller. Mindre brott - ok, det kan ju gå men stora som barnamord, pedofili, djursmisshandel - näe, aldrig!

Jag har också sett argumentet att vi kristna ju kallas heliga och vi är dessutom skapade till Guds avbild så då måste ju Gud vara och tänka som vi. Då tycker jag att man missar, minst, två saker: För det första är Gud DEN helige - grunden/ursprunget för det som är heligt, den som anger vad som är heligt. För det andra - ja, vi kristna kallas heliga men man måste då ha i minnet vad som menas med helig, nämligen att vara avskild från något.

Gud är helig i bemärkelsen avskild från allt annat, väsensskild, "bortom" allt annat. Vi kristna är heliga i bemärkelsen avskilda från "världen". Vi är skapade till Guds avbilder (det är ALLA människor, kristna eller ej!) men vi lever ju inte så. Ingen av oss lever fullt ut som det vi är skapade till att vara, det är konsekvensen av syndafallet där människan första gången vände sig ifrån Gud.

När vi förmänskligar Gud tar vi bort mycket av Hans helighet. Vi gör Gud (och väl framför allt Jesus) till en kompis lite som vilken som helst. Visst kan man vara vän med Gud men om man då förmänskligar och därmed förminskar Honom så hamnar man väldigt snett.

Jag tror att det skulle behöva predikas mer om Guds helighet på många ställen. Jag tror att vi missar mycket om vi ser Gud för mycket som kompis. Gud är nära oss, så är det. Gud vill vara nära oss. Gud möter oss om vi vänder oss mot Honom. Men vi får aldrig glömma att Gud är helig, värd allt vårt lov, all vår beundran, all vår fruktan. (Tänk då på att gudsfruktan inte innebär du ska vara rädd för Gud! Det handlar bara om att respektera Honom för den Han är.)

Jag tror att många av oss skulle behöva fundera mer kring hur vi förmänskligar Gud och därmed riskerar att förminska Honom.

Allt gott!
Eva

Ta av dig skorna!

Jag läser just nu Magnus Malms "Ett hjärta för världen" med stor behållning. I den behållningen ligger att det dyker upp väldigt många egna tankar som liksom "spinner iväg" från Magnus' text. Ur just sådana tankar kommer detta.

Magnus skriver om vikten av att i alla relationer, även den till Gud, respektera att det faktiskt alltid handlar om ett jag och ett du, att man måste respektera att det finns gränser, en viss distans är ofta nödvändig. (Alla har vi väl mött någon människa som börjat kännas lite obekväm när den närmast vill "krypa under skinnet" på en?)

Som exempel tar Magnus 2a Moseboks berättelse (kapitel 3) om Moses möte med Gud i den brinnande busken. Gud vill kalla Moses ut i den uppgift som är förberedd för just honom - att befria Israel ur slaveriet under Egypten - och uppenbarar sig då i en brinnande buske.

Givetvis blir Moses nyfiken när han vaknar och ser en buske som står i ljusan låga men inte verkar förtäras av elden. Han går närmare och får då höra orden:

"Kom inte hit! Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark."
(2aMos. 3:5)


Det där har jag ju läst/hört ett antal gånger men nu i dagarna har tankarna kretsat lite annorlunda kanske.

Hur lever vi idag, tar vi av oss skorna inför Gud eller klampar vi mest på som vi själva önskar? Har vi förminskat Gud till någon (något?) som vi inte behöver ha samma respekt för längre? Jag är rätt ofta rädd för det.

Väldigt ofta idag verkar Gud ses som någon sorts "tilläggsförsäkring" som man liksom kan ta till när världen inte ger det man förväntat. Gud blir en mental snuttefilt som kan tas fram o läggas undan efter eget behov. Tron på Gud blir mer en del i ett eget o privat må bra-projekt.

Att Gud faktiskt är helig, är själva heligheten, verkar man alltför gärna "glömma". Lite som för ett antal år sedan när någon skrev en väldigt bra text kring att vi numer i kyrkorna kanske lika gärna skulle kunna sjunga "Trevlig, trevlig, trevlig..." som "Helig, helig, helig..." i en av de stora lovsångerna i psalmboken.

Om man väljer att, till stor del, se bort från eller "glömma" Guds helighet så blir väl livet i och för sig lite lättare. Då kan man bortse från det i Bibeln som inte stämmer med ens egna åsikter eller nutidens tankar. Då kan man använda Gud som snuttefilt och tilläggsförsäkring som kan tas till när jag behöver det.

Men Gud ÄR helig.

Gud är helig och förtjänar att behandlas så. Det betyder inte att vi ska krypa, nedvärdera oss själva (det gör inte Gud!), behöva "fjäska" eller så! Det betyder bara att vi faktiskt måste ödmjuka oss och inse just att Gud faktiskt är något helt väsensskilt från oss. Han vill ju av hela sitt hjärta ha relationer till oss alla, men för att en relation ska fungera, människor emellan eller mellan människan och Gud, så måste man respektera att det finns ett jag och ett du, samt att både jag och du måste respekteras för den de är.

Och Gud är helig.

Jag tror att vi måste börja vara lite noggrannare med att ta av oss (de mentala) skorna. Vi måste tänka mer på och prata mer om att tro inte är något jag gör för att må bra själv (även om det ju brukar bli följden) utan faktiskt ett gensvar på att Gud ÄR. Vi måste mer, igen, låta Gud vara den Han är, som Moses gjorde vid den där underliga brinnande busken. Låta Gud vara Gud och inte försöka göra om Honom till något vi kan hantera, försöka lära känna Honom som Han är istället för att förminska honom till något vi omedelbart kan förstå.

Så, ta av dig skorna och träd in på helig mark och umgås med Gud! Du kommer att bli varmt välkomnad.

Allt gott!
Eva

Den Heliga Skrift - eller?

Nu finns det väl i o för sig en hel del jag minns från de 2 terminerna i S:ta Claras Lärjungaskola, en del mer medvetet en del sådant som "bara finns" i hjärnan numer. Ett tillfälle minns jag dock särskilt väl o det minnet dyker ofta upp när Bibeln kommer på tal i ett eller annat sammanhang:

Det måste ha varit första eller andra veckan. Lång o gänglig kyrkoherde emeritus håller lektion om Bibeln o talar om att hans egen favoritöversättning är Svensk Folkbibel. För att han tycker om den översättningen jmf med Bibel 2000 men en sak sticker särskilt ut - på försättbladet i SFB står "Bibeln - Den Heliga Skrift" men i 2000 står det bara "Bibeln". (På andra försättsbladet i min står "Bibeln - Bibelkommissionens översättning".)

Det kan synas vara en bra liten skillnad i mångas ögon, men jag tycker (liksom denne kh em då) att det säger en hel del.

Det säger en hel del om hur vi tänker på Bibeln att man väljer bort de där orden som stått i vad jag förstår alla tidigare översättningar. Varför vill man inte ha den betoningen på att här är det faktiskt något heligt du håller i? Innehållet här är något speciellt o inte vilken roman som helst.

Möjligen kan man hävda att Bibeln som sådan ändå ska ses som helig, att man inte behöver påpeka det, men jag undrar...

Rätt ofta dyker det ju upp människor som hävdar att Bibeln bara är skriven av människor. Senast läste jag om de som mer eller mindre hävdar att Gamla Testamentets Gud är hopsatt av x antal gudar, hopsatt av människor som dels väl ville ha något att tro på, dels ville ha något att mer eller mindre skrämma andra till lydnad med. För inte så länge sedan påstod t.o.m. en högt uppsatt präst att evangelisten Johannes skulle lagt ord i Jesu mun i efterhand för att göra texten bättre.

Jag har förstått att många försöker göra evangelierna t.ex. betydligt yngre än vad de är, försöker hävda att det alls inte är ögonvittnen eller nära medarbetare till ögonvittnen som skrivit. Det görs försök att så tvivel genom att peka på att Bibeln ju skrivits av x antal ggr innan boktryckarkonsten uppfanns. O.s.v., o.s.v., o.s.v....

Och visst - det är inte alls enkelt att förstå det här med "utandad/inspirerad av Gud o nedskriven av människor" som Bibeln beskrivs. Men hur ofta stöter vi inte på sådant som inte är alldeles enkelt att förstå med Gud?

Det som verkligen förbryllar mig med de här tankarna om att Bibeln skulle vara, i huvudsak då, ett påhitt av människor (med en otroligt fantastisk idérikedom o förmåga att hålla ihop komplicerade historier då) är vad det egentligen gör med tron.

OM Bibeln skulle vara ett mänskligt verk rätt igenom - varför ska vi då alls bry oss om den?

Om Bibeln inte är Guds ord utan människors - vad säger den oss då? Visst, den kan ändå lära en del om hur vi behandlar varandra t.ex. men varför skulle vi lyda de råden alls om det bara är andra människors idéer? Då kan vi ju strunta i de tankarna o åsikterna lika väl som vi kan strunta i vännens råd om vi inte gillar dem.

O det är kanske där det landar? Om man hävdar att Bibeln inte är Guds ord, att Bibeln inte är Helig Skrift så kan man ju hävda lite vad man vill om läran den ger. Man har då full frihet att läsa de verser som man tycker stämmer in/är snälla mot en själv o också att göra om det som inte passar en. Man får full frihet att styra själv istället för att försöka lyda Gud o låta ordet styra. (Jo, jag är givetvis lite kvar i eiseges vs exeges som jag skrev om i förra.)

Att det då har blivit så här, att man gärna hävdar en människoskapad Bibel, är ju inte det minsta konstigt. Genom alla tider har människor velat o trott sig kunna styra allt själva. Något av det svåraste vi kan ställas inför är väl att behöva lyda någon annan o om det då dessutom är någon (Gud) som inte kan ses med blotta ögat, tas på o frågas ut öga mot öga, kanske bråka med mer direkt - ja då blir det än värre o vi väljer att ta över o bestämma själva.

Är jag då så duktig på att lyda o är det därför jag tänker o skriver så här? Tvärtom skulle både jag själv o många under ffa min uppväxt säga! Jag är väldigt mycket "Kan själv!" både i praktiska saker o i tänkande. Som exempel kan tas att jag som handarbetar mycket är oerhört bra på att sprätta sömmar, efter alla de gånger jag tyckt att jag säkert vet precis hur det ska göras o struntat i instruktioner...

Därför är det egentligen rätt förvånande även för mig själv att jag tänker som jag gör när det gäller Bibeln. Eller så är det inte förvånande alls....

Om nu Bibeln verkligen är Den Heliga Skrift o innehåller Guds ord som jag tror (o det är tro, om än ibland gränsande till visshet, vi talar om) så är det som där är skrivet värt att ta på fullaste allvar.

Om Bibeln inte är Den Heliga Skrift o inte innehåller Guds ord utan människors påhitt så kan jag lika gärna slänga ut hela traven på bilden högst upp o fylla hyllan med annat för då kan jag inte ta den på allvar o respektera den alls.

Det är faktiskt där skiljelinjen går: är Bibeln Guds ord så har vi en tro att vila i o stå på, är den inte det så har vi ingenting.

Allt gott!
Eva

Styra eller styras?

Jag lärde mig ett nytt ord strax före jul o det är ju oftast trevligt o bra. Nu gällde det ett ord som i o för sig kanske inte används i dagligt tal så ofta/av så många men ett ord som gav mig ett "samlingsnamn" på det fenomen jag så ofta funderar över.

Ordet är eiseges.

Eiseges kan väl då närmast beskrivas som motsats till det kanske vanligare/mer kända ordet exeges som många kan känna till, om inte annat i formen exegetik.

Exegetik tror jag många har ett hum om vad det är (om inte annat så har många sett titlar som "lärare i exegetik", "professor i..." eller liknande) o vet att det har med kunskap om t.ex. Bibeln att göra. (Fast exeget kan man väl vara i andra ämnen än religion också, men jag håller mig ju inom den sfären oftast.)

För att förklara det så enkelt som "min" präst Mark gjorde:
exeges handlar om att "läsa ut" ur en text, att låta texten styra
eiseges handlar om att "läsa in" i text, att försöka styra texten själv.

Det är ju just de skillnaderna min hjärna ofta snurrar kring när det gäller kristen tro.

I och för sig är det inte svårt att förstå att många människor hellre ägnar sig åt eiseges än exeges. Det har gjorts genom hela historien, den som Bibeln berättar. Naturligtvis är det lättare för den enskilde om man läser så att man försöker hitta verser som stämmer på ens eget liv eller verkar bejaka det man själv vill, alternativt undviker texter som talar om sådant som blir "jobbigt" för en själv. Det är djupt mänskligt o något vi förmodligen alla till viss del kan göra oss skyldiga till, om man t.ex. tänker på favoritställen i Bibeln.

På senare tid har jag dock stött på fler o fler som närmast helt gör om Bibeltexter o faktiskt förnekar i princip allt. Det har också förekommit genom många, många år (i kristen bemärkelse startade det redan under de första århundradena) men jag personligen har blivit mer "påhoppad" o rent personligt indragen i den diskussionen under de senaste åren.

Anledningen till det är förmodligen att jag gång på gång har ifrågasatt t.ex. de som hävdar att synd är ett förlegat begrepp, att Jesus inte dog för våra synder, att Gud i GT inte är samma Gud som i NT (eller att Gud i GT t.o.m. skulle vara hopplockad av ett antal olika gudar), attt Bibeln är sammansatt av en massa olika myter o hopkomponerad av ett gäng människor som ville kunna styra andra o det gjort rätt sent i tiden.

De som hävdar sådant vill ändå ofta kalla sig kristna, för Jesus är ju en "juste vän" o en god "inspirationskälla".

De här personerna är dessutom rätt ofta sådana som i alla fall mer än "medelsvensson" deltar i gudstjänster. Jag har dristat mig till att fråga om det inte kan kännas rätt obekvämt? Hur kan man delta i en gudstjänst men inte kunna läsa med i syndabekännelse, inte i trosbekännelsen, inte i Vår Fader o inte heller kunna delta i nattvarden? Eller gör man det ändå, fast man närmast verkar förakta det som där sägs?

Om man nu hävdar att t.ex. jungfrufödseln bara är en myt/påhitt för att göra Jesus mer spännande, att Jesu uppståndelse var något lärjungarna önskade o därför mer eller mindre självhypnotiserade sig att "se", att Jesu död inte var en offerdöd för synden har aldrig funnits - hur kan man då delta i en gudstjänst utan att sitta o vrida sig i bänken?

Helt ärligt förstår jag inte det här - hur kan man kalla sig kristen men vilja ändra på nära på allt i Bibeln? Det går givetvis om man hävdar att Bibeln ändå bara är skriven av människor o att Gud inte i egentlig mening har med den att göra. Men då går man helt emot vad Bibeln själv säger.

Gå emot Bibeln (GT o NT) kan jag i o för sig förstå att man gärna vill. Det är mycket där som är svårt, jobbigt, krävande, besvärligt att förstå o naturligtvis lättare om man gör om o försöker "plocka ner" till en nivå som både är lättare att förstå o lättare att leva med/efter. Men vad gör det med Gud, o ffa, vad gör det med vår respekt för Gud?

Egentligen blir det nästan lite roligt, detta försvar för att göra om både Fadern o Sonen o helig Ande. "Roligt" i alla fall om man har lite koll på vad Bibeln berättar om ffa Israels (judarnas) historia, men också vad som berättas i NT. Så här har ju människor gjort genom hela historien! Från Adam o Eva som rätt snabbt utnyttjade det faktum att Gud inte är en diktator utan skapade oss med fri vilja, utnyttjade det till olydnaden i att äta frukten från det enda träd Gud sagt de inte fick äta av o framåt.

Människan har gång på gång på gång utnyttjat sin fria vilja till att gå emot Gud, att försöka styra själv. Gång efter annan har människan tappat eller struntat i respekten för Gud o det har straffat sig. Genom utkörande ur Eden, genom syndafloden, genom förstörelsen av Sodom. O även i NT varnas för straff, det straff som kan komma över vissa av oss vid Domens dag.

Men visst ja.... Synden är ju förlegad så någon dom blir det ju inte frågan om....

Det får bli fler inlägg kring detta, för att inte dra ut för långt. Redan nu vill jag ändå väcka en tanke: Varför kan vi inte hålla Gud helig o därmed i respekt mer än att vi anser oss ha rätt att ändra i texterna lite som vi vill? Varför lägger vissa så stor möda på att bortförklara o verkligen själva försöka styra texten i eiseges istället för att låta texten styra o försöka förstå den i exeges?

Som sagt, jag återkommer!

Allt gott!
Eva

Vart har respekten...

... för Guds helighet tagit vägen?

Det har jag frågat mig då o då under ett antal år men nu har det aktualiserats än mer senaste tiden. Aktualiserats av människor som inte ser Bibeln som Guds ord utan helt o hållet skrivet av människor (o som då kan bortse från delar av den för stt det är skrivet i en viss tid, med den tidens värderingar) eller som på fullt allvar hävdar att Gud måste ha "insett sina misstag" o ändrat sig mellan GT o NT.

Särskilt det sista här fick mig faktiskt att "baxna"!

Jag tänker inte alls hävda att det inte finns en hel del i GT som får en att rysa o önska att Gud inte var inblandad! Jag tänker inte säga att jag inte förstår de som tänker att det måste vara en riktigt eländigt elak o rent ond gud som agerar i vissa delar där. Men....

När jag hamnar i sådana texter i Bibeln, vilket kan gälla NT också, då letar jag förklaringar, söker efter vad teologer skrivit när de försökt reda ut, frågar mig fram o försöker förstå varför Gud skulle agera på det sättet. Jag säger inte, absolut inte, att Gud misstagit sig o gjort fel!

Att man kan säga så tror jag beror på att vi i så hög grad numer bortser/inte talar om Guds helighet.

Som jag skrev i förra inlägget tror jag visst att Gud är oerhört kärleksfull men då samtidigt att vi i dagens samhälle misstolkar ordet kärlek alldeles väldigt. Vi vill så gärna att den som är kärleksfull bara rakt av ska godkänna allt vi vill o gör. Om vi börjar ana att Gud kanske inte gör det så säger vi tydligen istället att Gud tar misste, att Gud inte förstår, att Bibelns ord om vad Gud tänker inte längre är relevanta för "Gud har ju säkert ändrat sig vartefter vi utvecklats o insett nya saker".

Vad är det då för Gud man tror på?

Jag ber ofta "Tack Gud, för att Du är, alltid har varit o alltid kommer att vara, från evighet till evighet". Skulle den guden som är värd den bönen vara en som misstar sig o ändrar sina åsikter efter hur vi människor som lever "en millisekund" av denna evighet vill? Nej, det tror jag verkligen inte!

Jag tror att tanken att Gud skulle ändra sig efter våra nycker (vilket ju visar sig genom hela Bibeln att Han inte gör....) hör intimt ihop med detta att nutidens människor har så oerhört svårt att förlika sig med att allt vi vill o gör kanske inte är rätt att göra. Det har väl också att göra med att vi tror att bara vi får bestämma själva så blir allting bra - att någon annan skulle veta bättre blir närmast en "kränkning" även om det då är Gud som säger det.

Det verkar på något sätt som om man vill ta ner Gud från någon sorts "pedistal" o göra Honom hanterbar efter eget skön. Men då är det inte längre Gud!

Det är svårt, det vet jag väl av egen erfarenhet, att liksom ge upp o inse Guds helighet o vad den innebär. För mig har det faktiskt varit en stor hjälp att läsa det Gamla Testament som så många nästan verkar förakta o i varje fall strunta i. Att tänka på o inse att alltings skapare som i så många fall har blivit åsidosatt, motsagd, mött olydnad o svek kommer till oss i Jesus för att ändå återupprätta vår relation med Honom....

Jag tror att vi måste få en betydligt större respekt för Guds helighet! Vi måste inse att det är Skaparen vi umgås med. Det är GUD vi talar om o inte någon som vi kan rösta för eller emot, vare sig i biskopskollegium, Kyrkomöte eller enskild församling/bönegrupp. Gud är inte demokratisk helt enkelt (men heller inte diktator givetvis)!

Jag kan också av egen erfarenhet säga att det är en oerhört fantastisk känsla av ödmjukhet som infinner sig när man tänker på att denne Helige Gud faktiskt vill gemenskap med oss...

Allt gott!
Eva