Stilla veckan

(Broderi jag gjorde till ett kort till en prästvigning för några år sedan.)

Stilla vecka är det nu. Veckan som är den största tiden för alla kristna.

Sedan ett antal år har jag funderat kring lärjungarna/apostlarna nästan lika mycket som kring Jesus den här veckan.

Vad kan de ha tänkt? Veckan måste ha varit så oerhört omtumlande för dem!
Igår, det som nu kallas Palmsöndagen, jublade folket när Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Samma människor (säkert ungefär i alla fall) kommer om 5 dagar stå och hojta "Korsfäst! Korsfäst! KORSFÄST!!!".

Jag kan tänka mig att lärjungarna när de kom till Jerusalem kan ha tänkt lite "YES! Nu får vår mästare den hyllning han förtjänar! Nu börjar fler förstå!". Så undervisar Jesus en del i Templet några dagar. Det är några kontroverser med prästerna där men Jesus verkar ju klara av det rätt bra. Viss oro bland lärjungarna kanske men ändå hanterbart.

Så kommer långfredagen...
(Den där dagen där jag gillar det engelska "Good friday" betydligt mer! "Den största kärlekens dag" i min hjärna.)

Jesus dör.
Lärjungarna ser alla sina drömmar, tankar och förhoppningar grusas. Jo, Jesus har berättat han ska återuppstå men vad och hur ska de kunna tro...
Tills Påskdagen och den största glädjen.

Tala om mental berg-och-dalbana!

Jag tänker självklart på Jesus! I Stilla veckan liksom annars. Jag tänker också mycket på de närmast honom. Hur deras tankar måste ha skuttat hit och dit mellan hopp och förtvivlan och till största glädje den här veckan.

Tänk om jag kunde tacka dem för att de är så mänskliga i allt detta och att vi, 2000 år senare, kan få veta lite och fundera vidare kring detta.

Ha en fin Stilla vecka!

Eva

Nej, ViSK, nej, nej och NEJ!

 

När jag gick in på Kyrkans Tidnings hemsida i veckan var det första jag såg en annons från ViSK, Vänstern i Svenska Kyrkan, som ropar "Nu drar vi kyrkan åt vänster!". Min omedelbara reaktion blev som i rubriken här.

Jag blir så genuint ledsen av allt sådant här, oavsett om det som här är från vänster eller som i en artikel om att Alternativ för Sverige vill ställa upp i kyrkovalet för att dra kyrkan höger (högerhögerhöger...) ut.

Vad är det som är så otroligt svårt med att låta kyrkan vara kyrka och inte försöka "dra" den i någon enda sekulärpolitisk riktning?

Kyrkan ska inte dras åt vänster! Kyrkan ska heller inte dras åt höger! Kyrkan ska inte påverkas av sekulär liberal, konservativ, socialdemokratisk, miljöpartistisk eller annan riktining -

Kyrkan ska alltid och enbart dras åt Guds håll med Jesu "partiprogram" som det enda möjliga! Vad är det som är så svårt med att förstå och respektera det? 

Rätt ofta protesterar jag när människor i olika diskussioner och debatter hävdar i princip att alla i Svenska Kyrkan (SvK) är idioter som skiter i Gud, att kyrkan låtit sig vänstervridas (vanligare anklagelse än höger) eller att ingen i SvK längre tror på Jesus. Så är det inte! Det finns mängder av goda, gudsfruktande och Jesustroende människor i SvK. Men... Det faktum att de sekulärpolitiska partierna vägrar släppa greppet är ett stort problem! De påverkar inte sällan så att mycket skymmer Jesus och evangeliet, det går inte att komma ifrån. Mycket kommer att handla mer om hur många SvK döper, viger och begraver, hur många som deltar i gudstjänster olika grupper o.s.v. än vad dessa saker innehåller och varför vi envisas med att döpa, viga, begrava, hålla gudstjänst och skapa gemenskaper. Helt enkelt sägs mycket göras snarare för att ekonomi ska gå runt än för att Jesus ska förhärligas. Det känns ofta som om det vore viktigare med mycket folk och mycket pengar än hur evangeliet når ut. (Ja, man kan hävda ekonomi behövs för att föra ut evangeliet men det finns gränser för allt liksom...)

Detta gäller då såväl de öppet partipolitiska som de som mer dolt har en klar koppling till visst parti eller viss sekulärpolitisk inriktning. Från flera av dem, särskilt de öppet partibundna, hävdas att de behövs för de har ett välkänt "varumärke" så då vet väljare vad de röstar på. Inser de hur den förklaringen dumförklarar alla röstberättigade i SvK? Skulle alltså ett intresse för/medlemsskap i SvK innebära att man inte är förmögen att ta reda på vad nomineringsgrupper står för? (Varför kommer man med nya löften och förslag sekulärpolitiskt? Räknar men dem bara för folk som inte är medlemmar i SvK då de medlemmarna ju är för dumma för att förstå?)

De sekulärpolitiska partierna måste lämna kyrkan och låta den dras mot Gud (Fader, Son och Ande) och ingenting annat!

Allt gott!
Eva

PS
Läs nu inte detta som att jag nödvändigtvis vill ha bort alla förtroendevalda som sitter för olika partigrupper, öppna elller mer dolda! Det finns många goda kristna som, tyvärr, kandiderat på partilistor (om inte annat för risken bli utesluten ur parti om man kandiderar för annan grupp...).  Problemet är partierna de har "i ryggen" i olika hög grad, det är de, partiorganisationerna/partikopplingarna, som ska bort. Till förtroendepost i kyrkan ska man kandidera för Guds skull och ingen annans.

Förlåta igen och igen och...

... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

Gömma sig bakom Jesus?

(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Jesus - förlåtelsebankomaten?

(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva

Maktmänniskor -

(Tanke: Jag väljer en ros för att den vid en första anblick är bara vacker och väldoftande men sedan kan taggarna upptäckas. Den kan representera maktmänniskans person men också Jesus. Jesus då som så god och kärleksfull men inte utan skärpa, vilket tyvärr en del har fått för sig.
En gul eftersom gult i blomsterform (egentligen rätt fånigt enligt mig, men ändå...) representerar svek. DET stämmer bara på maktmänniskan då.)


- vad är det egentligen? Är det ett nytt påfund eller uppmärksammades de redan på Bibelns tid? Hur känner man igen och vad gör man?

Det är väl vad den bok av Edin Lövås, "Den farliga maktmänniskan" (Libris 1989 och 1999) handlar om, den som jag lite recenserade i förra inlägget. Vad som inte kom med i det förra i någon högre grad är de klara och goda referenser till Bibeln som Edin Lövås (EL) bistår med. Jag ska försöka utveckla det lite. Kan bli lite långt men läsning är ju frivillig.

Först bara: Som jag skrev i förra så har förlaget i ett eget förord förklarat varför man genomgående valt benämningen "maktmänniska" i översättningen istället för att som EL skriva det omväxlande med "psykopat". Det var (är fortfarande?) så att förståelsen av begreppet psykopat/psykopati tydligen skilde mellan Sverige och författarens hemland Norge. Som jag tänker då kan det vara så att svenskar mer tänker "galen seriemördare i deckare" om man säger psykopat och  då inte kan/vill se den typ av psykopati, den mer vardagliga, som boken handlar om. Det blir helt enkelt för lätt bortförklara och slå ifrån sig. Jag håller helt med om det.

För att få ett första svar på om Bibeln har något att säga om dessa maktmänniskor går vi till Psaltaren kap. 36, vers 2-5:

"I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige. Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
Han förringar inför sig själv att man skall upptäcka och hata hans brott.
Hans mun är ondska och svek, han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
Ondska tänker han ut på sin bädd, han går den väg som inte är god, han skyr inte något ont."

Jag tycker de verserna sammanfattar maktmänniskor väldigt väl.

Kanske protesterar någon mot ordet "ogudaktig" och tänker att då finns ju inte maktmänniskor i kristen kontext i alla fall, för där finns ju ingen ogudaktig? Väl? ELs svar, liksom det från oss som mött dem just i församling, är "Det gör det visst! Och kanske har de det än lättare just i kristna sammanhang!". Jag tänker man måste se till andra meningen och det om "ingen gudsfruktan", att den delen är väldigt viktig för förståelsen.

En sak måste slås fast direkt tror jag - maktmänniskan kan (verkligen kan) inte se något fel hos sig själv. Hur ska man då kunna känna gudsfruktan? Om man ser sig själv som ofelbar och alla andra som dumma, nervösa, lättlurade o.s.v., hur ska man då kunna tänka sig att Gud skulle kunna tänka något annat om en? Det här handlar då inte om ett uppblåst ego, sådana brukar kunna fås till en rimlig nivå av t.ex. en skicklig psykolog, det handlar om att verkligen tänka allt man gör, säger och tänker (ffa mot/om andra) alltid är rätt.

Här kommer det då in varför en maktmänniska kanske har lättare ta sig fram i kristet sammanhang än på många andra ställen. Det kan mycket väl vara en människa som bekänner Jesus så som man förväntar sig, som kanske har en något egen teologi (om inte annat väljer mycket noga vilka bibelcitat som "kan" användas, för egna syften) men kan strö Bibelord ikring sig vid behov. Det är en person som kan ofta kan mycket om den kärlek, förlåtelse och nåd vi kristna förväntas ära men det gäller ju bara när h*n själv behöver kärlek, förlåtelse och nåd. Att andra skulle förvänta sig detsamma i gengäld "finns inte på kartan" och ses som helt orimligt.

I mycket handlar det om just makt och maktrus, därav beteckningen maktmänniska. Är det något Bibeln varnar för både i GT och NT så är det väl makthunger? För att ta en känd text så tänk på Jesus som frestas i öknen efter sitt dop, vad tas där som exempel på den värsta frestelser vi kan utsättas för? Jo, just makt. "Böj dig bara för mig så ska du få härska över hela världen!" säger djävulen. Och ungefär detsamma säger han till maktmänniskan. "Men hallå!!! Innebär det då att maktmänniskan är ond? Har h*n försvurit sig till fienden?" Författaren tar givetvis upp det. Han hamnar i en tanke att maktmänniskan inte behöver vara ond i sig själv men dock, och det är han rätt klar med, förmodligen beskyddas av det onda. Maktmänniskans mål, det som oftast blir resultatet av en sådans framfart, är splittring orsakad av anklagelser och djävulen är anklagaren och splittraren, det är betydelsen av själva namnet.

Att tala om ondska i kristna sammanhang får ofta människor att helt enkelt sluta lyssna. Jesus är ju bara kärlek! Finns ingen ondska bland kristna! Då påminner jag gärna om vad Jesus själv säger om att goda människor bär fram det som är gott, onda människor det som är ont. (Luk. 6:45) Jesus talar även om "ormyngel" i meningen barn till den stora ormen Satan. Och Efesierbrevet kapitel 6 vers 12 är väldigt klar:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna."

Ondskan är en klar realitet för Jesus men även för Paulus och andra. Vi måste också våga se det.
(Författaren påpekar starkt han inte förordar någon sorts andeutdrivning dock! Han talar inte om besatthet utan "endast" påverkan av det onda.)

Vi måste våga se att ondskan finns om inte annat så för de som blir offer för maktmänniskan. Men hur ska vi då upptäcka de här personerna, helst upptäcka dem i tid, innan skadan är för stor och för många mår för dåligt? Jag tror att god hjälp finns att hämta i 3 Joh vers 9-10 där aposteln är väldigt rak:

"Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.
Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen."

Jag har intresserat mig lite extra för dessa maktmänniskor (lutande åt psykopater) ffa sedan jag hade en chef som var en mycket klar sådan för nu många år sedan, men trots en del läsning i böcker om psykologi har jag aldrig sett en bättre beskrivning än den aposteln Johannes ger i de verserna.

De säger vad det handlar om: en maktmänniska vill vara den främste, ha makt. En maktmänniska sprider förtal (EL påpekar maktmänniskan är mästare på att plocka fram småfel som förstoras in absurdum) om de h*n ser som hot, eller bara som stöd åt den h*n har lust förtala bara för att det roar. H*n vägrar givetvis ta emot och lyssna på sådana som kan tänkas komma för att tala vad rätt är, vilket kan låta underligt med tanke på det jag skrev om att maktmänniskan inte anser sig göra minsta fel - då skulle väl inte motståndare skrämma? - men det bottnar då i tanken de som vill tala rätt skulle "lura" (enligt maktmänniskans sätt se) andra att tro annat än maktmänniskan vill.

Och maktmänniskan arbetar på tills de som vågar och orkar stå emot lämnat.

Vad kan man då göra, om något alls?
Edin Lövås misströstar. Han har när boken skrivs 40 års erfarenhet som förkunnare och själavårdare och har mött otaliga offer för maktmänniskor som plågat församlingar, familjer och andra sammanhang och han misströstar.

Eftersom maktmänniskan inte ser något som helst fel hos sig själv (EL tar upp en del förskräckande exempel, som mannen som äter på restaurang var dag trots att fru och flera barn då inte har pengar till mat, men inte förstår varför det skulle vara fel.) Jag tänker på min gamle chef. Det var en kvinna (maktmänniskor är otast män men kvinnor finns det en hel del av också) som verkligen älskade att få folk att gråta, jag råkade själv ut för flera försök men var väl dum nog att inte förstå då anklagelserna gick så lätt motbevisa. Hon hade under många år skrämt slag på ack så många anställda. Vi som kanske var lite "tuffare" blev inte kvar länge, fler än jag såg till att skaffa andra arbeten och säga upp oss. Långt senare lär denna kvinna ha sagt förlåt till den personal som var när hon slutade. Jag funderar fortfarande på om det var ett inlärt eller ett ärligt förlåt.

Maktmänniskan är ju sådan - det blandas vin och vatten verkligen. Ena stunden kan berömmet hagla över en person som då slappnar av och tänker allt nu är ok, bara för att i nästa stund få allt annat än beröm och självkänslan knäckt igen. Just så vill maktmänniskan ha det - helst ska alla runt omkring vara oroliga, smyga på tå, vakta sina ord o.s.v. Det kan komma lugnare perioder men om maktmänniskan anar sin ställning försvagas kommer det att sätta igång igen.

Vad gör man?
Ett svar är givetvis den lösning som jag och flera andra tog till med den chef som bar sig hemskt åt - man flyr. EL är noga med att tala om det rätt ofta kan vara enda lösningen om än den kan vara mycket jobbig. (Tänk hustrun som skiljer sig från sin maktmänniska/tyrann till man och får höra från församlingen att hon gör SÅ fel för hennes make är ju SÅ fantastisk. I det sociala livet ja men hemma...?)
Vad man ffa måste tänka på är vad som skyddar offren, de som redan skördats och de som kan bli! Offren måste alltid vara första prioritet och därför måste maktmänniskans ränker och illistighet stoppas med alla medel.

Och vi måste våga se...
Vi måste våga se att kristna sammanhang kan vara extra sårbara. Extra sårbara eftersom vi fostras i en anda där vi ska visa varandra kärlek, nåd och förlåtelse. Det utnyttjar maktmänniskan hänsynslöst!
Vi måste våga se att ondskan faktiskt finns och att den kan dyka upp även i kristna sammanhang. Det är inte bara människosmugglare, våldtäktsmän, mördare och sådana som är onda, de som av t.ex. maktbegär går det ondas ärenden finns i många skepnader.
Vi måste våga ställa oss på offrens sida. Både de offer som maktmänniskan förstör, med självkänsla nära noll och annat, och de offer som fallit för och manipulerats av maktmänniskan. (Glöm inte att det inte är enkelt leva med att ha blivit lurad, förd bakom alla ljus tillgängliga!) Vi måste påminna oss  om att det ibland är absolut nödvändigt säga ifrån.
Vi måste våga påminna oss om Guds vrede över det onda, EL tar som exempel när Jesus renar templet från försäljare men det går ju att hitta fler.
Det kan bli oerhört jobbigt och ensamt (inte alla orkar stå kvar med den som säger ifrån, den kan rätt ofta offras om maktmänniskan har för starkt grepp) att se och säga ifrån men vi måste våga försöka.

Författaren tar upp det viktiga i att minnas Jesu ord i Luk 22:27:
"Men jag är mitt ibland er som en tjänare."
Om någon snarare vill bli tjänad (och det kan ju visa sig på många olika sätt, bl.a. genom att alltid få medhåll och slippa kritik) än att själva tjäna kanske vi ska se upp? En maktmänniska kan se ut som en tjänare men avslöjar sig alltid som skådespelaren som inte har sitt hjärta med i det h*n gör.

Jag avslutar med Edin Lövås sista meningar i boken:
"Låt oss värna om detta liv, (det sant kristna, min anm.) både i oss själva och i församlingarna. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp."

Allt gott!
Eva

Funderingar kring nattvarden.

(Tanken är ju given. Broderiet gjorde jag för ett år sedan till ett gratulationskort vid en prästvigning.)


De senaste veckorna har jag haft anledning fundera mycket kring nattvarden. Av skäl som inte behöver tas upp här känner jag att jag just nu helt enkelt inte kan dela nattvardsbord i min egen församling, trors försök till övertalning av mig själv. Så, var gå i nattvard vilket jag tycker är viktigt.

Först kanske jag ändå ska säga att det är rätt svåra tankar det där om att inte kunna dela nattvardsbord. Det borde man väl alltid kunna? Hos mig och nu har dock funnits ett så genuint motstånd att jag faktiskt varit tvungen att lyda. (Senast satt jag verkligen och talade med mig själv om att jag nog var dum, okristen, löjligt envis o.s.v. men det hjälpte inte.) Nattvarden i sig är då inte problemet, den kan jag närmast längta efter. Prästen var heller definitivt inget problem. Många goda människor och vänner deltog. Men där är annat.

Så var jag i veckan i en annan församling på en veckomässa. Mycket fin mässa med allt jag önskar av en sådan utom en enda sak, eller två kanske - inget vin, inte ens avalkoholiserat som i min församling, och påbjuden intinktion. (Alltså att doppa brödet/oblaten i, i detta fall, druvjuicen, i motsats till att dricka direkt ur kalken.) Jag gick fram och tog emot men det kändes inte riktigt bra.

Jag var tidigare i en församling där druvjuice används och nu minns jag att jag då väl i och för sig var relativt ok med det men att något ändå inte kändes riktigt, riktigt, riktigt. Vad kunde jag då inte sätta fingret på, numer har jag läst debatter och en del annat och förstår mer vad jag måste ha reagerat på.

Nu måste sägas att jag har stor förståelse för att t.ex. en församling som S:ta Clara väljer att ta bort allt som kan tänkas mer vinliknande. Visserligen har jag hört f.d. alkoholister med väldigt olika åsikter om farorna för sina olyckssyskon men min respekt för beslutet finns där. Det är bara det att druvjuicen uppenbarligen inte passar mig. (Jag dricker inte alkohol annars. Kallar mig inte nykteriskt, ser mig nog inte som det, men jag dricker ingen alkohol.)

Funderingarna kring det här, min känsla/inre övertygelse eller vad det ska kallas, har alltså pågått rätt länge och därför har jag då och då läst det jag sett som pläderat för det ena eller andra. En sak som jag insett är viktig för mig är likheten med den sista måltiden, när Jesus och lärjungarna delade bröd och vin där i det där rummet på andra våningen när Jesus visste att det var dags lämna. Ett argument jag sett som fastnat i mig är att det var vårtid (man vet ju när judiska pesach firades så där behöver inte funderas kring dagar) och då måste det ha varit riktigt vin. (Det lär ha funnits både mer alkoholsvagt och starkare vin på den tiden.) Druvorna skördades längre fram på året och det var helt enkelt det sätt man kunde bevara dem på, genom att jäsa.

För mig är sådant av någon anledning rätt viktigt, att gå så nära vi kan det som skedde då. (Jo, jag kan hålla med i tankar om oblater också ;) ) En av de mest fantastiska nattvarder jag har upplevt var i Sigtuna. Där hade man den gudstjänsten tagit fram en mycket gammal kalk, jag minns inte exakt men ett antal hundra år gammal. Känslan att dricka ur den kalken som så många under så många, många år delat var... Nej, det hittar jag inte ord för, inte annat än att det gav en oerhörd känsla av samhörighet med kristna genom tiderna. Lite som tanken att altarrundeln ska stå där den står eftersom den antas fortsätta ut genom väggen för att länkas ihop med andra altarrundlar runt om i världens alla kyrkor. (Jag gillar alltså inte när man tar bort och kanske bara ersätter med ett kort knäfall nej...)

Nattvarden är något av det finaste vi har i kyrkan. Den sätter oss verkligen i närhet av Jesus, genom hans kött och blod men också genom den tradition av att dela bröd och vin som genom tiderna via så många kristna hållits vid liv från den där sista kvällen med vännerna i Jerusalem. Då blir, för mig, smaken av "barnsaft" fel.

Nu är jag ändå i behov av en "andningspaus" från min egen församling så där kommer jag inte sitta och försöka tvinga mig att ändra uppfattning kring annat. (Vi har alltså avalkoholiserat vin.) Det har dock visat sig inte vara alldeles lätt hitta församling i Stockholm som har vin i nattvardskalken. Några förslag fick jag dock i en facebookgrupp och efter att ha insett jag faktiskt lite känner en präst i en av de församlingarna så togs kontakt för kontroll. (Jag har dessutom varit där på en del föredrag och den ligger bra rent transportmässigt för en utan bil.)

Jag vet att rätt många, även präster, tycker att jag är smått fånig med detta. Mitt svar till dem är att de får tycka så, för mig är det en känsla, en s.k. inre övertygelse. Den ställer till det då och då men jag tror mycket på att man inte ska gå emot sådana när de är så starka.

Se'n har jag en del andra tankar om just nattvarden också men det kanske kommer en annan gång.

Allt gott!
Eva

"Avstå sex också???"

(Ingen särskild tanke alls, tycker bara mycket om dessa flox som jag fotograferade för några år sedan.)


Ungefär som rubriken säger sa' också en bekant för några år sedan. Med ren fasa i blicken faktiskt. Precis som nu var den kristna fastetiden i sin början och som kanske den enda kristna den här personen kände fick jag frågor om just fastan. Bra samtal med frågor som väl i mycket bottnade i att min bekant tyckte sig veta mer om muslimska ramadan än kristna fastan trots sin "helsvenska" bakgrund och även faktiskt konfirmationsläsning.

Vi kom ju rätt snabbt fram till att mycket är likt även om kristna inte har riktigt lika specifika regler av typen bara äta efter mörkrets inbrott och så. (Jag är själv inte särskilt insatt i de muslimska reglerna.) Tänka lite extra på de som har det svårare i livet t.ex. ingår i båda religionerna. Den kristna motsvarigheten till att bara äta vissa tider kan väl sägas ligga i att man ofta avstår viss mat, godis eller liknande.

Så berättade jag att många kristna numer t.ex. fastar från sociala medier, TV, inte går på bio och så och där dög frågan upp: "Men de avstår väl inte sex heller???".

Så var vi då in på det ämnet som många tänker kristna är närmast besatta av då det ju ofta är i samband med olika sexuella frågor (abort, HBTQ, unga kvinnor i USA som lovar vara oskulder när de gifter sig t.ex.) som media blir intresserade och det alls skrivs om kristna. Det som ofta blir mer skandaljournalistik alltså

Jag chockade min bekant rejält genom att berätta att jag vet ett antal par där ingendera parten haft sex innan de gift sig samt, än mer förskräckande tror jag, att jag själv lever i celibat sedan ett antal år. (Numer närmare 15 men det har varit långa perioder innan också.)

Nu är ju detta inget jag går omkring och basunerar ut till höger och vänster (även om jag nu bestämde mig för att, lite "äntligen", skriva om det här) men jag har inte heller dragit mig för att berätta det om det känts relevant.

Bland icke-troende/sekulära vänner och bekanta kan det väcka lite löje nästan. "Tokiga kristna som begränsar kvinnans liv!" liksom. Bland kristna vänner har det ofta väckt en som det verkar oemotståndlig lust att "hitta någon" åt mig... Att jag skulle välja ett liv som ogift? Nej, det kan de inte tänka sig! Jag har kopplats ihop med x antal män bara för att någon sett mig säga mer än "Hej!" till en man om jag ska ta i lite, men inte mycket.

Tyvärr har det i många kristna kretsar kommit att bli så att en kvinna har sitt värde i att vara maka och mor. Det handlar då inte om att kvinnan inte skulle kunna vara präst t.ex. utan just om att hon förväntas vara maka och mor också. För en gångs skull "rekade" jag lite mer innan jag skriver detta och jag måste citera Svenska Evangeliska Alliansen som i detta skriver att "äktenskap ju faktiskt inte betyder 0.5+0.5=1 utan att 1+1=1", ungefärligt citat. Kvinna och man har fullt ut värde även som ensamstående, även om man givetvis måste respektera och ära det faktum att kvinna och man tillsammans ger en bild av Gud. Jag tänker då ändå att det går att uppnå på många sätt ändå, genom umgänge med båda könen t.ex. även om det sexuella då inte ingår. (Jag tror inte heller att just den biten särskilt visar på likhet med Gud.)

Visst talas det en del om äktenskap i Bibeln. Det framhålls givetvis som gott och är ju en nödvändighet för släktets/människans fortlevnad i form av nya generationer. Men t.o.m. Jesus talar om att inte alla människor gifter sig, utan att nedvärdera. I Matteus evangeliums 19:e kapitel, vers 12 står det:

De finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig."

Exakt hur den versen bör tolkas ska jag inte ge mig in i några tankar kring. Jag har fått det om "...människor gjort dem sådana..." förklarat med att det skulle kunna gälla eunucker (alltså kastrerade män) men jag tror det gäller fler. T.ex. mig av skäl som jag inte kommer att ta upp här och nu.

Jag blir fortfrande lite fnissig när jag tänker på min bekants reaktion. Det fascinerande är att vi i dagens samhälle ser sex när, hur, var, med vem som helst som något så självklart att det närmast blir chockerande att höra att någon som jag valt bort det av helt fri vilja. Jag är ju inte ens nunna! Naturligtvis hade även jag väl en förväntan på livet som innebar man och barn. Nu blev det inte så och då blev detta med celibat faktiskt en ren befrielse. Jag står utanför allt det "spel" som ofta pågår och kan ägna mig åt annat. Visserligen får jag stå ut med att vissa människor fortfarande (de värsta, ivrigaste äktenskapsmäklarna har jag tystat faktiskt) tror att jag är förälskad i varenda man jag talar mer än två ord med. Jag får stå ut med att en hel del tror att en ensamstående och dessutom kristen kvinna alltid är "på jakt". Att stå ut är trots allt rätt enkelt när man själv vet.

Vad jag möjligen har lite svårt att faktiskt stå ut med är den lägre status jag ser att jag har i vissas ögon i och med att jag inte är maka och mor men inte heller svurit detta celibat inför Gud på något mer organiserat sätt. (Hmm.... Det kanske skulle göras?) Därför har jag valt att skriva detta som ändå är relativt personligt.

Alltså - jag skulle så gärna vilja uppleva att en ogift kvinna, en kvinna utan barn, kunde ses med samma respekt som jag tycker att män som inte är makar och fäder ändå gör. (Och då talar vi i båda fallen om personer över den ålder där det fortfarande kan tänkas bli både äktenskap och barn.)
Det vore den stora befrielsen och, som jag tror, helt i Jesu anda.

Allt gott!
Eva

Renhet, i församling och annars.

(Tanken är att många tankar, känslor och annat kan behöva malas för att bli renare i hjärta, själ och sinne.)


Då och då kan det läsas om anställda i församling någonstans i landet som råkat väldigt illa ut. Blivit utsatta för ren mobbning antingen från arbetsledare, kollegor eller av styrande i församling.

Jag har ett antal gånger blivit lite inblandad, mest som stöttning för den utsatte. Hittills inblandad på avstånd och ofta gällande någon som jag, i starten, inte känt eller ens vetat existerade. Mitt engagemang har var gång bottnat i min stora avsky för allt vad mobbning heter. (Där finns egna erfarenheter bakom ja.) Det har börjat med att jag skrivit några rader personligen till den utsatte eller ibland numer med att jag kommenterat något i sociala medier.

Kanske har de tillfällena varit bra, en sorts förberedelse för denna tid när en sådan här situation har kommit väldigt nära. Alltför nära om man ser till vad jag önskat och även trott skulle kunna ske.

Varje gång jag stött på sådant här har jag funderat mer kring detta med "kristen renhet" och då ffa i församling givetvis. Varje gång kommer jag också fram till samma svar - mobbning borde vara helt omöjligt i varje kristet sammanhang.

Det är orättfärdigt. Det är sannerligen inte att vare sig "gå i Jesu fotspår" eller att "ta rygg på Jesus". (Två i många kristna kretsar ack så vanliga talesätt att svänga sig med.)
Det är rent ut sagt orent.

Nu ska jag säga att jag kan ha lättare förstå (om än inte överse med) sådant här när det sker i en församling i "vanliga" Svenska Kyrkan där de styrande är valda i hög grad via sina politiska partier, alltså politiskt tillsatta, och som alla ärliga vet inte alltid bekännande kristna. Men när det sker inom EFS (i och för sig är EFS del av SvK men med egen organisation, eget styrsätt.) eller annan församling organiserad liknande, med förtroendevalda utsedda av eget årsmöte, rakt ur den gudstjänsfirande församlingen? Då blir det faktiskt än värre. Jag har nu då ett sådant "fall" nära och ett i nära minne sedan en tid.

Men "Vi är bara människor! Vi gör alla fel!" säger då många. Så är det, men... Jag tänker att samtidigt som jag håller med, respekterar, kan ta hänsyn till o.s.v. just det att det är så så är min tanke att vi har församlingen mycket för att hjälpa varandra att inte göra så stora fel ändå. Att vi enskilda gör fel - så är det sedan syndafallet, men just därför har vi församling/gemenskap för att hjälpa varandra att vandra så rätt och rent vi kan. Att då en församlings ledning på ett antal personer inte "styr rätt"...

Jag gör själv fel givetvis. Jag är dessutom oerhört envis och kanske inte alltid den bästa på att lyssna på kritik. Jag kan bli alltför arg, sur och tvär åtminstone tills jag får tänka igenom ordentligt på egen hand. "Grejen" är att jag då, även om jag inte alltid skulle bli så glad, förväntar mig att något kristet syskon eller, än hellre kanske, präst där talar om för mig att jag går fel.

Det talas ofta om att vi ska vara "Jesus-snälla", att vi ska förlåta (och helst också glömma, vilket alls inte är samma sak faktiskt och blir helt fel), bara se framåt och liknande. Jag tror det skapar betydligt djupare sår i en redan sårig situation. Och det är faktiskt inte heller bibliskt rätt. Jesus var visst snäll och talade mycket om förlåtelse men han sa också ifrån, rejält, när det behövdes. Likaså har flera av Nya Testamentets författare nämnt om hur församlingen ska leva och att man faktiskt kan behöva tillrättavisa varandra. Så är ju inte heller tillrättavisa lika med döma... Döma ska vi absolut inte. I kränkthetens tidevarv sätter ju dock alltför många = mellan de två sakerna. Helt fel i bibliskt mening.

Jag tänker att en av församlingens uppgifter är att visa på renhet och hur sådan kan gestalta sig. Jag menar alltså att väldigt få av oss klarar att leva så på egen hand och att församlingen där måste vara till hjälp.

Men då måste församlingens ledning (förtroendevalda) också visa på den renheten. Då kan inte, FÅR inte, mobbning förekomma utan måste motarbetas och aldrig någonsin bortförklaras oavsett om vi har olika åsikter, gör olika tolkningar av Guds ord eller annat.

Hur ska vi kunna vara saltet i världen om vi inte gör något åt denna orenhet som faktiskt verkar sprida ut sig mer och mer? Hur ska vi kunna vara ljuset som visar på ett annat, bättre, levnadssätt när vi tydligen tar till oss mer och mer av världens moral där mobbning p.g.a. t.ex. skilda åsikter närmast ses som ok i jakt på makt, karriär, berömmelse och "likes"?

Vi är ju i fastan och kanske kunde den ge hjälp åt tankar kring detta? Mina tankar kretsar där. Mina tankar kretsar faktiskt kring vart jag ska vända mig när det sammanhang jag trodde aldrig skulle förfalla till något sådant som mobbning visat sig göra just det. Mina tankar kretsar kring hur vi strävar efter mer renhet tillsammans istället för att släppa in dess motsats. För orenheten finns tyvärr helt klart här och där i svensk kristenhet.

Låt oss tilsammans be för renhet men låt oss också agera när vi ser dess motsats. För om inte vi som enskilda agerar vem ska då göra det, det ligger på allas vårt ansvar som medlemmar i församlingar, SvK likaväl som EFS, pingst, EFK eller andra.

Allt gott!
Eva

Fastetid

(Tanken är: Att avstå från inköp av garnnystan kan vara en väl så god faste-utmaning för mig...)


Igår var det Askonsdag och fastans "startskott". 47 dagar till påskdagens firande av Jesu uppståndelse efter offer-/försoningsdöden på långfredagen. (Vars engelska namn "good friday" klingar betydligt bättre och mer sanningsenligt i mina öron.)

"Men fastan är väl 40 dagar?" frågade en bekant. Jo, men söndagar räknas bort eftersom söndag, Herrens dag, aldrig är fastedag.

Jag tycker det är både kul och intressant att läsa och höra hur människor ser på fastan idag. En del som inte själva är kristna tänker att det måste handla om att avstå mat, kanske att äta bara på vissa tider så som muslimer gör under sin Ramadan. Andra har uttryckt att de ser det som att vi kristna skulle späka oss på alla möjliga sätt och gå omkring dystra och tänka "Korsfästelsen!!!" i en dryg månad.

Visst är fastan en tid för reflektion och insikter. Visst är fastan en tid när Kyrkoårets texter gräver lite djupare i vad det var Jesus faktiskt gjorde (vilket verkligen är allvarligt!). Men behöver tid för reflektion och insikter nödvändigtvis vara tråkigt och dystert?

Det har hänt otaliga gånger att jag fått höra jag är så allvarlig, närmast genomtråkig. Jag vågar påstå att man inte känner mig särskilt väl då i och för sig men visst - jag har ofta rätt svårt för samtal som inte alls tillåts djupna och handla om det viktiga i livet. Jag är urusel på att diskutera kändisar, mode, heminredning, tv-serier och liknande, det kan jag gott erkänna. Börjar du tala samhälle, politik, tro, hundfostran eller liknande kan du däremot få hejda mig för att skydda dina öron.

Av den bekännelsen kanske förstås att jag gillar fastan.

Men hur ska man då fasta idag?
Jag har läst lite här och där och naturligtvis sett alla de vanliga förslagen om inte äta godis, avstå sociala medier, ställa undan TV:n, inte flyga, bara äta vegetariskt och liknande. Lite nytt för i år, i alla fall för mig, är förslagen om klimatfasta, att tänka mer på hur man handlar, äta mer närodlat (kan ju betyda svensk-odlat "bara"), tänka på hur man reser o.s.v.

En del av det där gör jag redan normalt. Annat, som att stänga av sociala medier är inte lika aktuellt för just mig. (nej, skäl ges inte...) Jag lever så klimatsmart som jag har möjlighet till utan bil/körkort, köper i princip bara svensk frukt (utom när banan- eller apelsinsug sätter in), använder inte mycket ny plast, återvinner, handlar second hand och liknande.

Bilden och tanken med den har dock sin plats och anledning i detta inlägg...
Ett av mina favoritgarner ingår i kampanj just nu och normalt sett skulle jag förmodligen köpa till några omgångar sockor åtminstone. En kaffemugg sågs i en affär i sta'n nyligen, till väldigt överkomligt pris. Jag såg att mataffären annonserar extrapris på "bra-att-ha-i-frysen"-varor.

Men nej.

Jag var igår och lyssnade på ett panelsamtal kallat "Gud eller mammon?" och ställde en fråga om det att faktiskt vara nöjd och tacksam över det man har. Inte att inte sträva efter mer kunskap t.ex. men faktiskt vara lite nöjd att ha det man behöver och inte alltid sträva efter att köpa, köpa, köpa. Nu kan jag visserligen inte handla hur som oavsett fasta eller ej, vilket stör mig oerhört när det gäller böcker, garn då och då, en mugg som ser SÅ trevlig ut för kaffe. (Ja, den där muggen jagar mig, en verklig övning i avstående är det...) Men jag har helt klart det jag behöver.

Min fasta kommer att handla om tacksamhet att ha det jag behöver, när det gäller mat är frysen bra full - den ska ätas ur innan nytt köps, garner finns att plocka fram för sysselsättning - plocka ur hyllorna och köp inte mer, kaffemuggar lider jag ingen brist på heller - en kaffemugg mer ger icke lycka.

Jag tror att vi i den rika världen skulle må väldigt väl av att vara mer tacksamma. Givetvis ser också jag att det finns brister, i samhället i stort liksom i att enskilda personer (och rätt många numer) faktiskt inte har det de behöver, inte ens i Sverige. Jag saknar också en del sådant som andra ser som självklart (kan gnälla rätt rejält ibland) men mycket har jag ändå. Men jämfört med oerhört många i världen är många av oss väldigt rika.

Oavsett vad vi väljer att fasta ifrån, vad vi tänker kan ge mer tid för eftertanke, insikter, medvetenhet om Jesu gärning för oss alla så tänker jag att tacksamhet kan vara en grund, en start för fastetanken.

Kanske passar det också dig?

Allt gott!
Eva

Vem är din Jesus idag?

På SvTs Kunskapskanalen går ett program som heter "Pilgrimsvandringen i Spanien" och om jag förstått rätt så är det ett gäng britter som vandrar. Pilgrimsvandrar på den bra kända vägen till Santiago di Campostela. Blandade vad gäller tro, sökande, ateism och också blandade i yrken med t.ex. en kvinnlig präst och en f.d. marinkårssoldat.

I senaste avsnittet (som länken nog leder till) kom de förbi ett ställe där en australiensisk kvinnlig psykolog bosatt sig och öppnat sitt hus som en sorts fik, en rastplats att få lite mat/smörgåsar och dricka med sig för vandringen. Till valfri och anonymt lämnad kostnad. Hon hade förälskat sig i caminon (vandringsvägen) och pilgrimmer och bestämt sig för att stanna där och göra detta - hjälpa vandrarna lite på sin väg, fysiskt och (lite min gissning) andligt/mentalt för hon verkade helt öppen för att samtal sker.

När britterna som programmet handlar om lämnat sa' den kvinnliga prästen "Hon är min Jesus idag! Hon visade på Gud!" och fortsatte lite om glädjen i att ge och så, ni får kika själva.

Jag fastnade direkt för det hon sa och tänker att hon får in väldigt mycket i det, även om det var helt spontant och kanske inte hennes mening där och då. (Men det bör ju sitta "grundmurat" i en präst då.)

Självklart för oss kristna är väl (borde vara...) att Jesus visar på Gud. Genom Sonen känner vi Fadern påpekar ju Jesus själv.

Det jag kan känna är viktigast i det hon säger är då det med att se Jesus, se Gud, i varandra. Kvinnan som ägnar sitt liv åt att dela ut vätska och föda och erbjuda en stol för att avlasta trötta pilgrimsfötter en stund har gett upp en del av sitt liv för att göra så. Hon har lämnat sitt sammanhang och bosatt sig vid en pilgrimsled för att kanske kunna underlätta lite för medmänniskor. Hon visar på Jesus med sitt generösa leverne. Sann agape - medmänsklig kärlek.

(Agape är det grekiska ordet för just medmänsklig kärlek och det vanligaste ordet i grundtexten där det i en svensk Bibel står just kärlek. T.ex. är det agape det står i den gärna citerade, alltför ofta felciterade, versen "Störst bland dem är kärleken". Inte "störst AV dem...". Handlar alltså inte om romantisk kärlek utan just medmänsklig, till alla människor. Ursäkta pekpinnen....)

Men vem är min eller din Jesus idag?

Det behöver ju alls inte handla om att någon flyttat hrunt halva jordklotet som denna australiensiska kvinna som hamnat i Spanien utan kan vara väldigt enkla och "små" saker. Det handlar inte om att ge bort pengar nödvändigtvis utan, åtminstone för mig, handlar det om de ofta rätt små gesterna. Som att ta sig tiden prata med någon fast du egentligen har lite brått. Att vända och ta tag i dörren när du i ögonvrån ser den du tidigare inte upptäckte komma efter, för att den personen inte ska få dörr rakt "i nyllet". Att ta dig tiden och det du ser som besvär att gåt till second hand (butik eller "låda på sta'n") med kläderna du rensar ut iställer för att ta enklaste vägen och slänga i soporna. I tanken att någon annan kan behöva kläderna. Att ta soppåsen ifrån den äldre grannen som kommer samtidigt som du i porten, även om du får vända några steg.

Det finns hur många exempel som helst.

Det jag nog ändå ser som viktigast i detta, det den rätt gladlynta och snar till skratt prästen sa, är en form av andlig övning - Vem är min Jesus idag?

Det kanske inte finns någon varje dag, tyvärr finns ju dagar när det kan vara ont om sådana människor, men jag tror att jag ska försöka ta till mig att fundera på det här varje dag. En andlig övning i bemärkelsen att bli bättre på att se Kristus i andra för han finns ofta där vi minst anar, använder ofta de människor vi kanske inte alls förväntar oss ska bli använda.

Kanske vill du fundera med mig?
Vem är din Jesus idag?

Allt gott!
Eva

"... dem oss skyldiga äro..."

Ibland blir jag närmast generad över hur "dåligt" jag tänkt, hur lite jag uppmärksammat, hur slarvigt jag måtte ha läst o.s.v. Suckar över mig själv o grälar rätt rejält på mig.

Men i o för sig.... När det gäller bönen Fader Vår (jag föredrar den framför senare Vår Fader ja, den sitter ju i sedan barnaår liksom.) är det kanske lite förståeligt, förklarligt o ursäktningsbart ändå. Fast ändå inte faktiskt för det jag ska berätta om tyder på alltför mycket slentrianbedjande för att jag ska tycka det är ok.

Bönen Fader Vår kan sägas vara uppdelad i "delböner" som vartefter avhandlar olika saker: Lovsången till Gud, önskan om Guds rikes utbredande, bön om försörjning (lekamligen o andligen), bön om frälsning o så bön om förlåtelse. O det är den där sista som landade som ett mindre klubbslag i hjärnan på mig för inte alltför länge sedan.

Så här lär ju Jesus att be om just förlåtelse:

"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."

(Svenska Folkbibeln 1998 är just denna översättning från.)

Jag har skrivit förut om det där med förlåtelse o hur svårt jag ofta haft med det. (Skulle någon bli nyfiken så går det att klicka på ordet "förlåtelse" i den lilla ordgruppen i högermarginalen.) Idag tror jag mig veta rätt väl varför.

Länge o från många har jag fått höra ungefär "Men GLÖM det där nu! Älta inte! Det är ju så länge sedan!" o liknande. Det går sällsynt illa ihop med en analyserande personlighet som min. För mig handlar mycket om att försöka förstå, särskilt andra människors handlande o bevekelsegrunderna för detta handlande. Att då bli mer eller mindre tystad i det som egentligen bara var funderingar, inte hade mycket med förlåtelse eller ej att göra, har nog ställt till det. Jag tror att det att jag inte kunde sluta fundera så länge jag inte hade en någotsånär klar idé om varför andra gjorde/gjort på visst sätt så tänkte jag att jag inte hade förlåtit.

Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om hur o när jag fick hjälp förstå att förlåtelse inte hänger på att glömma. Det tog jag med stor glädje till mig men kanske, kanske behövdes också det där klubbslaget som alltså drämde till nu under vårvintern. (Väldigt sent tycker jag alltså själv då...)

Vi läser igen den där delbönen ur Fader Vår:

"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss"

Och så betonar vi det som var klubban i min hjärna:

"... dem som står i skuld till oss."

TÄNK om jag sett det ordentligt tidigare!
Sett att (t.o.m. skulle jag vilja säga) Gud säger att de faktiskt står i skuld!

Vad Gud säger här är ju faktiskt "Du har all rätt att vara arg! Du har all rätt att vara besviken, sur, ledsen, bedrövad över vad annan/andra gjort! Du behöver inte glömma!"

Nu är det ju rent hypotetiska funderingar men jag undrar om jag inte haft lättare med mina egna tankar o, ffa, mitt eget samvete om jag förstått detta tidigare. Om jag sett att även Gud säger att "Jo, det där var fel, Den/de skulle inte gjort så!" så tänker jag att jag kanske haft lättare genom livet att lägga de händelserna o de personerna i Guds händer o låta Gud ta hand om det för att själv gå vidare. Inte osårad men i visshet Gud är med. Inte sägandes "Allt är väl o vi kan visst umgås precis som vanligt." (det går ju inte alltid o det är ok) men avståendes hämnd, hat, risk för bitterhet o ältande i dess riktiga betydelse. (Nu har jag i o för sig inte ägnat mig åt hämnd o hat annat än i tankar men ändå, jag skriver trots allt inte bara för mig själv utan i hopp någon mer läser.)

Jag undrar, o det är ju därför jag skriver detta, om det inte kan vara lite "förlösande" för fler än mig att lite mer uppmärksamma den där meningen o fundera över den.

För förlåtelse, i meningen släppa hat, hämnd, bitterhet o.s.v., i meningen överlämna ansvarsutkrävandet till Gud, är faktiskt den allra starkaste av helande krafter. Kan du förlåta i meningen lägga saker i Guds hand o inte själv gå o tänka "onda/dumma" tankar har du så mycket mer tid o energi till det som får dig att växa o verkligen leva. Du behöver inte glömma! Du behöver inte säga det var ok, det var du som var lätt sårad/kränkt! Du behöver "bara" (Tro mig, jag vet väldigt, väldigt väl det inte är helt enkelt alla gånger!) lämna det bakom dig, se framåt o kanske använda de erfarenheter du fått till annat i livet än mörka tankar.

Gud är med dig! Han ser din sårighet o tycker (minst) lika illa om den som du gör, men han vill också att du ska leva fullt ut o det går faktiskt inte om inte "ryggsäcken" av gamla oförrätter töms då o då.

Allt gott!
Eva

Avgudar: Makt

Makt - ett ord som väcker väldigt olika reaktioner, på skalan från att nästan spottas ur munnen i avsky till att tända lystna blickar i ögonen.

Makt kan vara bra, det måste erkännas, men makt är kanske också en av de allra mest lockande avgudarna många gånger. "Makt korrumperar", "maktgalen" o andra uttryck verkar sällan avskräcka. Vad beror det på?

Jag tror att det som är extra lockande med just makt är att man där kan få styras helt av sig själv, något som ju alltid lockar människan. Har du makt har du ofta ett "hov" av människor runt omkring dig som mer eller mindre följer vart steg du tar, "ja-sägare" som aldrig säger emot utan berömmer o berömmer o berömmer. (Så länge allt går bra...)

Nu vågar jag inte säga om det rent faktiskt är värre idag eller om det bara syns mer i o med internet men en känsla är att jakten efter egen makt är värre idag än tidigare. Kanske beror det just på att vi via internet o alla dess plattformar idag har lättare att sprida våra egna åsikter o då också lättare ser att det faktiskt finns de (många gånger rätt många) som inte alls håller med oss? I den kultur av lättkränkthet som vi skapat tror jag att det då kan bli lättare att fångas av tanken/viljan att skaffa sig makt - "De ska minsann få se!".

De flesta av oss kan ju mest bara drömma om att få makt i sådant som politik (även om vi har makten som väljare, icke att förglömma), bli VD i stort bolag eller liknande. Då tar sig många makt där de kan finna den...

Räck upp handen den som aldrig känt någon enda förälder som inte kan släppa sitt vuxna barn! Föräldrar som ibland går så långt att de närmast invaderar utflyttade barns hem o vill bestämma/organisera även där. Föräldrar som inte släpper sin makt över barnet.

Räck upp handen den som på arbetsplats aldrig haft en kollega som vill ta hand om ALLT, från att alltid vara den som beslutar om t.ex. födelsedags-/avskedspresenter till att springa till chefen o föreslå än det ena än det andra. En kollega som söker makt på det sätt den kan.

Räck upp handen den som aldrig reagerat på något par i bekantskapskretsen eller grannskapet där den ena maken verkar styra den andra närmast totalt. En person som ofta har lite makt i annat o försöker ta den där det går.

Det där handlar ju också om makthunger o en vilja att alltid belysa sig själv, bara bry sig om sig själv, vilja bestämma allt efter eget huvud. I det lilla då kanske men fortfarande är det avguden makt som ligger bakom o lockar.

Tyvärr ser vi detta även i kristna kretsar. Det är inget nytt men visar sig också mer o mer. Att det är så har jag funderat på rätt mycket senaste åren o jag tycker att det utkristalliserar sig ett mönster. De som med tiden avslöjar sig som i första hand hungriga efter egen makt är också de som alltid o ständigt säger saker som "Jesus är bara kärlek!", "God is a 3 letter word for love!" o liknande.

Vi har sett i SvK (Svenska Kyrkan) både i större o mindre sammanhang hur härskartekniker används, hur en "von oben"-attityd gärna tas till o hur andra människor (meningsmotståndare) ofta närmast hånas, förlöjligas o gärna skäms ut inför andra genom att skämta på deras bekostnad.

Allt detta i en jakt på makt för egen del.

Jag har följt några debatter, på nationell nivå i SvK men också en del som hänt i de mindre sammanhangen, på församlingsnivå, lite närmare de senaste 4-5 åren. Och det är faktiskt så att en sak står ut väldigt tydligt - de som mest ägnar sig åt jakt på makt är också de som bara vill se o hänvisa till Jesus "gulliga" sida o undviker alla ställen (o de är många!) i evangelierna när Jesus talar om synd eller faktiskt rasar mot just maktmänniskor, mot de som söker makt över andra människor genom religionen. De personer jag tänker på läser inte mer i Bergspredikan (Matt 5-7) än den gyllene regeln. De verkar definitivt hoppa över Matteus evangeliums 23:e kapitel med Jesu verop o jämförelse mellan den tidens styrande o vitkalkade gravar o muggar som diskas bara på utsidan.

O så måste de ju göra, de som har tagit in maktönskan/-hunger som en av sina avgudar! Vad Jesus ofta talar om, i sin kärleksfullhet, är ju ofta vikten av att vara ödmjuk mot andra, att vara lyssnande, att vara en tjänare för andra o inte bara för sig själv. Mer än det - du ska tänka mer på andra än på dig själv! O då kan du ju ofta inte fortsätta jaga makt för maktens egen skull, för att du själv ska få känna dig bra. Bäst att blunda!

"Men makt måste ges åt vissa, samhället/kyrkan fungerar ju inte annars!" kanske någon protesterar nu. O så är det ju. Det handlar helt enkelt om varför du vill ha makt. Det finns rätt många människor jag inte har det minsta emot att ge makt, människor som från djupet av sitt hjärta vill andra väl. Människor som är ödmjuka inför sin egen begränsning, som är lyssnande, inkännande o empatiska. Det är samtidigt i princip alltid människor som läser hela Bergspredikan, som studerar Matteus 23 o andra liknande texter o funderar på hur de själva är o agerar i ljuset av vad Jesus säger även när han inte låter som rarast.

Tyvärr tror jag att många i kyrkan har hamnat i det dike som en debattör talade om i Aktuellt igår, då om politiker - det är inte längre engagemang o vilja till förbättring som driver människor utan karriär (som jag då jämställer/översätter till makt).

Avgudadyrkan av makt är kanske inte så svår att komma ur? Att vända sig mot/till Gud o lyssna på det där om att älska sin nästa som sig själv, att alltid vilja tjäna andra, att den störste ska bli den minste o.s.v. kan nog hjälpa långt.

Jag ber att fler ska göra så!

Allt gott!

Eva

Historien fortsätter.

Kan det kallas en liten "nystart" för relationen mellan Gud o människor, det som sker i o med Jesu död o uppståndelse?

Igår firade vi uppståndelsen o kyrkoårets text handlade om hur först kvinnorna o sedan de 11 fick riktigt klart för sig att Jesu tal om att han skulle uppstå inte var tomt prat. I dagens text (evangelietexten då) handlar det om hur Jesus möter 2 vandrare på vägen till Emmaus, slår följe med dem o lägger ut Bibelns texter o mot kvällen gör dem sällskap vid måltid. 

Jag har dock inte precis just det i funderingarna. Först blev jag lite full i skratt under hundpromenaden i morse när en lovsång, psalm 443 "Dig vi lovsjunger ärar, Jesus de fattigas konung", surrade i huvudet. (Jag fick dock plocka fram psalmbok o kolla texten...) Påskhelgen är ju på många sätt full av lovsång så kanske inte så konstigt. Sedan har tankarna kretsat kring Tomas som kallas tvivlaren (ibland tvillingen) o hur många vi nog är som är lite som han. Vi som liksom Tomas gärna vill ha "svart på vitt", inte för att vi inte tror utan snarare som komplement.

Jag tänker en hel del på det att en del nästan kan anklaga för något gränsande till otro om man (jag t.ex.) läser "för mycket" i sökandet efter argument o/eller bevis. Men jag fungerar så. Det är inte så att det krävs någon sorts överbevisning för tron finns där, men min (o kanske Tomas?) hjärna fungerar så att det måste gå att ta på också, det som sägs.

Det underbara med just den kristna tron är ju då att det finns sådant! Genom att läsa Bibeln o kanske komplettera med kloka mäns o kvinnors författande om Bibeln är det helt klart möjligt att finna det "faktastöd" man kan känna sig vilja ha. Det finns otaliga böcker med vittnesmål om vad Gud gör i form av helande, väckelse o annat, böcker med vittnesmål ur enskilda liv eller om vad Gud gjort i hela länder o folk.

Jag tänker på Tomas o kan förundras över att historien om hans begäran om bevis fått vara med i evangellietexterna. Sådant är en viktig del i kriterierna för om Bibelns berättelser är sanna eller ej för mig! Nu är jag inte religionsvetare men jag tror mig förstått att kristen tro (o i många delar judisk då, med tanke på Gamla Testamentet) är rätt ensam om att beskriva sina ledande personer så ärligt o ibland rent generande. Tänk på lärjungaskaran i stort o hur det berättas att de kivas, inget begriper, är förvirrade, klantiga, sviker o ibland är rent ut sagt korkade. O de ska framstå som goda exempel för oss?!?

Då tänker jag att just för att de beskrivs så ärligt o "naket". Petrus med sitt häftiga humör o sina felslut om Jesus ibland t.ex., Tomas med sitt öppna tvivel, Johannes o Andreas som begär bästa platserna bredvid Jesus i himlen o inte verkar ha begripit det minsta om tjänande..., just därför blir de så mycket mer trovärdiga.  De är ju precis som vi! Gud visar genom dessa väldigt vanliga män (o kvinnor) att Han kan använda precis vem Han vill, att Han inte ser till social status på det sätt som vi gör. (Snarare tvärtom kan det verka.) 

Jag är verkligen glad att Tomas' tvivel eller begäran om bevis eller vad det ska kallas så klart berättas för det får mig att känna mig mer ok i Guds ögon när jag kan leta rätt envist för att finna det där som "backar upp" min tro. För tron finns där som grund, i hjärtat, det är bara det att hjärnan ibland vill ha mer. Tilliten till Gud, o tron, finns där, det är väl bara så att våra, min o alla "tomasars" hjärnor fungerar som de gör.

O när det är så är det underbart att Bibeln berättar som den gör om lärjungarna, hur de än är, o att de inte "bättrats på" till något ouppnåeligt fantastiskt perfekta människor. Lite åt hållet "Om de dög till att följa Jesus på hans vandring på jorden så duger jag också!".

Så var påskveckan över! En lite förlängd vecka då med Palmsöndag till måndag annandag påsk. Nu blir det nog inte inlägg här varje dag men det har varit intressant skriva ner lite tankar. Så är det ju, att även om jag publicerar o gärna ser att andra läser så skriver jag till viss del för mig själv. För sådan är min hjärna också, att funderande i skriven form alltid varit bra.

Allt gott!

Eva

Kristus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden! är då den respons som förväntas.

Nu är det verkligen glad påsk! 

Som vanligt sedan några år tillbaka hamnar jag i funderingar kring hur det var för lärjungarna o alla andra som följt Jesus. Givetvis kretsar tankarna mycket kring vad det var Jesus faktisk gjorde där på korset men då alltså också lite kring mer vardagliga ting, som hur de som kände o lyssnat till honom nu tänkte.

Att de kände sorg är ju givet, deras nära vän o mästare/rabbi hade dött. Rädsla - vad händer nu? Ledande personer från templet hade tillsammans med romarna visat hur hårt de var beredda att gå fram, vilken fara fanns för Jesu efterföljare? Chock - jodå, Jesus hade talat om sin död (o även en hel del om varför) men hur mycket hade de faktiskt förstått?

Ibland undrar jag om inte en rätt stor del av "känsloutrymmet" upptogs av förvirring. Som sagt hade de hört Jesus tala om död o så men de hade också hört mycket om att Guds rike nu skulle inträda. Vart tog det vägen? Var det detta, med korsfästelse, död, rädsla o annat han menat? Nej det tror jag inte att de innerst inne trodde men den här första dagen visste de ju trots allt rätt lite.

Så kommer kvinnorna o säger att graven är tom!

Präst Christoffer (Abrahamsson i Betlehemskyrkan i Sthlm, där jag firar gdtj) predikade i dag mycket om de modiga kvinnorna, de som gick till graven efter sabbaten för att smörja Jesu kropp o ordna som var brukligt efter ett dödsfall. Visst var de modiga, det håller jag helt med om, för även om de kanske inte visste om de romerska o de av templet utsända vakterna vid graven så måste de ju ändå sett dessa när de närmade sig. Samtidigt var det kanske väldigt klokt att det var kvinnorna? (Gud brukar ju veta vad Han gör liksom...) En grupp sörjande kvinnor som kommer till en grav kunde väl inte ens de vakterna se något större hot i. Hade det varit män, några av de 11 (Judas är ju död vid det här laget) kanske de blivit fängslade o då stoppade från att föra fram nyheten om den tomma graven. 

Så det blir kvinnorna som blir de första att få berätta evangelium, de goda nyheterna.

När de gör det möts de av vad Christoffer med ett modernt ord kallade "mansplaining", alltså att männen närmast klappar dem på huvudet o muttrar "lilla gumman" o kanske något om "hysteriska sörjande kvinnor". Men Petrus börjar fundera....

Petrus rusar iväg o tittar själv. Johannes också. De ser graven tom men jag undrar hur mycket av förvirringen som avtog. Men där o då börjar det, där börjar/föds kristen tro!

(Jag har suttit o tittat på "Jesus från Nasaret" från 1970-talet i helgen. Där finns en scen i slutet där en av de högt uppsatta skriftlärda i Jerusalem närmast suckar just "Nu börjar det!". Sera heter han där o även om han arbetat för att få bort Jesus på något sätt så har han haft oroliga funderingar över vad som kan ske om Jesus dödas.)

Den här förvirringen o otron (över nyheten om Jesu uppståndelse) ser vi väl mycket idag också? (Det lär var upp emot 25% av prästerna i Svenska kyrkan som inte tror på Jesu verkliga, kroppsliga uppståndelse...) Jag har ibland hört att lärjungarna skulle ha haft lättare tro på det för på den tiden visste man inte så mycket om kroppen o läkekunskapen. Nej, inte hade de samma kunskaper som vi har idag men nog visste de när någon var död? Nog visste de att är man död så är man? Den stora skillnaden mellan oss o dem är snarare att de räknade med Gud. De hade tilltro till Gud o visste att Han kunde både det ena o andra. Idag är vi så fostrade i att allt ska gå att bevisa vetenskapligt att vi har tappat det. (Om det nu inte handlar om att tro att stenar som läggs i visst mönster botar, att stjärnorna kan tala om framtiden eller att det spelar roll vilken färg det är på katten som går över gatan framför dig förstås...)

Jag har nog retat en o annan som sagt "Men man kan ju inte uppstå från döden!" för att närmast försöka överbevisa min kristna tro när jag svarat att "Man kan inte nej - men nu talar vi om Gud!". Räknar vi bort Gud så blir givetvis hela historien om Jesus totalt omöjlig att tro på. Men vi ska inte räkna bort Gud!

Förvirrade kring vad det var som egentligen hände den där påsken tycker jag nog att vi kan få vara även idag, förvirring brukar irritera de flesta o få dem/oss att söka svar för att slippa den känslan. Förstå helt tror jag faktiskt inte är möjligt i denna världen men mycket kan vi förstå:

Jesus dog för att du o jag, vi alla, ska få leva! Han dog för att försona oss med Gud. För att vi av nåd skulle få förlåtelse för all bortvändhet från Gud. O han uppstod som den förste att helt o fullt träda in i det Guds rike som väntar oss alla som tror på o följer honom.

Därför kan vi idag med jubel säga både Kristus är uppstånden o glad påsk!

Allt gott!

Eva

Tidsinställd bomb i dödsriket!

 

(Jag bör nog ge en liten varning här... Denna text kan nog av en del ses som väl "häftig"! Jag har dessutom publicerat den en gång tidigare för nu rätt många år sedan.
Bakgrunden är en lektion i S:ta Claras bibelskola, med komminister Nils Lidskog som lärare. Han skrev som rubriken ovan på blädderblocket när lektionen startade. Och den rubriken fick min hjärna att "gå igång"... Texten nedan har lästs av både Nils och andra präster i just S:ta Clara och ingen har lämnat in några protester, så jag tycker nog att jag vågar publicera den här. Att det blir idag beror på att det är lite "mellandag" idag, det är sabbat o också gissningsvis en dag av chock, förtvivlan o "Vad gör vi nu då?" för lärjungarna. Ursprungligen är väl artikeln skriven efter Påskdagen dock men jag hoppas reportern ursäktar publicering en dag tidigt. Här följer alltså...)

Tidsinställd bomb i dödsriket
TT (Trons Telegrambyrå), Guds rike

Ja, så beskrevs faktiskt de senaste tre dagarnas händelser för TT's reporter. (Då hotelser uttalats har vi beslutat använda pseudonymen "Guds barn" för denne. Detta blev visst lite pinsamt för vissa...)

Detta är vår medarbetares rapport:

Det hela började alltså för tre dagar sedan, närmare bestämt strax efter kl 3 på eftermiddagen i fredags. Jag fick höra att fler än vanligt klagade på oljudet och den höga volymen nerifrån.

När jag själv undersökte saken fann jag (till min fasa, måste jag tillstå) att det inte bara var högre volym än normalt utan också i en ovanlig ton. Istället för det vanliga gnället och klagolåten fanns en ton av jubel i jämrandet.

Som alla läsare vet är nedgången dit inte en plats man gärna närmar sig, men vad ska en nyfiken reporter göra? Naturligtvis begav jag mig dit. Nu kom jag ju inte så väldigt nära innan jag stoppades av två vakter. Och trots att det mesta av deras vanliga avvisande och rent aggressiva attityd fanns där kunde de inte hejda sig, utan berättade ivrigt vad som hänt. Här har jag försökt att sammanfatta:

-Vi visste det! Vi visste det! Inte skulle han vara något undantag, Hur kunde han inbilla sig att han skulle kunna hålla sig utanför?

-Ursäkta, men vad visste ni? Och vem är "han"?

-Vet du väl! Han, fånen som gått omkring och sagt att han är "Guds son" och skulle gå till Fadern. Fattade vi väl att det bara var larv. Det är ju vi som har makten över döden!

-Jaha, han. Han som dog på korset idag. Men har han ändå inte visat sig ha stor makt? Och er ledare har han ju...

-Det var då det! Nu är han nog inte så morsk, ska du se! Kom imorgon så får du höra!

Med de orden drog de sig tillbaka till vaktkuren, förmodligen för att fortsätta det festande jag avbrutit (om man ska tyda deras utseende...)

Själv återvände jag hem med mycket att fundera över. Inte var han någon "fåne" - så mycket var jag klar över. Men det här om att "gå till Fadern"...? Jag somnade med viss oro i hjärtat.

Under lördagen var jag upptagen med ett annat reportage större delen av dagen. Men mot kvällen började det dock åter att talas om "de där nere", nu om att det var ovanligt tyst . Eftersom vakterna faktiskt inbjudit mig att återkomma gick jag tillbaka, inställd på att det helt enkelt var bakrus som förklarade lugnet.

Till min oerhörda förvåning var nu vakterna (samma som på fredagen) klart nervösa. Knappt ett spår av deras vanliga självsäkerhet och oförskämda attityd som alltid omtalats syntes.

-Hur är det? Lite för mycket fest? frågade jag i hopp om att vänlighet trots allt skulle påverka dem.

-Vi klarar allt mer fest än så! Här är det alltid fest!!! kom svaret buttert.

-Men ni verkar lite ledsna och oroliga...

-Klart vi är! Den där korsfjanten har ju svar på allting!

-Som jag hört, brukar väl er ledare kunna komma med en hel del också?

-Klart han kan! Han är ju bäst! Men...

-Ja? "Men" vad?

-Nu låter han faktiskt lite konstig. Verkar nästan som om han inte vet vad han ska hitta på alltså. Känns lite oroligt nästan. Fast han fixar det säkert. Säkert!

-Vad tror ni skulle hända annars? Om ni bara fantiserar, menar jag.

-Går ju inte att tänka! Att han skulle missa den här chansen... Nej FY! Då förlorar han ju all makt, fattar du väl? Går ju inte ens att tänka!

Så försvann de neråt igen. Själv gick jag hem och stupade i säng. För er, kära läsare, erkänner jag gärna att det varit oerhört tröttsamt, nervöst och skrämmande att ta denna kontakt. Sömnen var dock lugnare denna natt - deras oro ingav mig mod!

Söndagens uppvaknande blev, som ni alla vet, allt annat än lugnt och rofyllt... Har vi någonsin hört ett sådant ljud? En sådan volym? Eller hade vi kunnat ana att jorden kunde skaka så utan att helt förstöras?

Varifrån allt härstammade var ju alla på det klara med, så det vara bara för mig att rusa iväg och se om mina kontakter gick att finna. Och visst fann jag dem...

Närmast upplösta av ilska och förtvivlan sprang de emot mig.

-Han vann!!! Fånen vann!!!

-Hur då "vann"? Vad har hänt?

-HAN ÄR INTE KVAR!!! Ingen annan har någonsin gått härifrån! Och så kommer han... Och SNACKAR sig ut! Det är... Det är... Det är... Inte klokt alltså! Han har förstört ALLT!

-Ni menar att han...

-JA, det menar vi! Men stick nu! Du hör väl till det där äckliga "Gudsriket"? Akta dig du! DU snackar dig inte ut!

(Härefter följde en hel del otidigheter och hotelser som jag tänker bespara er.)

Ni förstår att jag gick hem med lätta steg? Ja, vi alla gick ju med lättare steg denna söndag. Och kommer att fortsätta att göra det. Nu har vi verkligen något att fira!

Han, vår egen Jesus, segrade verkligen över döden, i själva dödsriket! "De där nere" placerade själva "bomben" i sin mitt!

Här har jag fått berätta om en del av dessa 3 dagars händelser, andra kommer förhoppningsvis skriva om sina erfarenheter av Jesus. Kvar för mig, oss alla, är nu att glädjas och försöka förstå vidden av detta.

                                                                                                   TT's utsände
                                                                                                    "Guds barn"

Fotnot:
Jag har nu fått höra att alla hotelser, vare sig de uttalas nu eller i framtiden, efter Jesu seger är verkningslösa. Så oroa er inte för mig!

------------------------------------------------------------------------------------------

Med förhoppning att ni kunnat läsa detta för vad det är, en tanke som började "surra" i mitt huvud genom en rubrik på en lektion. 

Allt gott!
Eva